Sällan har siffror, trots sin oerhörda tyngd, känts så flyktiga som idag.
Att det var tunga siffror som levererades tycks alla vara överens om. Svenska skolresultat uppvisar den sämsta resultatutvecklingen av alla OECD-länder inom områdena matematik, naturvetenskap och läsförståelse. Vore jag tidningsman skulle jag fundera över en dödsruna över svensk skola till morgondagens förstasida.
Men just där uppstår problemet, det lättflyktiga. För vilken skola är dödsrunan över? Björklunds? Den förra regeringens? 1990-talets? Kort sagt, vilken skola är det som satts under lupp i 2012 års PISA? Därom tvistade både lärde och olärde idag. Alla skyllde på alla medan man ömsom manade till lugn, ömsom sprutade förslag till ytterligare åtgärder. Detta dilemma – siffrornas tydlighet men orsakernas töcken – får mig att ta fasta på följande kommentarer i dagens PISA-diskussion:
- Resultaten pekar på ett systemfel (denna slutsats drogs bland annat av Skolverket. Läs även DN).
- PISA mäter inte allt, kanske inte ens det väsentliga (många som påpekade detta faktum idag, allra tydligast Louise Ankarcrona, ordförande för Stiftelsen Viktor Rydbergs Skolor i Studio ett).
Som Astrid Pettersson så klokt sa i Studio ett, det vore klädsamt om politikerna inte skyllde på varandra utan satte sig ner och fråga sig ”Vad ska vi göra nu?” Kanske bör man rent av, som professor Anders Jakobsson föreslår, inrätta en kriskommission.
Det får vara nog med enmansutredningar och skott från höften. Skolpolitiken har hamnat i ett moment 22 där många av de åtgärder som verkar kunna hjälpa skolan mest samtidigt blir angrepp på det rådande systemet (jag tänker på mät- och resultathetsen, friskolefrågan och det fria skolvalet). Men inte bara det, skolpolitiken har även hamnat i en retorisk återvändsgränd. Det krävs ett nytt samtal kring skolan. I jämförelse med dagens samtal skulle ett sådant:
- Ske mot en tydligare bakgrund av en vision om det framtida samhälle eleverna ska rustas för.
- Tydligare sätta skolan i sitt samhälleliga sammanhang. Ska skolan komplettera, motverka eller medverka till samhällstrender?
- Ta tydligare utgångspunkt i det som görs bra i svensk skola idag.
- Uppmuntra till lösningar ”utanför boxen” på lokal nivå.
- Söka lösningar i åtgärder som tillför eller reallokerar ekonomiska, intellektuella och personella resurser.
Men vilken skolpolitiker ska lyckas vända diskussionen om skolan? Jag kan inte se att någon ännu klivit fram som skolpolitikens nye nestor. Den som sätter agendan och tonen i skolfrågan. Men av dagens kandidater tror jag mest på Gustav Fridolin. Han är den enda jag ser som har den potential som krävs för att skapa ett nytt och mer positivt skolklimat. Om det kan få mig att rösta på Miljöpartiet återstår att se.
Till sist:
För den som inte hört hur diskussionen gick inför grundskolans införande rekommenderar jag radioprogrammet Skolan i omvandling från 1958.
PISA i andra länder, några nedslag:
http://www.theguardian.com/education/2013/dec/03/uk-students-education-oecd-pisa-report