I ljuset av dagens PISA-rapport kan det vara en poäng att åter reflektera kring vilken roll bilden av försämringar spelar när det gäller att forma samtalet om skolan. En distinktion som jag tror är av värde är den mellan absoluta och relativa kunskapsbrister. När PISA-studierna riktar fokus mot kunskapsbrister är det alltid fråga om relativa kunskapsbrister: att svenska elever presterar sämre än tidigare år, eller sämre än elever i andra länder. Genom jämförelser över tid finns det utrymme för att uttala sig om kunskapsbrister i termer av försämring. Denna problembeskrivning skapar nästan oundvikligen en viss typ av tillbakablickande lösningsstrategi. Om något har försämrats, bör vi rimligen försöka att återuppliva detta något som gjorde att vi tidigare presterade så mycket bättre.
Denna lösningsstrategi behöver inte i sak vara felaktig, men den har en blind fläck: den ser inte framtiden. Synliggörandet av försämring tenderar att osynliggöra frågan om vilka kunskaper vi tror oss behöva i framtiden.
Ett annat sätt att tala om kunskapsbrister återfinns exempelvis i betänkandet från 1946 års skolkommission. I ett avsnitt beskrevs där en studie som gjorts av värnpliktigas kunskaper i samhällsorientering. Slutsatsen var att kunskaperna var mycket låga:
Det torde vara en allmän mening, att ungdomens kännedom om samhällsfrågor är mycket mindre, än man skulle önska. Denna uppfattning har bestyrkts av undersökningar av de värnpliktigas samhällsorientering, vilka företagits för ett par år sedan. Omkring 50 procent visste, att den i Sverige vanligaste vaccinationen är avsedd som skydd mot smittkoppor, cirka 35 procent kunde räkna upp de politiska partierna i riksdagen, och mindre än 20 procent kunde rätt ange vilka av följande tre grupper som förlorar på en försämring av penningvärdet: fordringsägare, skuldsatta, personer med oförändrad penninglön (SOU 1948:27).
Detta var inte en relativ kunskapsbrist, det var inte en minskning av kunskaperna som beskrevs som problemet . Kunskapsbristen var absolut, den var ett problem eftersom kunskaper om det allt mer komplicerade samhället antogs bli allt viktigare. Skolkommissionen drev därför inte någon tes om att äldre ämnen skulle återupprättas. Man argumenterade exempelvis inte för att läroverkens ”Historia med samhällslära” skulle ges fler timmar. Nej, det man istället argumenterade för, det var att den kommande enhetsskolan skulle få ett helt nytt ämne. Det ämnet skulle heta samhällskunskap.
Ska vi göra motsvarande diagnos som för samhällskunskapsexemplet och vaccinet?
Vi kan då nästan enas om att vi ser en allt mer högteknologisk framtid med allt högre krav på att alla yrken klarar av att ta mer initiativ.
Undersökningen kring initiativförmåga och högteknologiska kunskaper är ju inte gjord ännu. Något för en riktigt bra forskare? Jag gör dock väldigt många små undersökningar åt det hållet i mina elevmöten. Kanske kan det ge en indikation om vad som skulle stå att finna. Elever har mängder av fantasier även om lite för många väljer att hämta färdiga fantasier från internet. De uppvisar tyvärr en stor ovana vid att använda sin hjärna för att tränga djupare i problem och möjligheter. De är alldeles för vana vid att välja enkla vägar runt det som är svårt.
Tänk åtgärderna för att lyckas med framtidsutmaningen skulle kunna bli de samma som de framgångsrika länderna i PISA tillämpar.
1. Höj löner för och krav på lärarna och ge dem sen mer frihet.
2. Tala klarspråk om elevers prestationer från tidiga åldrar och sätt in resurser direkt när problem blir tydliga.
3. Ta bort valfrihet som innebär att elever kan välja lätta vägar runt utmaningar. Det är rädsla och ovana vid att misslyckas som hämmar innovation.