Emil Häggs De svenska läroverkens förfall (1915) har nästan hundra år på nacken, och att läsa den idag är en egendomligt dubbel upplevelse. På många sätt känns dess sätt att utmåla en kris för den tidens läroverk oerhört avlägsen, men i andra avseenden känns det som att väldigt lite har hänt.

Hägg målade upp en bild av att den högre utbildningen – alltså utbildningen i läroverken – höll på att utarmas. Problemen var att allt för många sökte sig till läroverken, att allt för många släpptes in, att kunskapskraven var för låga och att resultaten därför blev katastrofala.

Detta budskap hamrades in med hjälp av en disparat samling av fakta och retoriska strategier. Statistik, internationella jämförelser och exempel på vilka felaktiga provsvar av elever blandades med Goethe-citat och en allmän verbal aggressivitet.  Uppfattningen att läroverken tog emot alldeles för många elever demonstrerades genom att svensk statistik jämfördes med utländsk statistik, en jämförelse som skulle visa att Sverige var skrämmande slappt i sina krav på eleverna. Så kunde Hägg konstatera att studentexamen i Frankrike 1908 avlades av knappt 7000 elever – d v s 0,17 promille av befolkningen. I Sverige var andelen personer som tog studentexamen nästan dubbelt så stor. Hela 0,30 promille av befolkningen tog under ett år studentexamen. Hägg såg denna tillväxt – som också var märkbar på universitet, högskolor och lärarutbildningar – som djupt problematisk.

Det är tydligt, att här föreligger en fullkomligt onaturlig tillväxt av ett organ i den svenska samhällskroppen, att här försiggår en förskjutning av de sociala skikten, vars snabbhet innebär den största fara (s. 17).

Sällan har väl 0,3 promille av befolkningen förefallit så hotfulla. Hur kunde då Hägg vara så säker på sin sak? Varifrån hämtade han sin bild av läroverkens förfall? Han hade inte själv arbetat inom läroverken, men däremot hade han arbetat som tyskalärare på Göteborgs Handelsinstitut, och där hade han haft elever som tidigare gått i läroverk. Deras förkunskaper uppfattade han som mycket svaga. Han mötte elever som var inte bara var ”outvecklade och obildade” utan som dessutom var ”utvecklingsomöjliga och obildbara.” Men det var inte bara egna erfarenheter som lyftes fram. Han hänvisade också till resultat i realskoleexamen, där antalet icke godkända blev ett mått på undervisningens bristande kvalitet. Att det fanns en inflation på högre utbildning exemplifierades också – för kanske första och sista gången i utbildningshistorien – med kriminalitet inom postväsendet. I ett land där allt för många hade en för hög utbildning, blev överklassen för stor utan möjlighet att tjäna stora pengar. Genom att här hänvisa till utländska undersökningar – ett säkert sätt att förefalla objektiv och vederhäftig – kunde han här antyda att hög utbildning som når flertalet i själva verket skapar kriminalitet:

Det har även i utländska arbeten påpekats, att intet land har att uppvisa så mycket förskingringar som t. ex. det svenska postverket (Wikmark, Die Frauenfrage) (s. 180).

Mest av allt odlade Hägg en retorik som gick ut på att utmåla Sverige som ett land som utmärkte sig för sin slapphet och kravlöshet. Han talade om ”silkesvantarnas pedagogik”, att Sverige höll på att bli ”ett land av morsgrisar.” Han talade om att faktakunskaper och grammatikplugg hade nedvärderats, och att vi behövde hålla ”det tråkiga arbetets fana högt.” Han menade att man inom läroverken var ”hypnotiserad av en panisk förskräckelse” för att pojkarna skulle lära sig någonting grundligt och framförallt utantill. Han konstaterade brister i elementära kunskaper, och beskrev det som resultatet av den ”renodling av slapphetsbaciller” som bedrevs inom tidens läroverk.

Inför denna svada av retorik, statistik och förakt för skolans arbete kan man tänka sig att en och annan läsare blev svarslös. Jag känner inte närmare till vilket mottagande boken fick, men en mycket kritisk text publicerades i tidskriften Hertha. Där fick Hägg smaka på sin egen medicin: sarkasmen. Den kritiska recensionen är ett exempel på att det under denna tid inte fanns någon fullständig enighet om hur skolans utveckling skulle förstås. Beroende på utkikspunkt kunde väldigt olika bedömningar göras. Där vissa betraktade en framryckning – för folkskolan och för flickors möjlighet till utbildning – såg en sådan som Hägg bara förfall. Även om han sökte underbygga sina resonemang med statistik och förnuftiga resonemang, var den ideologiska grunden för hans ställningstaganden tydlig. Föreställningen om förfall var ännu inte hegemonisk.