Det ska finnas något som heter flumpedagogik. Det sägs vara en rörelse som startade i 1960-talets vänsterkretsar och som sedan spred sig likt en löpeld genom utbildningssystemet.

När jag tänker på flumpedagogik tänker jag på en vän, docent i marinbiologi, numera bortgången. Han berättade hur det kunde se ut när han som ung doktorand på 1970-talet skulle undervisa blivande biologer i zoologi: Introduktionsföreläsningen slutade i uppror. Klassen krävde att kurslistan skulle revideras. Marx Kapitalet saknades nämligen och hur kunde man gå förbi den som blivande biolog? Alltså hamnade den där på listan bland titlar som Zoologisk morfologi.

Var det studenter som dessa som kom att ställa allt på ända? Som senare i livet hamnade som lärare i grundskolans Biologi och där bad eleverna att riva ut bladen i biologiböckerna och kasta dem ut genom fönstret för att istället ägna lektionerna åt poetiska utläggningar om Marx? Kanske.

En annan sak jag undrat över är om en flumpedagog känns igen på sitt utseende? Kan det ha varit så att vikarien vi hade i svenska och engelska på Angeredsgymnasiet i slutet av 1980-talet var en… Han som sades bo i indiantält på helgerna. Skäggig var han. Jag minns hur varje lektion han vickade på alltid slutade på samma sätt: Efter ett par trevande minuter då han, till synes utan engagemang, försökte få igång någon form av regelrätt lektion, och under att vi aktivt smörat honom med ord som ”men spela för oss, du är så j-a duktig” så kastade han in handduken, tog fram sin gitarr och började spela. Han var sjukt bra! På engelskalektionen blev det låtar på engelska. Så i någon mening var han inte helt ute och spårade. Kan han ha varit en flumpedagog, utan att jag visste det då?

Nåja, att sitta och tycka och gissa är en sak, sanningen en annan. Som forskare har jag lärt mig att gå till roten med allt. Därför blev jag glad när jag i Göteborgsposten den 28 januari kunde läsa om att det på 35:e Göteborg international film festival skulle visas en film, Paul Goodman Changed My Life, om mannen som sades vara flumpedagogikens fader.

Ivrig kastade jag mig ut på nätet för att köpa biljett till en av de tre visningarna. Det visade sig finnas en biljett kvar. Se där, ödet! Men ack nej. När jag hämtade ut biljetten dagen efter visade det sig att filmen jag köpt biljett till hade visats dagen före. Tillbaka på ruta ett. Men skam den som ger sig. Och varför välja den tolkade versionen av en människas liv, när man istället kan gå till pudelns kärna.

1960 publicerade Paul Goodman vad som kom att bli en bästsäljare i USA, Growing up absurd (boken på Amazon; en bra text om boken). Boken förvandlade Goodmans liv från diversearbetande akademiker med knaper ekonomi till sexuellt utlevande författare. Den dimper ner i min brevlåda i mitten av februari och inleds med avsnittet ”Human nature” and the Organized system’. Kan flumpedagogikens huvudtes uttryckas tydligare än så, tänker jag glatt och bläddrar vidare.

Lite förvånad möter jag en i stora stycken konservativ röst. Allt är liksom bakvänt. Det som kritiseras är det fyrkantiga, närmast socialistiska, konsumtionssamhället som utplånat det individuella, som utplånat själva anledningen till varför vi lever. Ett samhälle som mäter individens värde i termer av hans eller hennes nytta för samhället och som låter asfalterade vägar och massproduktion ersätta mänsklig närhet och värdighet. Det är i jakten på alternativ som Goodman riktar blicken bakåt i historien, till progressivismens utbildningsidéer (progressivismen fick ett stort uppsving i västvärlden på 1960-talet). Argumenten som förs fram i bokens utbildningsavsnitt kunde lika gärna varit hämtade ur dagens debatt. Goodman skriver:

There has always been one criticism of progressive education that must be answered, namely, that it is weak in curriculum, in cultural and scientific content. I think this is a misunderstanding. There is only one curriculum, no matter what the method of education: what is basic and universal in human experience and practice, the underlying structure of culture. (sidan 82)

Det är här någonstans Goodman kommer till hipstern, det organiserade samhällets svaga punkt. De som kör på, men egentligen vet bättre. Coola och reflekterande men ändå obegripligt följsamma. Jag får känslan av att om man lyckas nå hipstern med sitt budskap, då rämnar världen. Kanske var det just det Goodman lyckades med genom sin bok.

Någonstans här faller också min gamla upplaga av boken symboliskt nog itu. Men det är så långt revolutionen når i mitt liv. Jag kommer stilla invänta nytryckningen som kommer i september.

(P.S. Varför gå över ån efter vatten? Lyssna på pedagogikprofessorn Torsten Husén i radioprogrammet Skolan i omvandling från 1958,  minuterna 20-28. Kan ett flummanifest formuleras vackrare än så?)

Källa

Goodman, P. (1960). Growing up Absurd: Problems of  Youth in the Organized Society. New York: Vintage Books.