Karin Boyes anteckningar är lätta att skilja ut från hennes medstudenters på folkskollärarinneseminariet. Karin Boye hade en handstil som ser ut som hur flickor skriver idag medan hennes klasskamrater höll sig till en äldre skrivstilsnorm. Hennes lägsta betyg i folkskollärarexamen var också i välskrivning (jämte fysik/kemi och musik) – ett Ba. I övrigt hade hon främst stora A eller AB.

I Karin Boyes självbiografiska roman Kris som utspelar sig under hennes år som lärarinnestudent framgår att Karin Boye drev en försiktig revolt mot skolan som institution (se även Hammarström och Lundahl här och här). Huruvida handstilen ingick i den revolten låter jag vara osagt. Det är tydligt att hon mellan första och andra året ändrar uppfattning om vems vilja lärarinnan ska följa. Hon ifrågasätter om det yttre kallet verkligen sammanfaller med, åtminstone hennes eget, inre kall. Hon ifrågasätter den okritiska reproduktionen av sanning och normer (se härom också hennes sista roman Kallocain). Karin Boyes kris var en reproduktionskris. Hon ville inte fostras till att fostra. I slutet av romanen Kris får hennes alter ego en ingivelse när hon vid vårterminsavslutningen möter den klass sju som hon undervisat i:

Hon kände en plötslig lust att springa fram till dem och ropa: ”Nu är det helt annorlunda! Nu vet jag inte det där längre! Nu är jag hos er! Nu är jag en av er!”
– Men de skulle inte förstå, de skulle gå vidare och överlämnas i händerna på andra, som ännu visste och som inte var hos dem och som ville låta dem ärva allt detta och mycket värre. (Boye Kris 1934/2000:256f)

I verkligheten, åtminstone så som den framträder i arkivmaterial, var Boye studiemässigt lojal och fick som sagt idel höga betyg. En mindre revolt kan dock förnimmas i hennes uppsatser om Arbetsgläde och om Bergspredikan, men den antyds också i de så spännande hospiteringsanteckningarna. Varje student skulle ett par gånger per termin bevista en dag i skolan och därefter lämna en skriftlig redogörelse för sitt skolbesök med fokus på vad som förhördes och vad som preparerades (särskilt tillvägagångssättet) under lektionen, samt särskilda iakttagelser rörande barnen under lektionerna och rasterna.

Karins anteckningar tillhör de knappare. Bara det kan tolkas som en protest; mot uppgiften i sig. Men här finns också en ständigt närvarande reflektion över vad man kräver av barnen som skiljer Boyes anteckningar från hennes klasskamraters: ”Somliga av barnen sutto hela tiden som små ljus medan andra tydligen hade svårt att sitta stilla och otåligt vredo sig i pulpeten” (Modersmål 30 augusti 1920), ”Ibland småpratade de, men tystnade genast, bara lär. gav en allvarlig blick” (Räkning 30 augusti 1920), eller: ”Stickning av tvättvante. Barnen buro sig fumligt åt (på grund av fruktan)” (Slöjd 3 november 1920).

Med små små antydningar i sina anteckningar markerar Boye att hon ser barnens kamp mot skolans ordning; deras sakta socialisering till att tygla kroppen efter skolans normer. Flickan med elfenbensnacken, som hon beskrivs i boken Kris, Viva Liljewall som var Boyes förälskelse under folkskollärarinneutbildningen beskriver denna socialisering mer utförligt men också mindre kritiskt i ämnet hembygdskunskap för en förstaklass, 7 september 1920:

Lärarinnan började tala om pulpeterna, att de bestå av stol och bord med en låda. Därefter kom hon osökt in på hur man skulle sitta på sin stol i vanliga fall och när man skriver. Sedan fingo barnen höra berättelsen om ”Rakman och Krokman”, i vilket sammanhang lärarinnan talade något om nyttan av att vara rak. Alla barnen tyckte också, att det var vackrare att vara rak än krokig, och ville försöka vara det förra. Därefter kom frågan till hur man skulle stå vid pulpeten. Man fick icke hänga på pulpeten utan stå alldeles för sig själv och gå ett litet steg framåt, sedan man stigit ur den. Barnen fingo även ställa sig riktigt fint. Eftersom de nu stod och behövde någon omväxling, fingo de sjunga sången ”Många träd i skogen stå”. De gjorde det mycket bra och tydligt samt väl följande melodien. Till sången hörde flera arm- och kroppsrörelser varigenom även motion bereddes barnen. Därpå talades om vad man skulle ha i sina pulpeter och att där alltid skulle vara ordentligt. Barnen fingo därefter ur sina väskor upptaga ritbok, penna, gummi och färgkritor. De hade redan ritat flera illustrationer till de olika tecknen. Idag ritade de efter fru Dahlborgs [lärarinnan] teckning på tavlan av bild till tecknet ö, en liten ö, som låg i en sjö omgiven av skog.

Det som gör Karin Boye intressant idag ur ett pedagogisk perspektiv, är hennes mod att ifrågasätta värdet av att skolan reproducera vuxenvärldens sanningar. Jag skulle säga att den typen av ifrågasättande är ett, av flera, kännetecken på en professionell lärare. Sen kom Karin Boye, utifrån sina vänners beskrivningar, ändå att reproducera en lärarinnekultur som innebar alltför mycket arbete för hälsans bästa.

I natt gick gud under.
Kanske var det bara ett tomt namnskal, som gick under.
Men namnskalet drog makter som var dödens.
Jag kastar det. Jag ser tingen. De erkänner inte sina namn. Jag kastar deras namn.
Jag står alldeles ny på stranden av ett hav, och samvetet är inte längre mitt.
Jag kastar det.
Viljan till liv har gjort mig naken. Viljan till liv har gjort mig seende. Vad som en kommer skall jag möta med nakna, seende ögon. (Boye Kris 1934/2000:145)