Många av dagens tankefigurer om skolan återfinns i historien. Just nu befinner jag mig i Lund och gräver, eller ja… bläddrar varsamt i Lorentz Bolins (1887–1972) arkiv. Bolin var fil. lic i biologi, seminarielektor, läromedelsförfattare (naturkunskap för folkskolan), debattör, naturvårdsaktivist mm mm… Jag tänker återkomma till Bolin, för honom var frågan om skolkunskap-akademisk kunskap central (mitt favoritämne), men i materialet dök en annan gammal tankefigur upp, talet om elevers försämrade kunskaper. Jag kunde inte hålla mig från att publicera det. Här följer ett utdrag ur ett brev till Bolin från en adjunkt i slutet av sin gärning. Brevet är daterat 13/10 1963:
Min lärargärning lackar mot sitt slut. Jag träder i pension 31/7 1964 och samma år fyller jag i september 69 år. Min lärargärning har jag fullgjort i skilda skolformer och på olika åldersstadier: folkhögskola, privatskola, mellanskola, realskola, flickskola, gymnasium och som folkbildare.
[…]
Mitt slutomdöme är mycket enkelt: någonstans måste det vara ett grundfel, elevmaterialet blir ”sämre” och sämre först och främst vad beträffar koncentrationsförmåga och hörsamhet, och bristen på förmågan att ”studera” i meningen att dra egna slutsatser av ett ”händelseförlopp” är skrämmande. I viss mån instämmer jag i folkhögskolerektorn dr Johannes Boethius (Sörängens folkhögskola, Nässjö) uttalande på direkt fråga: elevernas träning att lära utantill har åstadkommit att de icke har en grund att stå på – förr kunde de sitt pensum från folkskolan, nu kan det praktiskt taget ingenting: allting flyter.
Vid studiedag i Västerås var vår ledare = Bioerth och det blandade åhörarmaterialet (akademiker, fortbildade folkskollärare, dispenserade, helt obehöriga…) rörande ense om att det var orimligt att begära att eleverna skulle komma ihåg = kunna just något av vad de lärt i folkskolan, och Bioerth tillade ”förhoppningsfullt”, tro inte att era elever kan något heller, ni kan ju fråga sjuorna när de kommit upp i nian… En glad snopenhet spred sig i salen men ingen framställde frågan: är det då inte skandal att kosta på en biologiinstitution c:a 50-tusen kronor för att, som motiveringen lyder ordagrant: kunna bedriva en effektiv undervisning? Tja, kan eleverna inte så är ju pengarna kastade i sjön. Men på Boethius tid kunde de en hel del – från folkskolan!
Nutidens ungdom ska underhållas och inte studera och jag är övertygad om att särskilt TV spelar här en stor roll, och nu flyttar denna undervisningsmetod in i skolorna! Jojo! Icke ens eleverna känner sig ”säkra” på just något, de blarrar friskt utan att duga till att tänka logiskt. Ursäkta pratet…
Brevet är inte utan intressanta poänger, men jag lämnar dessa därhän. 1963 var till delar kulmen på ett drygt decennium av försöksverksamhet och utredningar. Grundskolan, som den kom att kallas (andra namn som diskuterades var uppmarschskola, framtidsskola och allskola), var inne på sitt andra år. För vissa var grundskolan det yttersta tecknet på samhällets förfall, för andra infriandet av ett århundrade av kamp. Oavsett vilket, grundskolan är och förblir en skolform som fångar tidens strömningar på ett pregnant sätt.