Trots att jag själv saknar barn och familj så är kärnfamiljsdebatten den mediala diskussion jag helst av alla tar del av. Det skrivs många intressanta inlägg, förgyllda av nya begrepp som curlingföräldrar, tigermammor och supernannys. Alla dessa historier om barn som tagit makten över oss, barnalängtan och barnlöshet. Om generationer som hoppades bryta ny mark men vars uppgörelse med föräldragenerationen är tveeggad. Det blir både bredd och djup i den allmänna debatten. Något jag saknar när det gäller skolan, trots att de båda områdena äger allmängiltighet och har fått likartade diagnoser. Studenter som tagit makten, som godkänns på kurser de knappt närvarat på osv…  Kort sagt, vem skriver The battle hymn of the tiger professor, boken som på ett kraftfullt sätt gör upp med det västerländska utbildningssystemet, så som det utvecklats?

Några menar att den redan har skrivits. Av Jan Björklund. Andra ser namn inom akademin som språkprofessorn Inger Enkvist och historieprofessorn Hans-Albin Larsson (Mot bättre vetande). Men det är svårt att känna respekt för de här namnen. Enkvist sågade min kollegas avhandling med argumentet att pedagogikprofessorn Ingrid Carlgren hade varit hans handledare. Och vad ska man säga om Larsson, som lyfts fram på liberala ledarsidor i brist på andra forskarinlägg som stödjer deras storstilade skolberättelse samtidigt som samma sidor ställer sig kritiska till politiserad skolforskning… Larssons skolhistoria ligger farligt nära den man normalt finner på extremsidor (som här). Hur går den ekvationen ihop? Det är möjligt att man kan skriva Larssons skolhistoria när man flyger 10 000 meter över marken, för han har knappast funnit den i arkiven. Hur kan man ta dessa representanter för vetenskap och skoldebatt på intellektuellt allvar?

Nej, jag saknar fortfarande en värdig representant för tigerlektorn. Eller ja, inte helt. Jag har faktiskt funnit en kandidat. Han heter Stanley Fish (f. 1938), är litteraturprofessor och har skrivit böcker som How to write a sentence (som jag själv borde läsa). Klicka er gärna till hans numera två år gamla, men fortfarande mycket läsvärda, blogginlägg i The New York Times, What should colleges teach? Inläggen handlar om vad man egentligen lär sig på universitetens skrivutbildningar. Allt annat än att skriva, konstaterar Fish i första inlägget.

Det hela framstår först som ytterligare ett inlägg från en universitetsprofessor som tycker allt var bättre förr, när studenterna verkligen kunde något (som att skriva korrekta meningar). En professor som sätter klassisk ämneskunskap framför nya trender och påhitt inom akademin. Men istället för ett ställningskrig utvecklas inlägg och kommentarer till en initierad diskussion om (skriv)undervisningens vad, hur och varför.

Särskilt intressant blir det när han mot slutet av tredje inlägget skisserar sitt eget didaktiska credo. Fish blottar här de sätt han brukar undervisa på, hur han lägger upp sina lektioner, vad han fokuserar och varför. Det är inga revolutionerande idéer han lägger fram, det märkvärdiga är hans uppenbara intresse för såväl sina studenter som deras lärande. Och att polariseringen i skoldebatten därmed luckras upp. Det handlar inte om ”kunskap mot flum” om ”auktoritär pedagogik mot studentcentrerad” utan om olika vägar till (grovt) ett och samma mål, i det aktuella fallet att få studenter att skriva angelägna och intressanta texter. Jag tänker ofta på Fish, och att ett samtal som når bortom skyttegravarna, in i väsentligheterna, är möjligt.

Här följer ett kort utdrag ur hans andra inlägg:

”The main criticism is that my emphasis on teaching forms and only forms (a) leaves out everything interesting, (b) leads to boring classes no student would want to take and (c) has been discredited by the research years ago. That research, according to Dee, shows that “teaching grammar out of context” is ineffective, in part because, as writer teacher observes, “students are afraid that they aren’t abiding by the rules.”

If that is what is meant by teaching grammar — memorizing rules and being always afraid of breaking them — I agree. If the effect of instruction is to make students fear that they are walking through a minefield of error and that at any moment they are going to step on something that will wound them, the odds of their learning anything are small.”