Varför ska vi lära oss det här? Den frågan tror jag aldrig att jag ställde under min tid i grundskolan. Vi hade flera olika ämnen där vi lärde oss saker som de vuxna hade bestämt för oss. Jag tyckte vissa ämnen var roliga, andra tråkiga och vissa lärare var sega, torra, stränga medan andra var kunniga, roliga och engagerade.  Jag lärde mig mer av de engagerade lärarna, och i ämnen där vi fick tänka själva, diskutera eller vara kreativa. Men – det var som elev på 1980-talet svårt att förstå vad allt skulle vara bra till. 

En dag på mellanstadiet minns jag särskilt väl. Jag gick fram till materialskåpet för att hämta den där sortens gula blyertspenna som smakade pyton när man försökte tugga på den. Min lärare visade mig en plansch på insidan av skåpdörren. Det där sa han, det är en läroplan. Där står allt vi ska jobba med under året. Jag blev fascinerad – det finns alltså en plan för vad vi ska lära oss! 

Fascinationen till trots var den ändå knappast denna upplevelse som knappt 20 år senare fick mig att välja ett läroplansteoretiskt perspektiv till min avhandling om skolbedömningarnas historia. Snarare berodde det på vad läroplansteorin gav mig möjligheter att förklara. Som läroplansteoretiker är jag intresserad av att förstå hur skolan – och vad vi ska lära oss där – formas av språk, kultur, religion och ideologi. Det gäller också att förstå det politiska inflytandet över skolan och styrsystemet av myndigheter och styrdokument. Det handlar också om vad som händer när läroplanen blir verklighet i mötet mellan lärare och elever.

Våra första svenska läroplaner från 1500–1700-talet för de så kallade läroverken var starkt präglade av kyrkan och syftade till att utbilda inte minst präster. Undervisningen var på latin och det fanns ett tydligt uppdrag som handlade om att pränta in Guds och sanningens ord i lärjungarnas minne. Detta avspeglade sig i en pedagogik som hyllade läxläsning, repetitioner och förhör. 

Kristendomen präglade senare också starkt folkskolan. Liberalen Herbert Tingsten beskriver i boken Gud och fosterlandet – studier i hundra års skolpropaganda, som gavs ut 1969, hur kristen moral och nationalromantik var hörnstenar i läroplanerna. Tingsten och flera samtida tänkare ville modernisera och i stället tydligare förankra skolan i vetenskap och demokratisk värdegrund. Denna sorts tänkande gjorde tydliga avtryck i läroplanen för grundskolan som kom 1969, läroplanen för gymnasiet 1970 och senare även läroplanen för grundskolan 1980. 

År 1994 fick vi läroplaner med en tydlig bildningsorientering som betonade värdet av en medvetenhet om kunskapers sociala, kulturella och ämnesspecifika villkor I betänkandet Skola för bildning som lade grunden för dessa läroplaner finns ett långt avsnitt om bildning och ett om kunskapssyn. 1994 års läroplaner reviderades 2011 och nu igen 2022. De tre senaste läroplanerna slår framför allt fast skolans värdegrund, uppdrag och övergripande mål. Nytt för 2022 är tillexempel att skrivningarna kring jämställdhet förstärks och att ett nytt ansvarsområde kring sexualitet, samtycke och relationer ringas in. Vad gäller skolans kunskapssyn står det: 

”Skolans uppdrag att främja lärande förutsätter en aktiv diskussion i den enskilda skolan om kunskapsbegrepp, om vad som är viktig kunskap i dag och i framtiden och om hur kunskapsutveckling sker.” (Lgr22)

Vad som är viktig kunskap och hur kunskap ”blir till” ska med andra ord vara en levande diskussion i skolan. I läroplanens inledande del beskrivs inte hur detta kan set ut i olika ämnen utan innehållet för skolans ämnen regleras i stället i kursplanerna. Här framgår ämnets syfte och vad som krävs för enskilda betyg. Om matematik står det bland annat: 

”Undervisningen i ämnet matematik ska syfta till att eleverna utvecklar kunskaper om matematik och matematikens användning i vardagen och inom olika ämnesområden. Undervisningen ska bidra till att eleverna utvecklar intresse för matematik … Den ska också ge eleverna möjlighet att uppleva estetiska värden i möten med matematiska mönster, former och samband.” (Lgr22)

Poängen med att tydliggöra ämnets syfte är för att lärare bättre själva ska kunna förhålla sig till sina ämnen. Lika viktigt är att bjuda in eleverna till att reflektera över, och ha ett kritiskt förhållningssätt till vad de lär sig. I ett kunskapsintensivt samhälle så vårt är det nödvändigt att ha ett reflekterat förhållningssätt till kunskap och fakta. Psykologisk forskning om motivation har också på senare tid visat att det är lättare att lära sig något om man förstår vad kunskaperna kan användas till. 

Som läroplansteoretiker vet jag att läroplanerna inte alltid realiseras fullt ut på avsett vis. Lärare har – och bör ha – ett eget professionellt tolkningsutrymme. Men om det är något som har förändrats sedan jag gick i grundskolan så är det nog ändå just det, att eleverna ska göras medvetna om varför de lär sig det som de lär sig i skolan. 

Denna text är tidigare publicerad som en veteskapskrönika i NA 220304