Ett tankeexperiment: Ett sjuårigt barn besöker en vårdcentral. Av okänd anledning förlöper mötet mellan läkaren och barnet inte väl. Detaljerna om mötet i det stängda rummet vet vi inte så mycket om. Men enligt mediauppgifter slutar besöket med att det sjuåriga barnet spottar läkaren i ansiktet.

Läkaren reagerar i affekt och örfilar barnet.

Läkaren anmäls för sitt slag och snart blir det rättegång. Läkaren frias i Tingsrätten, men döms i Högsta domstolen att utbetala ett skadestånd på 5000 kronor.

I en stor morgontidning uppmärksammas domen i en ledarkrönika med rubriken ”Läkarauktoritet nödvändig inom sjukvården”. Tidningens ledande medicinjournalist tar den misshandelsdömda läkarens parti. Journalisten påpekar, som en förmildrande omständighet, att läkaren faktiskt har ”bett om ursäkt” för sitt fysiska våld. I övrigt riktas klander mot Inspektionen för vård och omsorg, och mot det sjuåriga barnet. Journalisten skriver om ”den kränkning barnet utsatt läkaren för genom att spotta henne i ansiktet.” Resonemanget stannar dock inte vid att påpeka att den enskilda läkaren kränkts av det sjuåriga barnet. Det talas även om ”den kränkning sjukvården som institution utsatts för.” Vidare åberopas familjens ansvar. Journalisten talar om det ”ansvar familjen har för den uppfostran de gett barnet” och att det är ”oerhört att en sjuåring spottar en läkare i ansiktet.” Det hela vävs in i en större berättelse om sjukvårdens och läkarkårens anseende. Det sägs att läkaren måste få vara en auktoritet. Resonemanget rundas av med politiska slutsatser. Lagar, domstolsväsen och sjukvårdsinspektion, antyds det, måste ses över. ”Så frågan är: vilka lagar har vi egentligen i Sverige, vilka domstolar och vilken sjukvårdsinspektion?”

Detta är som sagt ett tankeexperiment. En krönika av denna typ förefaller mig som en fullständig omöjlighet. Det ter sig som absurt att värnandet om läkarkårens status och anseende skulle vara avhängig rätten att slå sjuåriga patienter. Det ter sig också som osannolikt att den typen av journalistik skulle vara möjlig att publicera. En medicinjournalist som kämpar för en läkares rätt att undslippa ett mindre skadestånd för våldsutövning i tjänsten skulle nog snart betraktas som irrelevant och verklighetsfrånvänd.

Men för skolans del kan sådana artiklar faktiskt tryckas idag. Den tänka artikeln, inklusive citat som refereras ovan, bygger på en krönika som Inger Enkvist publicerat, och som handlar just om ett fall där en lärare fått betala skadestånd på 5000 efter att ha slagit en elev. http://www.svd.se/lararauktoritet-ar-nodvandig-i-skolan/om/ledare-kolumnister

Medan mitt tankeexperiment nog vore omöjligt att publicera var Enkvists krönika absolut inte omöjlig att publicera – snarare passerade den obemärkt förbi, som ett i raden av alla dessa debattinlägg vi matas med.  Krönikans underliggande antagande, att lärarkårens status på något sätt skulle gynnas av att en incident med ett sjuårigt barn ältas och att den slående, professionella läraren ömkas, finner jag både osmakligt och kontraproduktivt.