Hösten 1957 drabbades USA av den så kallade Sputnik-chocken. Den 4 oktober lyckades Sovjetunionen med en bedrift som ingen annan nation lyckats med tidigare: att sända upp en satellit – Sputnik – som cirkulerade kring jordklotet. Sputnik var en klotformad satellit, stor ungefär som en badboll, som med en hastighet av 30 000 kilometer i timmen gjorde ett varv runt jorden på cirka 96 minuter.
Den runda satelliten, som i början liknades vid en konstgjord måne, skapade stark oro i USA. Detta var under det kalla krigets dagar, där motsättningarna mellan USA och Sovjetunionen var starka. Till viss del handlade frågan om den militära konkurrenskraften. Den som kunde skjuta upp satelliter kunde också tänkas skjuta upp missiler. Men frågan stannade inte vid det militära utan kom att beröra frågan om skolors kvalitet (Clowse 1981; Lenz 2015; Haugsbakk 2013). Det hävdades att skolorna inte var tillräckligt bra. Böcker och artiklar skrevs som behandlade vad som var fel med den amerikanska skolan och på vilka sätt Sovjet var överlägsen. En av böckerna sammanfattar diskussionen redan i sin titel: What Ivan knows that Johnny doesn’t. (Trace 1961). Framförallt riktades i diskussionerna uppmärksamhet mot matematik och naturvetenskap, det var dessa ämnen som framförallt ansågs behövas i den internationella konkurrensen. Den före detta presidenten Herbert Hoover kommenterade bristen på naturvetare och ingenjörer i tidningen Times, kort efter Sputnik:
The trouble is that we are turning out annually from our institutions of higher education perhaps fewer than half as many scientists and engineers as we did seven years ago. The greatest enemy of all mankind, the Communists, are turning out twice or possibly three times as many as we do. (Tröhler 2013:145).
Sputnikkrisen berörde i första hand förstås USA, men även i ett land som Sverige kom debatten av föras kring hur man kunde förstå den amerikanska skolans utveckling. Två inflytelserika pedagogikprofessorer: Torsten Husén och Wilhelm Sjöstrand drog helt olika slutsatser av Sputnikkrisen, vilket exemplifierar att receptionen av internationella idéströmningar kan påverkas av den ideologiska positionen hos mottagaren.
Torsten Husén, professor i praktisk pedagogik vid Lärarhögskolan i Stockholm, var anhängare av idén om en enhetsskola för alla samhällsklasser. I februari 1959 skrev han i Dagens Nyheter tidningsartikeln ”Amerikansk skoldebatt i satellitåldern”. Han menade att Sputnik hade skapat ett helt nytt intresse för vad som försiggick i de sovjetiska skolorna.
Tidigare hade det ansetts vara omstörtande och halvt förrädiskt att besöka Ryssland för att studera något där. Sedan något år har det varit högsta mod att bege sig dit för att studera de förträffliga ryska skolorna. Jag har börjat få jäktade besök av amerikanska kolleger som gör en hastig mellanlandning i Skandinavien innan de far vidare öster ut (Husén, 1959).
Det Husén beskrev här var en pedagogisk Sovjet-turism som möjligen var lite sårande ur svensk synvinkel. Det svenska experimentet med enhetsskola, som pågått sedan 1950 i form av en försöksverksamhet, var uppenbarligen ingenting som intresserade de amerikanska kollegorna nämnvärt i spåret av Sputnik. Sverige var bara en plats man mellanlandade på. Han raljerade också över den nyvunna expertstatus som nya aktörer fått, trots att de saknade erfarenhet av forskning i pedagogik:
Den som under de senaste två åren följt den amerikanska skoldebatten har stundom haft anledning begrunda innebörden i ordspråket att den enögde blir kung i de blindas rike. Personer som tidigare inte ägnat skolan något intresse, t ex satellitforskningsgeneraler och atomfysiker, eller som i varje fall haft en rätt avlägsen kontakt med denna, har plötsligt utnämnt sig till överdomare då det gäller att konstatera vad den amerikanska skolan ’producerar’. I samma veva som Sputnik hösten 1957 sändes upp publicerade US Office of Education en rapport om det ryska skolväsendet. Denna blev föremål för en betydande publicitet och lade ytterligare kol på glädjen hos dem som utförde mera avancerade självplågarnummer på temat den dåliga amerikanska skolan (Husén, 1959).
Wilhelm Sjöstrand, professor i pedagogik och pedagogisk psykologi vid Uppsala universitet, hade en helt annan inställning än Husén till både enhetsskolan och diskussionerna i samband med Sputnikkrisen. 1960 publicerade han en bok kallad För och mot den nya skolan där han samlade artiklar han skrivit under de senaste åren, och där han gick till angrepp mot vad han kallade ”det doktrinära enhetsskoletänkandet” (Sjöstrand 1960: 95). Sjöstrand var kritisk till idén om en enhetsskola och progressiva metoder, och han använde sig av internationella argument för att driva igenom sin ståndpunkt.
En av bokens artiklar, ursprungligen publicerad i juli 1959, heter ”Sputnikskräck eller pedagogisk självbesinning?” Sjöstrand menade här att man i Sverige försökt bagatellisera den utveckling som skett i USA och som enligt honom inneburit en kritik av den progressiva och ineffektiva pedagogiken i USA. Han tog upp amiral Rickovers inflytelserika bok Education and freedom som ett positivt exempel på ett tillnyktrande i den amerikanska debatten. I uppskattande ordalag beskrev Sjöstrand hur Rickover gjort upp med den amerikanska självgoda övertygelsen om den egna förträffligheten som gjort dem oförmögna att lägga märke till undervisningsväsendets brister. Sjöstrand försvarade också Rickovers kunskaper. Man behöver inte vara professor i pedagogik för att ha auktoritet i pedagogiska frågor, menade Sjöstrand. Han fann det fördomsfullt och övermaga att hävda ”att en militär i framskjuten ställning inte skulle äga några som helst förutsättningar för ett framgångsrikt deltagande i den pedagogiska debatten” (Sjöstrand 1960: 111).
Som stöd för sitt omdöme hänvisade han till att Rickover var en bildad man med stor kännedom om det europeiska bildningsväsendets historia. Den amerikanska allmänheten hade också varit förståndig nog att lyssna på vad han hade att säga. ”Den [amerikanska allmänheten] föredrar tydligen en högt bildad företrädare för krigsmakten framför en frälst progressivist som bekläder en lärostol i pedagogik.”(Ibid: 111) Sjöstrand menade vidare att Rickovers yrkeserfarenheter inte var en begränsning när det gällde att bedöma kvaliteten i det amerikanska utbildningsväsendet. Tvärtom, hans position gav honom en närmast unik förmåga att bedöma hur eliter utbildades i landet (Ibid: 114-115).
Debatten om Sputnik uppvisar både tidstypiska och generella drag för hur en kris uppstår och behandlas i pedagogiska sammanhang. Det unika var kopplingen till kalla kriget som gjorde att diskussionen framförallt kretsade kring två länder, USA och Sovjetunionen, även om också andra länder tog intryck av diskussionen. Samtidigt finns det också generella drag i denna diskussion som kan kännas igen även i senare tiders krisdiskussioner. Sådana frågor som är bekanta även idag är exempelvis: Är krisen reell eller ej? Vilka kunskaper bör ett skolsystem eftersträva? Vilka typer av aktörer kan göra legitima anspråk på att sitta inne med viktiga kunskaper om skolans tillstånd? Vidare är diskussionen om Sputnik ett exempel på hur en uppfattad kris i ett visst land kan inspirera till diskussioner i andra länder. Man kan tala om detta i termer av ”krislån”. I motsats till den typ av policylån som handlar om att importera en redan fungerande pedagogik, innebär detta att en krisdiskurs importeras, som i sin tur kan användas för att värna en redan existerande pedagogik på hemmaplan, eller en nyligen övergiven sådan (jfr Takayama 2007; Gruber 2004: 186). Som vi sett var det emellertid inte en självklarhet att göra dylika krislån. Där Wilhelm Sjöstrand ansåg att Sputnik borde fungera som en tankeställare även för Sverige, var Torsten Husén ytterst skeptisk.
Huséns skepsis till Sputnik-diskussionerna är intressant i sig, för den kan ha haft betydelse för den utveckling som snart skulle äga rum. Mycket snart skulle han nämligen få en central roll som ordförande i en ny internationell organisation som utvecklade ett alternativt sätt att jämföra skolors prestationer. De kom att genomföra mycket omfattande studier av elevers kunskaper i en rad länder. Organisationen kom snart att få namnet IEA, International association for the evaluation of educational achievement. Ytterst sett kan de betraktas som en organisation som ville frambringa en annan typ av data om skolsystem runt om i världen än vad den tidens debattörer hänvisade till. Det var en strävan att gå bortom Sputnik, att frambringa nya metoder och nya kunskaper för att uttala sig om skolan. Organisationen är idag kanske främst känd för att genomföra TIMSS och PIRLS, men deras största betydelse är kanske att de lade grunden för PISA.
Texten är ett lätt bearbetat utdrag ur Joakim Landahl, ”Kris och internationella jämförelser” i J. Landahl & C. Lundahl (red.) Bortom Pisa: internationell och jämförande pedagogik. Stockholm: Natur & kultur. 