Jag var på Skolverket igår för att höra undervisningsrådet Mats Björnsson presentera rapporten Grundskolan i internationella kunskapsmätningar – kunskap, skolmiljö och attityder till lärande. Förutom presentationen kommenterades rapporten av fyra inbjudna representanter för olika perspektiv på skolan: en rektor, en forskare, en utbildningsdirektör och en representant för en oberoende organisation med intresse för skolfrågor samt Skolverkets generaldirektör Anna Ekström (seminariet finns inspelat, här).
Senast Skolverket presenterade en liknande översikt var 2009, Vad påverkar resultaten i svensk skola? Rapporten som presenterades igår bekräftade den bild som gavs i 2009 års rapport samtidigt som den gav en fördjupad och till delar mer nyanserad bild av utvecklingen.
Att svenska elevers kunskapsresultat sjunkit inom områdena matematik, naturvetenskap och läsförståelse relativt andra länder råder det inget tvivel om. Men det verkar enligt Björnsson som att resultaten i årskurs 4 håller bättre jämfört med resultaten i årskurs 8. För de tidigare skolåren finns faktiskt indikationer på att resultaten legat jämt över tid och till och med ökat inom något område. Vad det kunde bero på, om det nu är så, kunde inte Björnsson svara på.
Bilden av klassrumsklimatet i svensk skola var också i huvudsak positiv. Möjligen verkar det blivit stökigare på matematiklektionerna, samtidigt som det är svårt att veta om den förändringen beror på förändrade arbetssätt i matematik (mindre av ensamräkning) eller något annat.
Men trots den till största delar nyanserade bild som gavs av Björnsson var min bestående känsla efter seminariet olust. Det var något som inte stämde. Trots en nyanserad presentation kom diskussionerna i huvudsak att gälla olika aspekter av ”de låga resultaten”. Det var exempelvis tydligt att det bara var en av alla deltagarna på seminariet – kommentatorer, presentatör och åhörare inräknat – som tydligt och om och om igen försökte bredda samtalet. Utan att lyckas.
Det var rektorn för en skola i Stockholmsområdet, en av de fyra inbjudna kommentatorerna. Hennes inlägg framstod som spända, delvis osammanhängande. Det var som om hon upplevde att det var hon och endast hon som av alla i rummet skulle stå till svars för skolans utveckling och att det var hon och endast hon som var den som skulle försvara de mer överordnade grundidéerna i svensk skola och skapa en kompletterande bild av skolan till den bild som kunskapstesterna ger.
En förödande sportlogik har vällt in i skolans värld och kommit att penetrera nästan varje nivå av skodiskussionen. Bjönsson kommenterade just detta inledningsvis, hur de internationella kunskapsmätningarna tydligt fört in metaforer från idrottens värld på skolans område. Han tog exemplet med den Norska utbildningsministerns Kristin Clemets (2001-2005) kommentar av Norges resultat på den första PISA-testen 2001: ”Dette er skuffende, nesten som å komme hjem fra et vinter-OL uten en eneste norsk medalje. Og denne gangen kan vi ikke skylde på at finnene er dopet”.
Varje placering räknas och allt fokus verkar vara på hur vi ska kunna vända utvecklingen så vi äntligen kommer kunna prestera som förut (dvs för svensk del på medelnivå, istället för som nu, strax under medelnivå).
Jag är glad att den viktigaste representanten vid gårdagens seminarium – representanten för skolväsendet – var den som gav det nyktraste perspektivet på det hela. Som gång på gång vågade lyfta blicken och säga att ”Ja, det är så att vi tappat i de kunskaper som dessa tester mäter, men nej, jag vägrar låta mig styras av detta. Jag tror på en annan skola, med bredare visioner” (inget ordagrant citat, mer tänkt att fånga andemeningen i några av de inlägg rektorn gjorde)
Det är som skoldiskussionen av idag är oförmögen att diskutera och greppa annat än siffror och spel inom ramen för tydliga spelregler. I oändlighet kan vi diskutera hur vi ska kunna ta ut den bästa startelvan till landslaget, så slipper vi allt det komplicerade som finns runtomkring oss, livet i stort och dess mening.
Den bild jag får av skoldiskussionen är den av ett företag som tappat blicken för de mer övergripande visionerna. Tänkt dig följande: En representant för det företag du jobbar vid ska presentera det nya målstyrningssystemet som ska införas. Han inleder med att ge en mycket nyanserad och delvis kritisk bild av systemet. Det mäter inte allt. Det förvånar dig, du känner hopp. Han påpekar att vi måste se nyktert på de resultatmått som många i organisationen redan nu börjat ta till sig och inrikta sin verksamhet mot, annars kan det gå snett för verksamheten i stort. Resultaten säger inget om kvaliteten på verksamheten, säger han. Han tydliggör detta med att på talvan skriva upp: ”Resultat – kvalitet”. Du tänker ”Vad bra, det här företaget gillar jag. De verkar ha en nykter syn på mål- och resultatstyrning”. Men sakteliga förskjuts diskussionen. Nyanserna försvinner och plötsligt märker du hur alla omkring dig, precis alla, enbart diskuterar de där kvantitativa måtten och värdet av att optimera organisationen så att resultaten på dessa mått maximeras. Idén om kvalitet är som bortblåst. Kvar är siffrorna och målet att hamna överst på pallen.
Igår var det en ensam rektor för en skola i Stockholmsregionen som stod upp för ett bredare samtal om skolan. Som visade att en siffra kan vara viktig men likväl inte får tillåtas skymma övertygelsen om och diskussionen av vad en god skola ska vara.