Idag frågar sig många när den svenska skolan började tappa fotfästet. I sökandet efter någon sorts urkatastrof är det vanligt att kommunaliseringen anges som en förklaring. Betydligt färre skulle idag hävda att skolans största problem bottnar i dess sekularisering. Historiskt sett har det dock varit en förklaringsmodell som varit minst lika kraftfull när det gäller att mobilisera kritik mot det rådande tillståndet.
Den mest spektakulära manifestationen av denna kritik ägde rum på 1960-talet. 1964 skrev Lewi Pethrus en ledare i tidningen Dagen med titeln ”Nytt politiskt parti?” Det här var på den tiden då det ännu inte fanns något kristet politiskt parti i Sverige, och enligt Pethrus märktes detta främst på skolpolitiken. Hans uppfattning var att den svenska skolan hade urartat ända sedan 1919 års undervisningsplan.
Alltsedan 1919 års undervisningsplan har kristendomens plats i våra skolor systematiskt inskränkts och den nu föreliggande gymnasieutredningen går med stora steg mot samma mål. […] Var och en bör kunna se att det svenska folket med denna utveckling inom kort hamnar i en renodlad ateistisk materialism.
Utvecklingen hade gått snabbt, och den hade gått åt fel håll. Skolreformerna hade gått ”med raska steg i avkristningens tecken.” Exemplen var lätta att finna:
Man behöver bara nämna sådana exempel som skoldansen, sexualundervisningen, borttagandet av morgonandakterna, införandet av regelrätt teaterundervisning och nu senast nedskärningen av religionsundervisningen och borttagandet av namnet kristendomskunskap ur gymnasiet (Dagen 24/1 1964).
Urkatastrofen var således 1919 års undervisningsplan (då katekestvånget togs bort). Denna katastrof hotades nu enligt Pethrus att upprepas, eftersom gymnasieutredningen föreslagit att ämnets Kristendomskunskap skulle byta namn till Religionskunskap, och att antalet timmar dessutom skulle minska.
Pethrus var långt ifrån ensam i sin kritik av sekulariseringen. Kring gymnasieutredningens förslag hade det under hösten 1963 utspelat sig en intensiv debatt. Kristna debattörer hade organiserat sig i Samkristna skolnämnden, som arrangerade en namninsamling för att rädda kristendomsämnet. Den här demonstrationen ingick i kampanjen.
Namnen samlades in genom dörrknackning, och ambitionerna var skyhöga. Tusentals eller ens tiotusentals namn var inte en siffra som man skulle nöja sig med. Nej, en miljon namn satsade man på att samla in. Denna monumentala ambition lyckades man faktiskt med råge överträffa. Drygt 2,1 miljoner namnunderskrifter samlades in! Lewi Pethrus kunde i slutet av 1963 konstatera att kristendomen inte bara var utsatt för ett hot, den hade också ett massivt stöd.
Det storartade resultatet av namninsamlingen med mer än dubbelt så många namn man väntat sig säger något om den kristna opinionens styrka i detta land. Finns det någon rim och reson uti att de kristna med detta röstunderlag låter sig ledas allt längre på avkristningens väg? Det skall bli intressant att se vilka lärdomar våra skolmyndigheter kommer att hämta från denna opinionsyttring. Utan tvekan bör också de kristna genom vad som hänt stärkas i sin tro på möjligheten av en politisk strömkantring i kristen riktning (Dagen 17/12 1963).
Denna önskan om en ”politisk strömkantring i kristen riktning” skulle 1964 förverkligas i form av ett nytt politiskt parti. Då bildades nämligen Kristen Demokratisk Samling, med den nu 80-årige Pethrus som vice ordförande.Därmed hade Sverige fått ett nytt politiskt parti, med rötterna i en kritik av skolans försämring.
När det väl blev dags för riksdagsval i september 1964 var dock medvinden borta. KDS fick endast 1,8 procent av rösterna. Den optimism som namninsamlingen frambringat var nu som bortblåst. Ett par år senare lät Pethrus bitter när han kommenterade skolans utveckling i sin nya bok Ny mark: ”Inte nog med att pojkarna får röka och flickorna får bli gravida, det har också lagfästs i vårt land, att ogifta lärarinnor får vara gravida, utan att de skils från skolan.” (Pethrus 1966:17).
Hos Pethrus var 1919 års undervisningsplan den urkatastrof som inledde 1900-talets sekularisering av skolan. Det innebar att han kunde peka ut en startpunkt i form av ett årtal och en påföljande försämringsprocess. Han kunde antyda att försämringen skulle fortsätta i det oändliga om inte något gjordes, men han kunde också hävda att utvecklingen kunde vändas. Man kan säga att han formulerade en sorts formel för hur försämringens historia kan skrivas. Senare tiders politiker har, och kommer säkerligen i framtiden, att utnyttja samma formel, om än i sekulariserad form.