I tider då många gör anspråk på det utbildningsvetenskapliga forskningsfältet är det relevant att fundera över vad som kan vara den pedagogiska disciplinens tillskott. Kan pedagogisk forskning bidra till pedagogiska frågor på ett sätt som exempelvis inte nationalekonomisk forskning gör?
Inför skrivandet av studieplanerna i pedagogik läsåret 1969 – 1970 vid Uppsala universitet tog professor Wilhelm Sjöstrand (1909-1989) tillfället i akt att klargöra vad pedagogik och pedagogisk forskning var. Sjöstrand var kontroversiell inom pedagogiken i det att han i det mesta hade en konservativ syn. Bland den tidens professorer i pedagogik var han sannolikt den mest bildade, med exempelvis stora kunskaper i pedagogikens historia, pedagogisk filosofi och mätlära. Den text Sjöstrand skrev under det ur ett högskoleperspektiv stormiga 1969 är intressant på flera vis och kom att ges ut på Natur och kultur som boken Pedagogiken, sedermera också översatt till finska och danska.
Pedagogik handlar om den så kallade edukationsprocessen slår Sjöstrand fast. Utgångspunkten för boken är att kraven på ”s.k. tvärvetenskaplig forskning … vuxit sig allt starkare”. Varje disciplin måste dock finna sig själv för att kunna samarbeta med andra, menar Sjöstrand. Och pedagogikens specialitet var just edukationsprocessen. Detta rent språkligt sett osköna ord sammanför uppfostran med undervisning. Pedagogik handlar om båda sakerna i samma utsträckning:
Edukationsprocessen innebär en målriktad aktivitet, vars syfte är att påverka en levande organism med hjälp av metoder, som är så adekvata som möjligt, på ett sådant sätt att organismen genom inlärning formas till optimal överensstämmelse med de mål, som förelegat för inflytandet ifråga. (Sjöstrand 1970, s. 21)
Noterbart här är att pedagogik kunde definieras utan att blanda in lärare och elever. Den abstraktionsnivå Sjöstrand lägger sig på, och som givetvis är nödvändig om man vill åstadkomma en grunddefinition, kompletteras med en för tiden typiskt överarbetad modell.
Bild 1. Edukationsprocessen (Sjöstrand 1970, s.21)
Sjöstrand fortsätter med ytterligare ett klargörande:
Edukationsprocessen synes inte vara knuten till någon viss tid eller till någon speciell plats. Den har ägt rum och äger rum, varhelst det finns människor, som skapar något slags kultur, vilken förmedlas från det ena släktledet till det andra. (Sjöstrand 1970, s. 26)
Nu vet vi att edukation också handlar om människor (inte vilka organismer som helst), men att det inte spelar någon roll för den pedagogiska forskningen var och när de utövar kulturförmedling, eller för den delen hur denna ser ut. Detta är intressant och ger den pedagogiska forskningen ett potentiellt sett väldigt stort forskningsområde. Därför består pedagogiken av diverse deldiscipliner, eller hjälpvetenskaper. De Sjöstrand lyfter fram är psykologi, filosofi och historia. Idag skulle man kanske säga att utbildningssociologi, utbildningsekonomi och utbildningshistoria är den moderna pedagogikens hjälpvetenskaper (även om listan kunde göras väldigt lång, se Lidegran och Broadys inventering över forskning med utbildningsvetenskaplig relevans här). Frågan om vad som är hjälpvetenskap till vad hänger dock ihop med vad man anser är den mer grundläggande funktionen och här var Sjöstrand tydlig i ställningstagandet att edukationsprocessen var helt central för samhällets utveckling.
Idag har begreppet edukationsprocessen fallit i glömska. En gissning är att det sociologiska begreppet reproduktionsprocess kom i dess ställe. Det betyder emellertid inte att den pedagogiska vetenskapens anspråk blev mindre, men som disciplin var inte pedagogiken stark nog att hålla fast vid sin egen terminologi och förlorade den. Med sociologiska perspektiv kom under 1970-talet nya (mestadels marxistiskt präglade teorier) att införlivas i pedagogikens tolkningar av hur uppfostran och undervisning går till. Istället för att fokus riktas mot ”organismen” och ”kulturens förmedlande”, blev nu ”det sociala” lärandets orsaker; klasstillhörighet, hemförhållanden och boendeort blev viktigare i reproduktionsterminologin. Det är de socialvetenskapliga disciplinernas gång att ta färg av varandra (se Wagner, Wittrock och Whitley 1991) och idag har statsvetenskapliga och ekonomiska frågor stort inflytande på den pedagogiska forskningen. Men den dag pedagoger helt släpper fokus på sitt specifika studieobjekt, eller den dag då utbildningsforskningens avnämare inte längre bryr sig om den pedagogiska forskningens begreppsapparat och perspektiv i tolkningen av dessa processer, riskerar uppfostran och utbildning främst att bli ekonomiskt administrativa begrepp.
Det finns en risk att pedagogisk forskning blir av med en del av sitt naturliga forskningsfält om pedagoger inte blir bättre på att markera det som är pedagogikens särskilda bidrag till kunskapen om utbildning. Vad det sedan är från tid till annan måste givetvis diskuteras inom disciplinen, men en disciplin förblir inte en disciplin om vi som verkar inom den inte utför vad Thomas Gieryn kallar ”Boundary work”. I ett disciplinärt gränsarbete är det centralt att reflektera över ämnets traditioner och kunskapskärna. Inför hotet att bli av med sitt renommé i frågor om edukationsprocessen när andra discipliner trängde på, skrev Sjöstrand så här om pedagogikämnets framtid:
En förändring till det bättre kan på längre sikt endast åstadkommas, om varje vetenskap för sig besinnar sig på sin egenart och förmår att göra denna gällande på ett rättvisande sätt samt ge livsrum åt sina närliggande discipliner enligt skäliga jämlikhetskrav. (Sjöstrand 1970, s. 79)