Det har sagts att den ryske psykologen Ivan Pavlov (1849-1936) som med sina experiment på hundar lade en viktig grund för teorin om betingning – uttryckt bestörtning över att man med behaviorismens intåg i 1910-talets USA gjorde liknande experiment med människor (se särskilt John B. Watson 1913). Sant eller inte kan man fascineras över hur föräldrar och lärare väljer att betinga sina barn med glaskulor och dylikt där det så ofta är lättare att vädja till barnens naturliga vilja att samarbeta.

Glaskulemetoden, guldstjärnor och andra symboler, teckenekonomier, har fått ett visst genomslag i svensk barnuppfostran det senaste decenniet bland annat genom de så kallade nannyprogrammen där en ”proffsuppfostrare” söker snabba resultat med vanartiga barn. Även i skolans värld används glaskulor för att belöna önskvärda personligheter eller läsfärdigheter. Genom skamstraff och belöningar lär sig barnen gilla det som är goda beteenden och känna obehag inför sina dåliga beteenden. De vuxna vet bäst för barnen. Självklart fungerar också metoderna. Det är väldigt lätt att betinga barn och ganska snart sköter de sig bättre än innan. Detta emellertid inte utan en viss kostnad. På lång sikt blir belöningarna ett straff. Om detta har den amerikanska vänsterpedagogen Alphi Kohn skrivit en utmärkt, om än något agitatorisk, bok: Punished by rewards (1993).

Det första som sker när vi uppfostrar barn med symboliska belöningar, skriver Kohn, är att barnen vänjer sig vid att underordna sig auktoriteter. Visst ska barn lära sig att lyssna på vuxna men betingningsmetodernas inneboende logik är att se det önskvärda beteendet mer i termer av svart eller vitt. I sina extremer bygger de på blind lydnad – man får eller får inte en glaskula beroende på om man lyder eller inte. Det är dock inte så att pappa och mamma eller läraren alltid har rätt. Den vuxne som fullt ut förstår barns behov och viljor finns inte, och inte så sällan finns det goda skäl bakom barnens trots eller motstånd som vuxenvärlden inte lyckats förstå. Uppfostran är ytterst en fråga om att få till samförstånd mellan vuxen och barn. Det mest rättvisa sättet att nå samförstånd är lyssna till varandras viljor och argument. Med belöningar, menar Kohn, förstärker vi den asymmetriska relationen som finns mellan barn och vuxna. När någon är i beroendeställning till någon annan blir belöningen mer effektiv, men också mer cynisk. Det är inte bara så att man ignorerar barnens argument, utan den vuxne tar sig inte ens tid att lägga fram sina egna argument.

En annan konsekvens är att barnet inte utvecklar en egen inre moralisk kompass. Barnet lär sig ta ut föräldrarnas eller lärarnas kompassriktning men förstår inte av sig själv varför det ska göra på det ena eller andra sättet, mer än att det leder till fler eller färre glaskulor. Kohn skriver att barn som vänjer sig vid den här typen av belöningar tenderar att bli ögontjänare samt hämmas i utvecklingen av egna motiv för att göra rätt. När belöningen uteblir finns inget eget intresse av att fortsätta göra det riktiga.

Belöningens straff är alltså en moralisk vilsenhet och att barnen fråntas sin integritet. Snällhet eller motivation till studier är egenskaper som inte kan köpas. De föds ur upplevelser av samhörighet, självbestämmande och kompetens (se Handbook of competence and motivation 2005 för forskningsöversikt).

För fler perspektiv se även Tomas Englund och Ingemar Engströms artikel i Pedagogiska magasinet 2011: Behaviorismens återkomst i svensk skola.

SvD hade en artikelserie om belöningssystem 2009: ”Peppa eller pressa”.

Se även beteendevetaren och doktorn i politisk psykologi Petra Krantz Lingrens blogg om varför hon är emot belöningssystem.

Ta också del av Martin Karlbergs avhandling 2011: Skol-Komet – Tre utvärderingar av ett program för beteendeorienterat ledarskap i klassrummet.