Fram till för inte så länge sedan var konsten att skriva vackert en helt central kompetens. I skolorna var välskrivning ett ämne som betygsattes, på seminarierna där lärarna utbildades gavs undervisning i ämnet, och det utarbetades en stor mängd metoder för undervisning i välskrivning. Trots, eller snarare tack vare, den vikt som lades vid denna förmåga, hävdades det ibland att handstilen genomgått en försämring. 1947 påstods följande:

Det är ju påfallande, hur dålig handstil folk i allmänhet har. För femtio år sedan var tillståndet relativt bra, men numera är en verkligt god skrivare en sällsynthet. Vilka är orsakerna?

Man kan hänvisa till tidens jäkt och skrivmaskinens segertåg. En annan orsak – kanske den viktigaste – ligger emellertid hos den använda skrivstilen. Denna är en frukt av barockens och rokokons smak samt baserad på kopparstickares och litografers skicklighet. Under 1800-talet kunde man tack vare stor ambition skriva denna riktigt svåra stil riktigt bra. Men numera har man helt och hållet förlorat tålamodet med den.

Orden var skrivna i häftet ”Normalskrift” från 1947 som lanserade en ny handstil, utarbetad av rektorn Bror Zachrisson och den så kallade välskrivningskommittén från 1942. Efter engelsk och amerikansk förebild utarbetades en ny handstil som var mer lätt att skriva och lätt att läsa, och dessutom ansågs mer internationellt gångbar. Bokstäverna i denna nya  handstil påminde mer om tryckta bokstäver än de snirkliga 1800-talskrumelurer som alltså nu ansågs ha gått ur tiden.

Det är lite fascinerande att betrakta det allvar med vilken man tog sig an frågan om handstilens modernisering. Från 2000-talets mer individualistiska horisont kan idén om att utforma normer för handstil upplevas som ganska främmande. Idén om att tillsätta en kommitté för hur bokstäver ska se ut skulle knappast födas idag. Samtidigt finns det också något inspirerande med hur man här tog sig an frågan om handstilens upplevda försämring.

Detta var en tid när man fortfarande trodde att tiden var en pil med en riktning – framåt. Att dra tillbaka klockan var varken möjligt eller önskvärt. Detta skapade en ambivalent hållning till det förflutnas handstil. Å ena sidan ansågs alltså att man då skrev bättre, men å andra sidan skrev man på ett sätt som var främmande för den moderna människan – handstilen avfärdades som ”pretentiös.” Den nya handstilen var i relation till detta något helt annorlunda. Den beskrevs som en modernisering av den gamla, och därmed upphörde det förflutna att fungera som en relevant måttstock för den samtida pedagogiken. Även om man på ett generellt plan talade om en försämring, var det uppenbart att man inte ville tillbaka till 1800-talet. Man ville framåt, mot en ny människa och en ny handstil. I denna acceleration skulle avståndet mellan framtiden och det förflutna bli så pass stort att de inte längre kunde jämföras med varandra. Därmed blev också talet om försämring delvis desarmerat, och ersatt av ett annat tal: om förändring. Även om handstilen på det stora hela försämrats, kunde man åberopa individuella exempel på hur den nya metoden för välskrivning skapat en förbättring. Före och efter-bilder kunde illustrera den nya metodens förträfflighet:

Intresset för handstilens förnyelse var inte på något sätt ett exklusivt svenskt fenomen. 1948 arrangerade UNESCO och I.B.E. en internationell konferens på temat ”The teaching of handwriting.” I rapporten visades hur man i land efter land var i färd med att klippa förtöjningarna till historien. I den tillsynes lilla frågan om hur man kan undervisa skolbarn i att skriva besvarades också en mer generell fråga om hur skolan bör förhålla sig till framtiden och det förflutna.