Under årets sommarledighet valde jag att koppla av med en bok om självspäkning.

Den japanske författaren Haruki Murakamis Vad jag pratar om när jag pratar om löpning handlar om långdistanslöpning, och jag är inte ensam om att ha inspirerats av den idag 62-årige författarens skildringar av löpningens kamp. I en tid när det ständigt talas om att ta vara på stunden, leva i nuet och lära sig att njuta kan det kännas uppfriskande med en bok som skildrar nöjet i att anstränga sig.

När jag läste Murakamis bok fick jag en distinkt känsla av att detta är en bok som är som mest inspirerande under sommarledigheten. Förklaringen tror jag står att finna i en tankevana som är skapad av den speciella livsrytm som vi växer upp med i moderna samhällen.

Sedan barndomen har vi vant oss vid att tillvaron delas in i läsår och sommarlov. Det är ett speciellt sätt att förhålla sig till tiden som är typiskt för moderna samhällen och deras centrala institution skolan. Att göra samma sak hela året, och så plötsligt göra ett avbrott i detta samma, det är typiskt för skolans människor. Att vi under barndomen växer upp med denna mycket säregna livsrytm tror jag lämnar vissa avtryck i vår mentalitet.

När man var skolelev var sommarlovet en tid då man förväntades vila sig, återhämta sig och göra allt det som inte rymdes inom institutionens ramar. Men vid sidan av sorglös lek fanns också något annat. Sommarlovet var också en uppladdning inför det kommande skolåret, det var en tid då man intalade sig att det här året, då skulle det bli skillnad, då skulle äntligen skolprestationerna lägga sig på en helt annan nivå än tidigare. Uppladdningen ackompanjerades inte sällan av nya inköp – papper till böcker, en ny linjal, kanske rentav en miniräknare, nya pennor, nya suddgummin. Det var en tid av förväntan, av löften till sig själv, av självpeppning. Ett nytt jag fanns inom räckhåll. Sommarlovet var något mycket större än en paus från skolarbetet, det var – hoppades man – en vattendelare mellan ett tidigare jag och ett nytt jag.

Det fanns på så sätt ingen motsättning mellan ledighet och skolarbete. Det var under ledigheten som idén om det nya, mer högpresterande, jaget föddes. Under terminerna var den egna personen egentligen relativt statisk. Ingenting gav några avgörande impulser till förändring. Men under sommarlovet föddes idén om kvalitativa språng i utvecklingen.

Kanske är det delvis denna djupt liggande tankevana som gjort att jag har haft glädje av att läsa Murakamis bok om löpning i sommar. Den har inte bara talat till mitt åldrande jag (det är tilltalande att Murakami springer fast han är i övre medelåldern). Den har också talat till mitt yngre jag, som impregnerats av uppfattningen av sommaren som en tid av mental uppladdning inför ett nytt läsår.

I den meningen är böcker om självspäkning mer lämpade för sommarlovet än spänningslitteratur.