Kategoriarkiv: Utbildningspolitik

Tidiga betyg missgynnar just de elever som politiker vill stödja

Publicerat av
Svara

I år ska 51 skolor införa betyg i årskurs 4. De flesta är friskolor och 26 är enheter inom Internationella Engelska Skolan (se hela listan här). Efter ett regeringsbeslut 2021 fick skolorna möjlighet att införa betyg i årskurs 4. Vilka bevekelsegrunder skolorna har för sitt beslut kan säkert variera. Det man kan fråga sig är vilken vetenskaplig grund det finns för betyg i åk 4 och varför staten alls öppnade för denna möjlighet. Till saken hör att den försöksverksamhet som införts för att vägleda i frågan avbröts i förtid. 

Vi tar det från början. Tidiga betyg hade funnits i skolan sedan folkskolans tillblivelse på 1800-talet men i och med införandet av grundskolan 1969 blev det möjligt för skolor att ersätta betygen från årskurs 3 med samtal där föräldrarna informerades om hur det gick. I den nya läroplanen 1982 slopades betygen helt i låg- och mellanstadiet. Eleverna fick nu bara betyg i årskurs 8 och 9.

I samband med 1994 års läroplan och ett nytt betygssystem föreslog Moderaterna betyg från årskurs 7. Socialdemokraterna, som återtog makten 1994, bestämde att vi skulle fortsätta som det var. Sverigedemokraterna var 2010 först med att föreslå a betyg i årskurs 4, medan Folkpartiets Jan Björklund drev på för betyg från årskurs 6 – vilket också infördes läsåret 2012/13. 

Några av argumenten som användes var: 

*Länder med tidiga betyg lyckas bättre i PISA. 

*Eleverna tar skolan på större allvar om de får betyg. 

*Det är enklare för läraren att sätta in rätt stöd för elever som inte når en godkänd kunskapsnivå. 

*Betygen kan användas för att utvärdera skolornas resultat. 

Elever i länder utanför Norden får oftast betyg tidigare än vad man fått i Sverige och våra grannländer. Ett huvudskäl är att de nordiska grundskolorna är en sammanhållen skola i upp till 10 år. Många andra länder har en uppdelning mellan primär och sekundär skola, där eleverna lämnar primärskolan efter årskurs 5 eller 6. 

Tidiga betyg i dessa länder motiveras alltså av att de är avgångsbetyg från primärskolan. I länder där betyg ges ännu längre ner i åldrarna handlar det egentligen inte så mycket om betyg utan snarare om det vi i Sverige kallar för skriftliga omdömen. I Finland, där det alltid varit upp till skolorna att bestämma om betyg före årskurs 8, får skolorna också bestämma hur betygen i lägre åldrar ska utformas. Det är inte ovanligt att betygen snarare är kvalitativa omdömen.  Dessa omdömen ges sällan i alla ämnen i de lägre åldrarna. Om lärarna sätter betyg för yngre skolbarn så använder de heller inte alltid alla betygssteg. I Sverige ska betygsskalan utnyttjas fullt ut för alla ämnen redan från årskurs 4.

Vad säger då forskningen? Faktum är att frågan om tidig eller sen betygssättning inte är något som forskare ägnat sig jättemycket åt. Det finns en gedigen studie från Göteborgs universitet där forskaren Alli Klapp tittade på om det blev skillnader mellan elever födda 1967 som gått i kommuner där tidiga betyg avskaffats – och elever i kommuner där man behöll tidiga betyg. 

Alli Klapp kunde konstatera att elever som fått tidiga betyg, som grupp lyckades sämre i den fortsatta skolan. Det fanns dock skillnader eleverna emellan. Flickor och högpresterande elever påverkades inte lika negativt som pojkar och lågpresterande elever.  

Det finns en teori om motivation som kallas COR-teorin (Conservation of Resources Stress Theory). Enligt denna är det lågpresterande elever och elever som överskattar sin förmåga i skolarbete – vilket pojkar tenderar att göra – som förlorar mest på negativ feedback, alltså låga betyg. Högpresterande elever och de elever som underskattar sin förmåga påverkas inte i samma utsträckning. Detta förklarar varför tidiga betyg verkar missgynna just den gruppen elever som politikerna vill stödja mest med tidiga betyg.

I PISA-mätningarna gick det heller inte att se något samband mellan tidig betygssättning och kunskapsresultat. Studier av elever som fått betyg från årskurs 6 har däremot visat att stress och psykosocial ohälsa har ökat i denna grupp. 

Vissa forskare hävdar att betyg är en form av feedback som väcker oerhört mycket känslor. Just detta kunde den forskargrupp jag ingick i med uppdrag att utvärdera försöksverksamheten med betyg i årskurs 4 bekräfta. Vi kunde också se betygen i sig blev viktigare än andra värden – som att det är roligt eller intressant att lära sig. 

 Det vetenskapliga stödet för betyg i lägre åldrar är alltså ganska svagt. Ändå fattade den socialdemokratiska regeringen beslut om att tillåta betyg från årskurs 4, som en del av Januariavtalet. Försöksverksamheten vi skulle utvärdera och som då pågick för fullt, lades ned. Vi kunde ändå färdigställa en slutrapport som publicerade en dryg termin efter att utbildningsutskottet beslutat om de nya betygens införande. 

Det där med att all utbildning i Sverige ska vila på vetenskaplig grund, som det står i skollagen, gäller uppenbarligen inte alltid de utbildningspolitiska reformerna. Bra då att skolorna just kring tidiga betyg kan göra egna kloka val. 

Denna text är tidigare publicerad som en veteskapskrönika i NA 220930

Källor:

Alli Klapp (2015). Does grading affect educational attainment? A longitudinal study, Assessment in Education: Principles, Policy & Practice, 22:3, 302-323, DOI: 10.1080/0969594X.2014.988121

Håkan Löfgren m.fl. (2021). Betyg i årskurs 4 – Fördjupad studie av bedömningspraktikerna. 

Christian Lundahl m.fl. (2017). Betygssystem i internationell belysning. 

Hur används ”pedagogisk forskning” i riksdagsdebatter

Publicerat av
Svara

I den här texten följer jag upp ett tidigare inlägg om hur PISA används i riksdagsdebatter med att studera hur ”pedagogisk forskning” används. I riksdagsdebatterna januari 2000 – april 2017 används termen pedagogisk forskning vid 94 tillfällen i 27 olika riksdagsprotokoll (sökningen är genomförd här). Utbildningsvetenskaplig forskning finns omnämnt i 30 riksdagsprotokoll och didaktisk forskning omnämns i 23 protokoll för samma tid. Om vi söker mer brett genom att låta orden forskning och skola finnas inom 50 ords avstånd från varandra får vi träffar i 100 protokoll. Just denna studie är dock avgränsad till pedagogisk forskning.

Jämfört med min tidigare analys av hur PISA används i riksdagsdebatter är det ett intressant resultat i sig att den explicita hänvisningen till pedagogisk forskning är runt en sjättedel av mängden hänvisningar till PISA under samma period. Precis som med termen PISA ser vi vidare att pedagogisk forskning används i det politiska spelet, där vänstern beskyller högern för att inte ta till sig forskning och vise versa. Vanligast är dock att Pedagogisk forskning dyker upp i forskningspolitiska sammanhang, t.ex. i debatter om forskningspropositioner och budgetpropositioner (Tabell 1).

Tabell 1. Hur ofta ”pedagogisk forskning” använts på olika sätt i riksdagsdebatter 2000 – 2017 (kvartal 1). Kodning genomförd med NVivo 11.0.

Nodes Number of coding references
Beskyller vänstern för att inte ta till sig forskning 1
Det behövs mer forskning för att vi ska veta vad vi ska göra 1
Forskning och autonomi 1
Forskningen anses vara politiserad 1
Ifrågasättande av forskningsresultat 1
Pedagogisk forskning för praktikfrånvänd 1
Beskyller hur vänstern använder forskningsresultat 2
Kritik mot lärosätena för att inte satsa på utbildningsvetenskap 2
Pedagogisk forskning som argument för något 2
Argument för specifik forskningsinriktning 3
Hjärnforskning och pedagogisk forskning 3
Pedagogisk forskning och skolkommissionen 4
Ifrågasätter tolkning av forskningsresultat 4
Om att sprida forskning till skolan 5
Pedagogisk forskning som argument mot något 5
Beskyller högern för att inte ta till sig pedagogisk forskning 7
Satsning på pedagogisk forskning 9
Argumenterar för mer praktiknära forskning 10
Beskyller andra för att inte satsa på pedagogisk forskning 15
Satsning på utbildningsvetenskaplig forskning 17
94

 

Resultat från pedagogisk forskning används påfallande sällan i en argumentation för specifika reformer och åtgärder. När pedagogisk forskning används är det med svepande referenser, t.ex.

I läro- och kursplaner föreskrivs inte ett visst arbetssätt. Det råder emellertid ingen tvekan om att ett ämnesintegrerat och varierat arbetssätt med både teoretiska och praktisk-tekniska inslag har starkt stöd i pedagogisk forskning och praxis. (Prot. 2000/01:61, Ingegerd Wärnersson, S, Svar på interpellationer)

Det finns betydande forskningsstöd för att ett skolklimat med ordning, trygghet och studiedisciplin innebär att eleverna lär sig mer. En av orsakerna till att svenska elever i dag presterar sämre i skolan är att vi har en tilltagande oordning och mindre studiedisciplin än förut. Ordning och reda i skolan räcker ju inte för att elever ska lära sig något. Det krävs kunniga lärare och massor av andra förutsättningar. Men ordning och reda är en förutsättning för att elever ska kunna lära sig saker. Jag vill säga att det framför allt är de elever som kommer från en bakgrund där föräldrarna inte har höga krav och en akademisk tradition som är betjänta av att skolmiljön erbjuder ordning, lugn och trygghet. Ett av flumskolans största missgrepp har varit att tro att man är snäll mot barn som har taskiga förutsättningar genom att liksom låta det vara högljutt i klassrummet. Det är precis tvärtom. Det är de barnen som behöver allra mest ordning och trygghet i skolan. (Prot. 2008/09:13 Jan Björklund, Fp, Partiledardebatt)

Något vanligare är att referera till pedagogisk forskning mot en reform. Även då sker det med svepande referenser. Ofta har det handlat om betyg, t.ex.

För det andra är det Vänsterpartiets uppfattning att betygen bör avskaffas eftersom de styr undervisningen och är mycket dåliga för att förutse studieresultat. Egentligen är situationen lite märklig. Trots en omfattande kritik inom den pedagogiska forskningen avfärdas den betygsfria skolan med ganska grovhuggna argument. Betygen behövs, påstås det ofta, för att eleverna ska få bevis på uppnådda kunskaper, och betygen behövs som urvalsinstrument till gymnasieskolan och högre studier. Men mot bakgrund av de obligatoriska utvecklingssamtalen finns det ju ett bättre sätt att reda ut vilken kunskap eleven uppnått än några bokstäver på ett papper. Och alltfler alternativa urvalsmetoder används vid antagning till högre utbildning. Gymnasieskolan skulle kunna öppna för att elever väljer och också får gå sitt förstahandsval. (Prot. 2001/02: Kalle Larsson, V, Gymnasieskolan)

Det finns givetvis också exempel på svepande referenser som inte handlar om betyg:

Herr talman! Jan Björklund pratade fint om forskning i sitt anförande. Poängen med forskningen ökar om man använder sig av de resultat den kommer fram till, och poängen minskar något när resultaten ignoreras. Folkpartiet har bland annat drivit att ungdomar inte ska få prata sina egna modersmål i skolan, om det inte är svenska förstås. Folkpartiet har använt sig av statistik om skolan på ett häpnadsväckande sätt för att motivera förslag som inte har stöd i forskning. Folkpartiet vill ha betyg från ettan trots att pedagogisk forskning inte kan påvisa att det har någon kunskapshöjande effekt. Frågan är om det börjar bli dags att ompröva det här. Är Björklund för en forsknings- och kunskapsbaserad skolpolitik? Det finns forskning som tydligt visar att en levande flerspråkighet, god kunskap i det egna modersmålet och ibland faktiskt även stödundervisning på elevens modersmål, om det är ett annat än svenska, i till exempel ämnen som matematik har goda effekter på kunskapen både i själva skolämnet och i svenska. Däremot har jag inte sett någon som helst forskning som visar att elever lär sig bättre utan keps. Är det dags att ompröva skolpolitiken och låta den bli kunskaps- och forskningsbaserad? (Prot. 2008/09:13 Maria Wetterstrand, Mp, Partiledardebatt)

Vid ett tillfälle används faktiskt specifika referenser till forskning och då i en debatt om betygen i åk 4. Här blir det tydligt att olika partier gör olika värdering av pedagogisk forskning.

När jag gick i skolan hade vi betyg från årskurs 1, och jag tror att många här i kammaren också hade det. Jag hade inte bästa betyg i alla ämnen. Jag kom hem till mamma och pappa. Pappa sa väl inte mycket. Mamma muttrade och blev lite sur, och jag skärpte till mig, läste lite mer och höjde betygen. Det är väl så betyg ska fungera i de allra flesta fall. De flesta barn som har för dåliga betyg – och det gäller speciellt pojkar – arbetar och läser på för lite. De måste få en tydlig signal, helt enkelt.

Jag har läst en del artiklar i ämnet. De flesta av dem är negativa till betyg i låga åldrar. Men de flesta av de här artiklarna – de flesta av dem som kommer upp tidigt när man googlar på ämnet – utgår från en enda källa, och det är en intervju med Christian Lundahl, professor i pedagogik. Han tycker att vi här i riksdagen ska fatta beslut på vetenskapliga, evidens- baserade, grunder. Men intervjun med honom var inte evidensbaserad alls. Går man närmare in i texten ser man att han säger vad han tycker i frågan i mångt och mycket. Jag har kollat upp källorna, och det är ytterst bristfälliga källor som det handlar om. (Prot. 2016/17:76 Robert Stenkvist, SD, En försöksverksamhet med betyg från och med årskurs 4)

Vänsterpartiet däremot visar större tilltro till forskningen i frågan:

Herr talman, riksdagskollegor och åhörare! År 2015 presenterade Vetenskapsrådet en forskningsrapport där idén med tidiga betyg sågades. Christian Lundahl har nämnts tidigare här i talarstolen. Han är professor i pedagogik, till skillnad från den som nämnde honom. Lundahl ledde arbetet med rapporten och kom tillsammans med sina kollegor fram till att tidiga betyg har negativ inverkan på många elever, framför allt på de elever som har det svårast i skolan. Eleverna presterar däremot bättre om de får kontinuerlig återkoppling med positiv information om hur de kan förbättra sitt arbete. (Prot. 2016/17:76 Daniel Riazat, V, En försöksverksamhet med betyg från och med årskurs 4)

Vänsterpartiets Daniel Riazat ifrågasätter sedan också vilket forskningsstöd Liberalerna har för tidiga betyg. I en replik kontrar Liberalerna med att hänvisa till hjärnforskning, något de även gjort i andra debatter om pedagogisk forskning.

Herr talman! Jag kan börja med att hänvisa till modern hjärnforskning. Jag tycker att Daniel Riazat ska läsa också den och inte bara pedagogisk forskning. Det finns modern hjärnforskning som visar på behovet av struktur och ordning och reda i skolan. (Prot. 2016/17:76 Christer Nylander, Fp, En försöksverksamhet med betyg från och med årskurs 4)

Överlag vill politikerna annars gärna satsa mer pengar på pedagogisk forskning, men då inte vilken som helst. De ser helst mer av praktiknära forskning.

Om Sverige ska ha en högkvalitativ förskola, skola och vuxenutbildning krävs att undervisningen står på solid vetenskaplig grund. En stärkt utbildningsvetenskaplig forskning av högsta vetenskapliga kvalitet har därför en stor strategisk betydelse. Det är också viktigt att bygga broar mellan forskning och lokal skolutveckling. Vi behöver därför en ny organisation som kan sammanställa och sprida forskningsresultat till skolan. Vi vill också se att fler yrkesverksamma lärare får möjlighet att forska. (Prot. 2011/12:100, Thomas Strand, S,  Forskning, forskarutbildning och rymdfrågor)

Ett annat exempel kommer från Kristdemokraterna som vill att det forskas mer på ämnesdidaktisk detaljnivå:

Rymdforskningen och energiforskningen – ja, det är framtiden. Vi gör jättestora satsningar där. Vi håller oss inte bara kvar vid den kunskap som har varat och varar. Den behövs, åtminstone stora delar av den, men vi måste ta nya stora kliv för att finnas med i framtiden. Sist men inte minst vill jag säga att vi har utbildningsvetenskaplig forskning. Det lät på Socialdemokraterna som att den var bortglömd. Nej, det är utmärkt att vi ska ha forskning för skola och förskola, och vi har lagt uppdrag på olika ställen. Vi är måna om att det finns en god utbildning hela vägen från förskola till och med forskningen. Därför har vi lagt in att det ska startas ämnesdidaktiska centrum. Vi skulle kunna gå ned på detaljnivå inom NO, teknik och matematik. Det pågår ett arbete med att iscensätta detta. Vi skulle kunna gå in på detaljer lite varstans i den här propositionen, och många skulle bli förvånade, men vi kan inte ta fram allt, så mycket är det, under en debatt. (Prot. 2012/13:68, Yvonne Andersson, Forskning och innovation)

Nuvarande skolminister Gustav Fridolin understryker också värdet av praktiknära forskning i ett svar på en interpellation (2016/17:282) om höjd kompetens i Sveriges skolor från Moderaternas Michael Svensson.

Fru talman! Tack, Michael Svensson, för både interpellationen och inlägget! Ja, jag delar helt uppfattningen att vi behöver fler forskarutbildade i skolan. Alla som arbetar i svensk skola ska arbeta på vetenskaplig grund. All undervisning ska ske på vetenskaplig grund. Stödet att göra det blir så mycket starkare om det i lärarlaget och kollegiet finns forskarutbildade och personer som parallellt med sin lärargärning väljer att beforska sin praktik. Den utveckling vi är inne i i dag där den utbildningsvetenskapliga och pedagogiska forskningen går alltmer mot och värderar det praktiknära allt högre – det som faktiskt sker i klassrummet, det som ger lärande – stärks också genom att vi har fler verksamma lärare som forskar. Läraryrket ska framför allt vara ett forskande yrke snarare än ett yrke som det forskas om (Prot. 2016/17:78 Gustav Fridolin, Mp, Svar på interpellationer).

Genomgående för den politiska debatten om pedagogisk forskning är att det behövs mer av den, men att det då är den här typen av praktiknära, ämnesdidaktiska och för skolans resultat förment nyttiga forskningen som efterfrågas. Behovet av mer systemkritisk och argumentativ eller teoretisk grundforskning lyfts aldrig.

Några preliminära slutsatser

Ett tydligt resultat av min genomgång av omnämnande av pedagogisk forskning i riksdagsdebatter är att det inte sker särskilt ofta. PISA är betydligt mer ”användbart” som argument och motargument. Samtidigt värnar riksdagsledamöterna den pedagogiska forskningen och tycker att den är viktig, om den sker praktiknära och blir nyttig för skolorna. Man kan bara spekulera i varför det är så här. En anledning är förmodligen att riksdagsledamöter inte läser särskilt mycket pedagogisk forskning. Det finns t.ex. en stor mängd läroplansteoretisk forskning och policykritisk forskning som kunde vara nyttig på systemnivå, men man pratar bara om den skolnära forskningen vilken kanske dessutom är lättare att intuitivt förstå värdet av.

Ett sätt att förstå varför PISA är mer populärt bland politiker jämfört med pedagogisk forskning är att PISA ger praktiknära förslag utifrån ett policy perspektiv. Behovet av en skola på vetenskaplig grund och en utbildningspolitik på vetenskaplig grund ställer möjligen den utbildningsvetenskapliga forskningen inför krav den inte kunnat leva upp till. OECD tycks förstå vad politiker vill ha på ett sätt forskare inte gör… eller vill göra. Och PISA ”doesn’t talk back!” Det finns ingen representant för OECD som går ut och säger att nä, så kan man inte tolka PISA. PISA levererar mängder med resultat som kan bekräfta nästan vilken ideologisk hållning som helst kring skolan och rättfärdiga t.ex. såväl ökad disciplin i klassrummen som ökat elevinflytande.

Vilket ansvar kan vi som forskare i pedagogik ta för en större perspektivrikedom i den politiska debatten och de skolpolitiska reformerna? Jag tror framför allt att vi måste förstå den politiska logiken bättre. Vi behöver vara mer aktiva i sociala medier och åtminstone cirkulera artiklar och information som är av hög kvalitet. Vi behöver ta debatten men vi behöver även hitta närmare samarbeten med etablerade journalister för att få ut vår forskning. Skulle inte dagspress kunna vara lika intresserade av att popularisera samhällsvetenskaplig forskning som den idag så dominerande naturvetenskapliga forskningen, om vi visade vad som finns? Vi behöver nyansera och perspektivera policyrelevanta resultat, inte minst kring internationella storskaliga kvantitativa studier (som i boken Bortom PISA), men också höja våra anspråk – i synnerhet för kvalitativa studier. Slutligen tror jag att vi på lärarutbildningarna behöver få in mer av goda exempel på praktiknära forskning men också mer av policykritisk och läroplansteoretisk forskning.

 

Hur används PISA i riksdagsdebatter?

Publicerat av
1

Frågan om hur PISA används i riksdagsdebatter kan låta lite märklig. Handlar det inte hur det talas om PISA, eller om att PISA-resultaten får konsekvenser för debatterna i riskdagen? Det gör det givetvis också, men i detta sammanhang har jag särskilt studerat hur PISA används för att legitimera eller dislegitimera vissa positioner och beslut. Jag vill också undersöka om det faktiskt verkar som att riksdagsledamöter tycks dra lärdom av internationella jämförelser. Jag har därför studerat de 151 riksdagsdebatter mellan den 10 april 2002 då PISA första gången dyker upp i en riksdagsdebatt och den 14 mars 2017 där ordet PISA senast användes. Den totala träffbilden är 176 riksdagsdebatter men då har riskdagens sökmotor några gånger räknat med komPISAr och några gånger det s.k. Pisa-fördraget som inte har med skola att göra. Sverige deltog första gången i PISA år 2000 och resultaten redovisades i december 2001. Under de 15 år som ingår i min undersökning har PISA-studierna genomförts var tredje år och det präglar också träffbilden. Vi ser att PISA debatteras något mer de år rapporten släpps 2001/02 och vart tredje år framåt, men vi ser också en ganska markant ökning av användandet av PISA i riksdagsdebatter över åren (Figur 1).

pisa statistik

Figur 1. Antal riksdagsdebatter (N=176) där ordet PISA används riksdagsåret 2001/02 till 2016/17 (kvartal 1).

I urvalet ingår samtliga typer av riksdagsdebatter som finns nedtecknade i kammarens protokoll (partiledardebatter, interpellations debatter, aktuella debatter, allmänpolitiska debatter etc). I det slutliga urvalet om 151 debatter används PISA sammanlagt ca 600 gånger och det är dessa användningar jag har klassificerat, vilket jag återkommer till. Uppenbart så här långt är att PISA använts allt oftare i olika riksdagsdebatter. Detta sammanfaller också i tid med en väldigt reformintensiv period på skolans område särskilt från 2010 och framåt, med nya läroplaner, nytt betygssystem, lärarlegitimation etc.

Ett sätt att närma sig reformförändringarnas orsaker och karaktär är att följa olika centrala beslut, hur de förbereds och vilka effekter de får i skolförvaltningen. Frågor som vilka var de centrala idéerna, var kom de ifrån, vem/vilka drev dem och hur blev de omsatta blir då centrala ingångar. Samtidigt har forskning, inte minst inom neoinstitutionell teoribildning, pekat på att förändring av styrning, organisation och ledning världen över tycks följa ganska liknande modeller. Alternativen är med andra ord inte oändliga. Snarare handlar förändring om att en specifik uppsättning alternativ plötsligt får legitimitet. Enligt neoinstitutionalismen är legitimitet, snarare än effektivitet, fundamental för en organisations överlevnad. I den forskning som växte fram under sent 1970-tal formulerades teorin att en organisations legitimitet i samhället minskar om den inte lever upp till de normer och föreställningar som institutionaliserar den (Meyer & Rowan 1991). En sådan norm är att beslut ska fattas med stöd i vetenskap, eller i data. En annan norm som blivit allt mer central är att vara internationellt orienterad i det nationella institutionsbyggandet. Detta tycks synnerligen gälla för utbildningspolitiska beslut och reformer.

Ett centralt begrepp för att förstå de senaste decenniernas utbildningspolitiska reformer har därför blivit begreppet ’policy borrowing’ (t.ex. Steiner-Khamsi and Waldow, 2012) ’Policy borrowing’ handlar om hur ”policy makers in one country seek to employ ideas taken from the experience of another country” (Phillips, 2004: 54). Begreppet har dock på senare tid fått en mer allmän innebörd relaterad till hur länders policy är influerad av andra länders policy. En central aspekt av policy borrowing är hur selektiva hänvisningar till andra länders policy kan användas för att legitimera det egna landets policy förändringar (Schriewer & Holmes, 1988). Detta brukar kallas för externalisering. Andra vanliga former av externalisering inom utbildningspolitik är till vetenskap, organisation, historia (Schriewer 1990). Vem eller vilka som man refererar till kan, som Schriewer och Martinez påpekar, förändras över tid (2004), men det handlar ofta om att man söker legitimitet för (politiska) förändringar genom att hänvisa till andra länder eller internationella organisationer. Att legitimera betyder att rättfärdiggöra (se vidare t.ex. Andersen 2009), exempelvis varför man ska ha betyg i tidigare åldrar. Att då hänvisa, eller externalisera till exempelvis hur det ser ut i andra länder eller till forskning eller till PISA, kan vara ett effektivt sätt att rättfärdiggöra en ny betygsreform.

Frågan som uppstår då är om vi kan se att användandet av PISA mer tycks handla om externalisering för att legitimera nationella partipolitiska frågor och ideal, eller om hänvisningar till PISA tycks representera ett lärande från andra länder – en strävan efter att hitta nya och kanske effektivare lösningar än de som finns i det egna landet. Det ena behöver förstås inte utesluta det andra men hur PISA används får betydelse för hur diskursen, ”sättet att tala”, om skolan formas. Om man utnyttjar PISA-resultat för att argumentera för idéer som inte nödvändigtvis har koppling till hur andra länder gör får vi en resultat-reformdiskurs. Om man med utgångspunkt i PISA utförligt studerar praktiker i andra länder får vi en lärande-reformdiskurs. Dessa diskurser kan illustreras med två exempel:

Det betyder att jag tror att de åtgärder vi behöver vidta under nästa mandatperiod, utöver it-strategin, handlar om att gå ned med betygen till fyran. Vi måste ha ett tydligare resultatfokus i den svenska skolan. Att det i svensk skolpolitik finns en sådan enorm rädsla för att mäta och utvärdera resultat har varit förödande. Det är den betygsfria skolan som har skapat nedgången i PISA-undersökningarna – 30 år av betygsfrihet där man bara har betyg de tre sista terminerna. Vi började sist i världen. (Prot. 2013/14:93.Utbildningsminister Jan Björklund i en interpellationsdebatt om behovet av en likvärdig digital utbildning i skolan)

Här används sjunkande PISA-resultat för att legitimera en reform om tidigare betyg trots att OECD aldrig visat att det finns ett sådan samband (Lundahl m.fl. 2015). Här hänvisas inte heller till specifika länder som lyckas i PISA på grund av tidig betygssättning. PISA hade egentligen inte behövt användas här, men fungerar bra för att förstärka ett ganska allmänt argument om sjunkande resultat och att det därför behövs något nytt.

Ett annat sätt att använda PISA är då debattörer lyfter särskilda och intressanta exempel från OECDs rapporter eller från andra länder som medverkar i PISA:

Vad visar PISA-undersökningen? I 65 länder, varav 34 OECD-länder, undersöktes 15-åringar i huvudämnena läsförståelse, matematik och naturvetenskap. År 2000 ligger Sverige i toppklass. År 2010 har vi dykt rakt nedåt. Men det finns ett annat land nära oss som ligger i toppklass, nämligen Finland. Varför har Finland dessa goda resultat? Man pekar på några saker, nämligen att skolan har hög status i Finland, läraren är en auktoritet i Finland, det sker hela tiden uppföljningstester och det ges särskilt stöd. Om en elev har varit borta några dagar eller varit sjuk kan särskilt stöd sättas in så att eleven snabbt ska komma i fatt. Det är klassgenomgångar. Är det någon som på allvar tror att en tioåring själv kan forska fram den kunskap som behövs för sådana internationella tester jämfört med en lärare som sköter huvudundervisningen? Vad har vi gjort redan nu åt detta? Jo, redan nu har Sverige försökt att höja skolans status. Vi har gjort det genom att höja lärarens status med en legitimation. Vi har gjort det genom att tala om skolans betydelse i samhällsutvecklingen och kunskapsutvecklingen så att vi i framtiden kan behålla Sverige som en kunskapsnation. (Prot. 2010/11:48 Yvonne Andersson KD, Aktuell debatt: Svenska elevers skolresultat)

Här används PISA för att legitimera redan genomförda reformer men det sker i en diskurs som signalerar att här har man tittat på framgångsrika länder mer i detalj och försökt lära sig av dem. Här finns en rational i argumentet som går att se och därmed förstå. Om vi tittar på den totala användningen av PISA i riksdagsdebatter så är den senare formen dock klart mer ovanlig. Explicit hänvisning till vad man kan lära sig från andra länder förekommer bara 22 gånger.

Totalt sett i mitt material yttras PISA i samband med skolan 581 gånger. Ibland används ett yttrande av ordet PISA i samband med att 2-3 olika åtgärder nämns vilket gör att mängden kodade PISA användningar blir något högre än antalet faktiska yttranden, exempelvis ”Pisa visar att våra reformer X, Y och Z var rätt”. Ett yttrande kan således kodas i flera olika kategorier men givetvis aldrig mer än en gång per kategori. Siffrorna i tabellen nedan anger hur många gånger jag kodat olika yttranden till olika kategorier. Kategorierna utgår från vad man explicit talat om och kan således anses som hyfsat objektiva. Däremot har kodningen skett för hand och mängden kodade utsagor kan skilja sig plus minus någon enhet mot protokollen. Det är svårt att vara exakt i så här stora textmaterial och att kontrollräkna kodningen är för tidsödande mot vad en större exakthet skulle föra med sig i värde. Kategorierna i tabellen utgår från exempel där PISA har använts för att legitimera eller dislegitimera olika reformer eller åtgärder. Tabellen innehåller således användning av PISA både som för- och motargument, även om PISA som allra oftast använts för att argumentera för något , som pro-argument. Totalt har PISA kodats 356 gånger som argument i samband med 34 olika reformer eller åtgärder (Tabell 1).

Tabell 1. Hur ofta PISA använts för att argumentera för (och i enstaka fall emot) särskilda reformer och åtgärder 2002 – 2017 (kvartal 1). Kodning genomförd med NVivo 11.0.

Nodes Number of coding references
PISA för att satsa på familjen 1
PISA för att införa bedömningsstöd 1
PISA för lärarlegitimation 1
PISA för mindre klasstorlekar 1
PISA för skolnära forskning och beprövad erfarenhet 1
PISA och internationell konkurrenskraft 1
PISA som grund för nya fördjupade utredningar 1
PISA för att satsa på de duktiga eleverna 2
PISA för skolbibliotek 2
PISA och arbetsmiljö 3
PISA för att utveckla lärarutbildningen 3
PISA för att diskutera högre studier 3
PISA för ökad undervisningstid 3
PISA och vikten av ledarskap 3
PISA och barns hälsa 4
PISA och katederundervisning 4
PISA och friskolor 4
PISA och vinstintresse 5
PISA och ökade förväntningar från samhället 8
PISA för och emot kommunalisering el förstatligande 8
PISA och invandring 9
PISA och det fria skolvalet 10
PISA och gymnasieskolan 11
PISA och ungdomsarbetslöshet 14
PISA för att ställa högre krav eller för en kunskapsskola 17
PISA och digital kompetens 20
PISA som stöd för satsning på förskolan 20
PISA för elever i behov av stöd 21
PISA för ökad ordning och disciplin 22
PISA för tidiga betyg 23
PISA för att inte sänka skatten utan satsa mer på skolan 26
PISA för att satsa på lärarna 45
PISA för likvärdig och jämlik skola 59
Total number of coding references 356

Det totalt sett vanligaste sättet att använda PISA är i en argumentation för att svensk skola behöver bli mer jämlik, även om några av dessa siffror står för tidiga exempel från PISA 2000 som visade att svensk skola var mer jämlik än andra länders. Det är med andra ord tydligt att PISA används i en svensk kontext där frågan om jämlikhet och likvärdighet av tradition engagerar politiker i alla partier. Frågan om jämlikhet och likvärdighet är också lika närvarande över hela den studerade perioden. Möjligen kunde dessa siffor sett annorlunda ut i andra länder där andra frågor haft högre prioritet. Det näst vanligaste sättet att använda PISA är i en argumentation om att satsa på lärarna. Det mesta kodade materialet här kommer i kölvattnet av PISA 2012. Det gäller också för frågor om PISA och mer stöd i skolan. Argument om mer ordning och disciplin och högre krav kom framför allt i samband med PISA 2009, vilket även gäller frågan om digital kompetens. Frågor om PISA i relation till invandring har ensidigt drivits av SD. På samma sätt har ordnings och disciplinfrågor och frågor om tidigare betyg främst drivits av högern och motstånd mot friskolor, vinstuttag eller skattesänkningar i samband med PISA, har drivits av vänstern. Det finns med andra ord både historiska förändringar och partipolitiska skillnader i frågan om vad PISA används till att argumentera för.

PISA kan användas som argument på olika vis. Det vanligaste är att en reform lanseras mot bakgrund av sjunkande resultat. I materialet finns 68 exempel på hur man hänvisar till försämring över tid och 21 exempel på att vi är under genomsnittet. I början och i slutet av undersökningsperioden finns också motsatta exempel, men de är färre. Detta speglar förstås resultatutvecklingen i PISA men det är också ett känt fenomen i politologisk forskning att det är väldigt effektivt att hänvisa till en kris, ett ras eller en försämring när man söker legitimitet för en ny reform (Nordin 2014, König 2016, Landahl & Lundahl 2017). Det finns också några exempel i materialet på debatter om att PISA övertolkas, eller inte ger en tillräcklig bild. Generellt sett utgår dock de flesta debatterna från att PISA-resultaten stämmer både i nedgång och uppgång. Endast 6-7 gånger hänvisar man till forskning i samband med PISA resultat. Däremot nämns ofta Skolverket i dessa debatter.

Det är vidare också uppenbart att PISA används i ett rent politiskt spel, i ett blame game. Det finns 32 exempel i materialet där vänstern använder PISA för att misskreditera högern:

Herr talman! Det finns en ljusglimt i PISA: Det finns länder som visar att det går att vända utvecklingen och att det går att göra det snabbt. I alla dessa länder har man varit beredd att lätta på prestigen och samverka för skolans bästa. Det behöver vi göra i Sverige också. Vi vill bjuda in till en bred skolkommission med företrädare för lärare, elever, skolledare, politiken och den pedagogiska forskningen. Kommissionen ska ha i uppgift att utifrån vetenskap och erfarenhet lägga förslag om hur vi utformar ett skolsystem för alla. Inget annat är gott nog.
Vi föreslår en bred skolkommission. Jan Björklund föreslår en utredning om ordning och reda och kepsar. Jan Björklund, det är dags att vakna! Du är inte längre oppositionellt skolborgarråd i kamp mot Göran Persson. Så ser inte skiljelinjerna ut längre. Du är utbildningsminister, och du har varit det i sju år, och du har ansvaret. I stället för en kepsutredning bör vi tillsätta en bred skolkommission som kan ta fram förslag som är förankrade i lärarkåren och i vetenskapen när det gäller hur vi bygger ett bra skolsystem. (Prot. 2013/14:48. Gustav Fridolin, MP. Aktuell debatt: De svenska resultaten i PISA 2012)

Högern har misskrediterat vänstern i 24 fall, exempelvis:

Herr talman! Den PISA-rapport som presenterades för tre år sedan blev, tillsammans med Skolverkets nationella utvärdering samma år, en ögonöppnare för många av oss och framför allt för Socialdemokraterna. De här rapporterna innebar att det inte längre gick att hävda att allt stod bra till i den svenska skolan även om man fortsatte att trumfa ut det budskapet. Den dåvarande oppositionen ville ta in en hel del förslag som vi nu kan genomföra i regeringsställning men som Socialdemokraterna då sade nej till. Frånvaron av åtgärder och bristen på initiativförmåga hos den dåvarande regeringen blev pinsamt uppenbara, och i dag är de alldeles oerhört uppenbara. Jag tror att Socialdemokraterna själva har kommit till insikt om att det kanske var där grunden lades till den valförlust som man tvingades uppleva 2006. (Prot. 2007/08:42. Gunilla Kärnberg, KD. Utbildning och universitetsforskning)

Det finns emellertid också några få exempel på försoning, nyansering, gemensamt ansvarstagande och att man vill undvika att göra PISA och skolan till slagträ i den politiska debatten.

Några preliminära slutsatser

Dessa preliminära resultat ingår i en större pågående studie (se vidare www.paristopisa.com) och kommer ytterligare kompletteras och analyseras. Några tentativa slutsatser ka dock dras. För den som har kännedom om den svenska utbildningspolitiska debatten de senaste 20-30 åren blir det uppenbart att PISA kommer in i och används till ett nationellt politiskt skyttegravskrig om sådant som: tidiga eller sena betyg, förskola eller vårdnadsbidrag, friskolor eller sammanhållen skola, traditionella ämnen och undervisningsformer eller nya, kommunalisering eller återförstatligande etc. Vi kan notera att påfallande sällan handlar PISA debatten om verkliga internationella jämförelser och internationella influenser. Hänvisningar till PISA är med andra ord exempel på hur politiker externaliserar i syfte att legitimera eller dislegitimera reformer. Fallande eller stigande PISA-resultat är ett enkelt och lättillgängligt argument att använda. Ja, ofta det enda argument som behövs för en reform. PISA anses trovärdigt. PISA bygger på siffror, statistik och tabeller och sträcker sig långt utanför det egna landets gränser. Men frågan är om inte PISA så här lättvindigt använt ibland också står i vägen för mer forsknings- och erfarenhets underbyggda argument? PISA-resultat blir ett legitimt problem för lokala lösningar, men bidrar inte så mycket med internationell inspiration.

Referenser

Andersen, J. A. (2009). Organisasjonsteori. Fra argument og motargument til kunnskap. Oslo: Universitetsforlaget.
König, P. D. (2016). Communicating austerity measures during times of crisis: A comparative empirical analysis of four heads of government, The British Journal of Politics and International Relations, 18:3, 538-558.
Landahl, J. & Lundahl, C. (2017). Bortom PISA. Internationell och jämförande pedagogik. Stockholm: Natur och Kultur.
Lundahl, C., Hutlén, M., Klapp, A. & Mickwitz, L. (2015). Betygens geografi – forskning om betyg och summativa bedömningar i Sverige och internationellt. Delrapport från skolforsk-projektet. Vetenskapsrådet. Stockholm: Vetenskapsrådet.
Nordin, A. (2014). Crisis as a discursive legitimation strategy in educational reforms: A critical policy analysis, Education Inquiry, 5:1, 240-247.
Phillips, D.. (2004). Towards a Theory of Policy Attraction in Education, I Steiner-Khamsi, G. (ed)., The Global Politics Of Educational Borrowing And Lending, New York: Teachers College Press.
Schriewer, J. (1990). The method of comparison and the need for externalization: Methodological criteria and sociological concepts, in Schriewer J. & Holmes, B. (eds.), Theories and methods in comparative education, Bern: Lang.
Schriewer, J. & Martinez, C. (2004). Constructions of Internationality in Education. In Steiner-Khamsi, G. (ed.). The Global Politics of Educational Borrowing and Lending. New York: Teachers College Press.
Schriewer, J. & Holmes, B. (eds) (1988). Theories and Methods in Comparative Education, Frankfurt am Main etc.: Peter Lang.
Steiner-Khamsi, G. & Waldow, F. (eds.) (2012). World Yearbook of Education 2012:
Policy borrowing and lending in education, London: Routledge.

PISA-chocken, vår tids kärnkraftsolycka?

Publicerat av
Svara

Den 10 augusti 1989 skrev Carl Bildt en debattartikel i vilken han kritiserade den socialdemokratiska utbildningspolitiken. Han skisserade en bild av en skola i kris, präglad av frånvaro, vandalism, läraromsättning, mobbning, stagnerande standard och ett ökande antal ”funktionella analfabeter” (DN-debatt 10/8 1989). Han anklagade sina politiska meningsmotståndare för att inte ta krisen på allvar, och föreslog en rad åtgärder: en ny lärarutbildning, ökad decentralisering, ett återupprättande av kvalitet och kunskaper i skolan, ett nytt betygsystem etc. Gillande hänvisade han till den amerikanska skolkrisrapporten A nation at risk, som han beskrev som ett föredöme. Även Sverige borde tillsätta en skolkommission. ”Även Sverige är i dag en nation vars framtid är i fara. Jag tror att en oberoende skolkommission är vad som behövs för att öppna ögonen på dem som i dag blundar och bereda vägen för nya lösningar.”

Somligt som Bildt tog upp känns idag välbekant, men annat känns enormt exotiskt.  Det är fascinerande att se hur han beskriver den samtida skoldebatten. Bildt menade 1989 att skolan knappt debatterades alls: ”tänk om ledande politiker på sina håll kunde ägna i alla fall lika mycket tid åt utvecklingen av Sveriges kunskaper som åt avvecklingen av Sveriges kärnkraft.”

Idag skulle en sådan vision inte längre kunna formuleras, eftersom den med råge har överträffats. Kärnkraftens avveckling hör man nästan ingenting om, i motsats till den allestädes närvarande diskussionen om skolan. Hotet mot framtiden består inte längre i en kärnkraftsolycka, utan snarare i ett katastrofalt resultat i PISA. Denna remarkabla omkastning, som också sammanfaller och är liktydig med en mer generell förskjutning från globalt delade problem till nationella egenintressen, har förstås stimulerats av det sätt varpå OECD mäter och presenterar skolresultat.

Imorgon, 11:00, är det dags igen, då resultaten från PISA 2015 släpps. I olika länder väntar man med spänning på resultaten, och alla ställer sig precis samma frågor: går det bättre för ”oss” eller sämre? Men ur ett globalt perspektiv är förstås frågan inte om en kris kommer visa sig, utan var den kommer uppstå. OECD säljer ofta in sina studier med ett optimistiskt budskap. Studier visar, menar de, att olika länder kan förbättra sig på kort tid. Men det de inte säger lika tydligt är att samma framgångssagor förutsätter motsvarande nedåtgång för andra länder. Eftersom mätningen är relativ bygger den enes framgång på den andres motgång. Bland annat av den anledningen är PISA ett instrument för en utbildningskris som saknar lösning. För det individuella landet kommer det alltid att finnas möjligheter att förbättra sin position. Men på en global nivå kan man snarare säga att problemen flyttas runt. Ett problemland kan bli ett succéland, men problemländer kommer per definition alltid att finnas. Denna globala konsolidering av krisen skiljer sig från hur vi förstår andra samhälleliga kriser. Ekonomiska kriser eller miljökriser kan, åtminstone i teorin och åtminstone tillfälligt, få en lösning, och detta är också målsättningen. I den mån skolkriser mäts på ett relativt sätt är detta en omöjlighet. OECD genererar på så sätt skolkriser per automatik, och därmed också mediautrymme till skolan.

 

Dags för ett intellektuellt förhållningssätt till PISA

Publicerat av
1

Den 6 december 2016 presenteras resultaten från 2015 års PISA-undersökning. Dessa resultat kommer få stor betydelse för den utbildningspolitiska diskursen om skolan de närmaste månaderna. Sverige kommer att jämföras med sig själv från tidigare år, och Sverige kommer att jämföras med andra länder. Ibland kommer jämförelserna och tolkningarna att vara rimliga men lika ofta kommer de att vara överdrivna och präglade av specifika intressen. Att genomföra internationella mätningar och göra tolkningar av dess resultat, och agera utifrån resultaten är en delikat och mycket svår uppgift. I debatten är det därför synd att den expertis som verkligen finns kring internationell och jämförande pedagogik sällan kommer fram.

Internationell och jämförande pedagogik har som forskningsinriktning en lång historia som spåras tillbaka redan till tidigt 1800-tal, då fransmannen Marc Antoine Jullien drog upp riktlinjerna för internationella jämförelser av utbildning (se t ex Kaloyannaki & Kazamias, 2009). Det var dock först under 1900-talet, framförallt efterkrigstiden, som forskningsfältet institutionaliserades med egna tidskrifter, sällskap och universitetskurser. Inom fältet finns en väl utvecklad begreppsapparat för att förstå möjligheterna och begränsningarna i internationella jämförande studier som PISA och TIMSS.

Sverige och särskilt pedagogikforskaren Torsten Husén (1916 – 2009) var drivande i utvecklingen av internationella jämförelser inom utbildningsväsendet. Den forskning i internationell och jämförande pedagogik som Husén lade grunden till, har dock i Sverige fört en något tynande tillvaro de senaste decennierna. Samtidigt har den blomstrat internationellt sett och idag finns flera framgångsrika forskare inom fältet. En som uppmärksammat detta är forskaren Will Brehm vid Tokyo universitet. I en mycket bildad podcast intervjuar han flera av världens främsta forskare i internationell och jämförande pedagogik. Inte minst diskuterar de olika positiva och negativa effekter PISA-undersökningarna har världen över. För hela utbudet se http://www.freshedpodcast.com.

Jag kan särskilt rekommendera:

Rethinking the PISA Debate (Keita Takayama)

Seeing Like PISA (Radhika Gorur)

PISA, policy referencing, and pantomime (Bob Adamson)

The problems with outcome-based approaches to education (David Edwards)

The history and development of international assessments (Dirk Hastedt)

PISA in Germany (Florian Waldow)

Det finns också ett internationellt forskningsnätverk, The Laboratory of International Assessment Studies, som samlar både de som arbetar med PISA och TIMSS och forskare som kritiskt studerar effekterna av den typen av International Large Scale Assessment (ILSA). Den senaste konferensen ägde rum i Berlin hösten 2016 och videoupptagningar samt bloggar från konferensen finns här.

På svenska kommer jag och Joakim Landahl snart också ut med boken: Bortom PISA. Internationell och jämförande pedagogik (Natur och kultur). Se vidare här.

pisabok

Boken består av tre delar och 12 olika kapitel skrivna av svenska och utländska forskare som arbetar med internationell och jämförande pedagogik. Del I, Perspektiv på PISA, diskuterar hur internationella storskaliga mätningar växt fram historiskt och vilken roll de spelar i dagens samhälle. Del II, Undervisningens nationella variationer, ger exempel på hur nationella skolsystem kan jämföras på andra sätt än genom storskaliga kvantitativa mätningar av elevers resultat. Del III, Transnationella flöden, behandlar processen varmed pedagogiska idéer och praktiker rör sig från ett nationellt sammanhang till ett annat. Boken kommer i januari 2017 och är en produkt från vårt gemensamma projekt From Paris to PISA, som finansieras av Vetenskapsrådet.

Referenser

Kaloyannaki, P & Kazamias, A.M. (2009) ”The Modernist BEginnings of Comparative Education. The Proto-Scientific and the Reformist-Meliorist Administrative Motif.” I R. Cowen & A.M. Kazamias, (red.) (2009). International handbook of comparative education. Dordrecht: Springer.

Perspektiv på vinstuttag i skolan – The Saloon (A non-profit pub in Washington, D.C.)

Publicerat av
Svara

I april var jag på AERA-konferensen i Washington D.C. AERA står för American Educational Research Association, en organisation för utbildningsvetenskapliga forskare i USA som i år fyllde 100år. Deras konferenser med mellan 12000 – 15000 deltagare och nära på 3000 presentationer är världens största för pedagogisk forskning. Jag var där för att presentera två olika papers, ett om skillnaden mellan amerikansk och europeisk bedömningstradition och ett om konsten att beskriva olika länders utbildningssystem på ett rättvisande sätt.

En kväll gick jag och några kollegor ut för att ta en öl. Vi sökte oss till U Street som är en känd restaurang- och bargata i Washington D.C. Av en ren tillfällighet valde vi en bar med det klassiska namnet The Saloon. När vi satt oss i baren och beställt varsin öl såg vi att det satt små lappar och plakat här och där på väggarna. Där stod det bland annat – This is a non-profit pub. Help us build new schools around the world! Vi hade lycktas sätta oss på en bar som investerade sin vinst i skolor!

This is a non-profit pub

This is a non-profit pub

Bring a friend

Bring a friend

Puben drivs av en allvarlig och hårt arbetande man som inte ville berätta vad han heter eller var han kommer från då han anser att identitet och nationalitet är oväsentligt. Han berättar dock gärna och stolt om The Kamal Foundation som är den organisation han startat och som samlar in pengar framför allt för att bygga skolor i fattiga delar av världen, men även bostäder och hälsokliniker. När vi var där hade de snart samlat in nog med pengar för att bygga sin 19:e skola!

The Kamal Foundation

Det är kanske onödigt att tillägga att vår dricks denna kväll vida översteg kostnaden för ölen. Vi berättade också vad vi jobbade med och att vi blev starkt berörda av deras engagemang. Vi berättade dock inte att det i Sverige är möjligt att ta ut vinst ur skolorna – för att exempelvis investera i fina viner (här).

Nationella prov i det tredje skolåret – vad har de egentligen för funktion?

Publicerat av
1

Den samhällsvetenskapliga forskningens viktigaste funktion är att reflektera samhället. När något radikalt förändras brukar det så småningom locka den samhällsvetenskapliga forskaren. Strax före sommaren kom t.ex. den första avhandlingen om införandet av betyg i årskurs 6 (som jag skrev om här) och nu även den första avhandlingen om de nationella proven i årskurs 3. Anette Bagger disputerade 2015-10-16 vid Umeå universitet med avhandlingen Prövningen av en skola för alla. Nationella provet i matematik i det tredje skolåret (se även här). Avhandlingen är en sammanläggningsavhandling och bygger på artiklar skrivna inom projektet Vad gör testandet med eleven. En studie av nationella prov i matematik i skolår tre, finansierat av Vetenskapsrådet.

I projektet har forskarna filmat 69 tillfällen när barn i årskurs 3 gör prov, intervjuat 237 barn och 21 pedagoger. Flera av intervjuerna baserar sig på en metod där barnen får se sig själva på film när de gjorde provet och sedan berätta hur det kändes i kroppen när de gjorde proven, om det kände sig duktiga eller inte så duktiga i matematik, om de kunde få hjälp, vad proven skulle användas till etc. Poängen är att forskarna vill se vad proven mer gör än mäter kunskaper och vilken effekt de har, särskilt för barn i behov av särskilt stöd (samt identifiera vilka dessa kan vara utöver de som har stöd i undervisningen).

Den avhandling som Anette Bagger skrivit utifrån projektet utgår särskilt från en undran som kan sammanfattas: Hur konstrueras proven och provdeltagarna. En inledande illustration av hur prov och deltagare kan konstrueras och få sin sociala och specifika innebörd finner hon i romanen De kanske lämpade av Peter Høeg:

De ansåg att det var en stor hjälp för barn att bli bedömda. Det anser man väl fortfarande, det är ganska utbrett i samhället. Att det är bra att bli bedömd. (s.102, ur Bagger 2015, s. 3)

Det är inte i ond avsikt man bedömer folk. Det är bara därför att man själv så många gånger blivit testad. Till slut finns inget annat sätt att tänka. Man ser det kanske inte så tydligt om man alltid har kunnat prestera ungefär vad som begärdes. Man ser det kanske bäst om man vet att man i hela sitt liv kommer att vara på gränsen. (ibid.)

Med utgångspunkten att prov inte betyder samma sak för alla och alltid, vill Bagger titta närmare på provens betydelse för de elever som så att säga ligger på gränsen i ämnet matematik. Att projektet fokuserar ämnet matematik kan förstås mot bakgrund att andelen elever med högsta betyget sjunkit de senaste tio åren samtidigt som också andelen elever som inte når det lägsta betyget har ökat.

Som ett sätt att råda bot på detta problem införde den förra regeringen för snart fem år sedan obligatoriska prov i årskurs 3. I ett pressmeddelande sa dåvarande utbildningsministern Jan Björklund angående NP i åk 3:

För att kunna sätta in hjälp måste vi tidigt upptäcka de elever som riskerar att halka efter. Med tydliga kontrollstationer blir informationen bättre och fler kommer att få det stöd de har rätt till. (Utbildningsdepartementet, 2012 ur Bagger s. 13)

Man skulle ju förstås kunna vända på det och säga att det kanske är den lärare som inte i åk 3 upptäckt att elever behöver stöd, som egentligen behöver mest stöd. Hur som helst var det eleverna som här definierades som problemet.

Vad gäller bedömning, nationella prov, barn i behov av särskilt stöd och prov för yngre barn är det några iakttagelser i tidigare forskning som får stor betydelse för avhandlingen. För det första handlar mycket tidigare forskning i området om sk high stake bedömningar, dvs. bedömningar som får betydelsefulla konsekvenser, och deras effekter på olika grupper av elever. För det andra har tidigare forskning noterat att lärare i testsituationer tenderar överge sitt omsorgsperspektiv och agera mer strikt som kunskapsmätare. Det finns för det tredje en del forskning om testängslan just i matematik. En spännande studie pekar på att barn i behov av stöd känner samma motivation inför att göra prov, men genomförandet behöver ske på andra villkor, t.ex. med mer slutna svarsalternativ än resonerande uppgifter (Bagger s. 22). Man kan säga att elevernas resultat är en kombination av kognition och hur provet kommunicerar. Andra forskare har kallat detta ”commognition”. En aspekt av det är också hur eleverna ser på sina egna förmågor att lära sig. Elever med god självkänsla ifråga om lärande känner mindre testängslan. Bagger konstaterar att det saknas tidigare forskning om ”nationella proven under tredje skolåret, ur ett inifrån perspektiv, med fokus på Sverige och barn i behov av särskilt stöd.” (Bagger s. 27).

Avhandlingen reser fyra forskningsfrågor:

  1. Vilka diskurser blir tillgängliga i samband med provet?
  2. Vilka positioner blir tillgängliga för lärare och elever i samband med 
provet?
  3. Hur samverkar diskurserna med deltagarnas positionering och varandra?
  4. Vem kan eleven i behov av stöd i matematik vara i samband med provet?

Kring den första frågan om vilka diskurser som blir tillgängliga i samband med proven identifierar Bagger tre olika diskurser: testdiskursen, omsorgsdiskursen och tävlingsdiskursen. Testdiskursen handlar om regler för hur man ska göra prov, att t.ex. inte tjuvtitta på varandras svar, att läraren inte kan hjälpa eleverna som på vanliga lektioner etc. Omsorgsdiskursen handlar om att stötta och peppa eleverna att göra sitt bästa och känna sig trygga i situationen. Den hamnar ibland i konflikt med de båda andra diskurserna. Tävlingsdiskursen handlar om tid och poäng, att bli klar snabbt och att få höga poäng. Bagger nämner här också en underordnad stöddiskurs vilken handlar om det stöd man får och/eller måste ge efter behov i provsituationen. Framför allt är det spänningen mellan testdiskursen och stöddiskursen som är problematisk. Eleverna är vana vid att deras lärare kan hjälpa dem vid behov, men lärarna får inte hjälpa eleverna hursomhelst under provet för att värna dess likvärdighet. Så här säger en 9-årig flicka i en av artiklarna till avhandlingen:

You know, I got really nervous when I couldn’t solve one of the problems and I raised my hand and… Then she [the teacher] said ”I cannot help you”! Then I got super duper nervous and I said ”What do I do now?” (Vivian, Bagger 2015, artikel II, s. 112)

De positioner som blir tillgängliga skiljer sig förstås mellan lärare och elever. Lärarna beskrivs i relation till avhandlingens andra frågeställning som testtagare, testgivare, omsorgsgivare och kontrollant. Eleverna beskrivs som testtagare, tävlande, förlorare, vinnare, bra i matematik, dålig i matematik samt flera behovspositioner. Dessa positioner handlar om maktrelationer och de sträcker sig utanför testsitutionen i tid och rum. ”Dålig i matematik” är man inte bara på provet utan blir det en längre tid och överallt. Provet gör att vissa elever får en positiv syn på sina förmågor i matematik medan andra får en mer negativ, för att ta några exempel från avhandlingens fjärde artikel. Kristian som gillar tävlingssituationen kring proven säger: ”Yes, you just go! Concentrate as best you can so that you do not loose your edge” (Bagger 2015, artikel IV, s 13. Medan Anna går därifrån med en helt annan upplevelse:

But later on, then I also had a little panic … so that I could barely, then I was still nervous so that I panicked because you could write it. But exactely when you needed it the most and you needed … to write tha answer … rember the answer. Then itmight have flown away and when you do not need it, that is when it comes back, so I got a little bit irritated about that (ibid. s. 15)

Även om många elever uttrycker sig positivt om proven och säger att de är roliga att göra, är det runt hälften av eleverna som säger att proven försätter dem under vad de uppfattar som en negativ press.

Avhandlingens tredje frågeställning handlar om hur diskurserna och positionerna samverkar. Det Bagger ser är att testdiskursen övertrumfar omsorgs- och stöddiskursen vilket gör det svårt för läraren att självklart stötta de elever som behöver. Eleverna ger också uttryck för detta och ”förstår” att de inte kan få hjälp. Bagger skriver också att de elever som behöver stöd redan är kända av skolan. Proven upptäcker med andra ord inte dessa barn. Snarare bidrar proven till att etikettera dem ännu tydligare som redan ”dåliga”. Bagger skriver:

Ett av de uttalande upphoven till provet är att kunna identifiera eleverna som brister, eller undervisningen som brister, så att detta kan åtgärdas. I empirin framträdde det sig att eleverna i behov av stöd som sorterades fram via provet redan var kända av skolan. Därför blir slutsatsen att provet snarare etiketterar elever utifrån prestation, än identifierar de som är i behov av stöd. (Bagger 2015, s. 74)

Detta får nog betraktas som ett av avhandlingens viktigaste resultat.

Den fjärde frågan handlar om vem eleven i behov av stöd under proven kan vara. Bagger menar här att lärare och elever beskriver detta olika utifrån olika diskurser. Uppenbart är i alla fall att det inte nödvändigtvis handlar om de elever som har stöd i vanliga fall, utan denna position är mycket relaterad till en känsla. Vi kan ta ett konkret exempel:

Anette Bagger: Hur ser man att det är ett prov och inte matte, är det något som du tycker är annorlunda?
Sofie: Faktiskt inte, det känns som att vi bara gör vanlig matte.
Anette: Så det var inte något som var annorlunda då?

Sofie: Inte så mycket utan att det var mer bara det att, pirret, att det kändes som att det var ett riktigt sådant här prov som man kunde åka ut om man inte gjorde rätt på. Anette: Ja, då blir man pirrig.
Sofie: Jag vet ju att det inte är så men jag blev bara … det kändes som att jag skulle få hjärtattack litegrann. (Artikel II och IV. Ur dokumentet: Alla transkriberingar, s. 13, Bagger 2015, s. 76)

Avhandlingens slutsatser pekar tydligt mot att proven i åk 3 har bidragit till att sätta fokus på prestationer i skolans lägre årskurser. För det andra bidrar proven till att legitimera vissa positioner i skolan, så som svag, snabb, duktig men också hur läraren ska vara mot eleverna. Proven skapar specifika sätt att se på likvärdighet och kvalitet. Proven får för det tredje differentiella effekter, dvs. de har olika effekter för olika elever. En viktig aspekt här är att själva genomförandet av proven inte alltid är likvärdigt. Här kommer också frågan om high stake in. Proven beskrivs ofta som low stake i statliga dokument, men ur lärares, elevers och föräldrars perspektiv kan de upplevas som high stake. Och det är nog hur proven upplevs som egentligen är det som är det centrala. Bagger pekar avslutningsvis på att det behövs mer aggens (självbestämmande) för att genomförandet ska kunna bli bättre. Om lärare och elever blir säkrare på hur proven ska genomföras och framför allt vad resultaten kan och ska användas till, kan de agera med mer agens, autonomi och självklarhet, i provsituationen.

Så vilken funktion har de nationella proven i årskurs 3? Det är tydligt att de nationella proven i årskurs 3, eller bedömningsstödet som det egentligen heter, skapar stress och press på en stor del elever och mest för de som redan är utsatta i skolan. Fokus hamnar på elevernas prestationer snarare än på omsorgen om dem. Det kanske är helt i sin ordning? Det kanske är så att barnen behöver vänja sig vid allt högre krav och är det inte egentligen skolans viktigaste uppgift att differentiera?

Den amerikanska sociologen och funktionalisten Talcott Parsons (1902 – 1979) har i sin bok Social Structure and Personality (1964) en artikel om skolklassen som socialt system, där han diskuterar hur skolklassen fungerar som socialisations- och selektionsagent för ett vuxenlivets ”rollbeteende”. Denna socialisations och selektionsprocess löper huvudsakligen, enligt Parsons, utmed en ”prestationsaxel”: ”the main process of differentiation … takes place on a single main axis of achievement” (1964:133). Vid inträdet i skolan finns, menar Parsons, ingen grund för differentiering, förutom kön. Den strukturella differentieringen av barnen sker först när de börjar prestera. Allt annat lika är det prestationen som fäller avgörandet.

För Parsons är det inte differentieringen i sig som är problematisk, utan tveksamma effekter uppstår först i samband med att olika prestationer värderas olika. Värderingen kan sägas vara myntets andra sida, en förstaplats värderas som regel högre än en andraplats. Ur ett aktörsperspektiv måste värderingen upplevas rättvis för att den ska accepteras (1964:143-145). I skolan finns flera strukturer som borgar för att värderingen ska uppfattas som rättvis. Barn/elever socialiseras in i föreställningen att ”den vuxne”/läraren, i kraft av sitt högre vetande, kan göra en rättvis bedömning av barnets/elevens handlingar. Den amerikanska skolklassen förkroppsligar, enligt Parsons, nationens fundamentala värden om att alla har lika möjligheter: ”the equality of opportunity”. Föreställningen om lika möjligheter har som en andra sida, möjligheten till olika resultat. Olika resultat accepteras lättare under föreställningen: ”vi hade i alla fall samma chans”. Detta grundläggande värde om lika möjligheter befästs också, som jag tolkar Parsons, av förmågan att ta hand om de svaga – vår bedömning är rättvis, följer rättvisa procedurer, dessutom behandlar vi er rättvist efteråt: vi premierar förvisso de starka, men säg inte att vi inte bryr oss om förloraren. Med Parsons ord: ”[The] valuation pattern must be tempered … Here the quasi-motherliness of the woman teacher plays an important part” (1964:144).

Om vi menar att livets hårda skola ska börja i skolan är detta resonemang förstås helt rimligt, men i ett samhälle som bygger på inkludering, allas lika värde och att kunskaper är en rättighet behöver inte skolan se ut så här. Vi behöver inte vänja elever i 9-års åldern vid att de inte duger till, eller försätta dem i situationer som skapar ångest och olust. Effekten av betyg och prov för yngre barn bör följas noggrant. Fortsätter vi från forskningen att få indikationer av det slag Anette Bagger och Tord Göran Olovsson visat, får det inte finnas prestige i att det tidiga testandet ska finnas kvar. Så länge det finns kvar, är det viktigt att Skolverkets arbete med att stötta lärare och föräldrar med en sund syn på prov och bedömning fortgår och kanske till och med intensifieras.

Referenser

Bagger, A. (2015). Prövningen av en skola för alla. Nationella prov I matematik I det tredje skolåret. Institutionen för naturvetenskapernas och matematikens didaktik. Diss: Umeå universitet.

Parsons, T. (1957/1964). The School Class as a Social System: Some of its functions in American society. I Parsons, T. (1964). Social Structure and Personality. London: The Free Press/Macmillan.

Betyg i åk 6 – är det värt det?

Publicerat av
1

Så har den kommit, den första avhandlingen som studerat effekter av betygen i åk 6. Det handlar om Tord Göran Olovssons avhandling: Det kontrollera(n)de klassrummet. Bedömningsprocessen i svensk grundskolepraktik i relation till införandet av nationella skolreformer, Umeå universitet.

Avhandlingen är en så kallad sammanläggningsavhandling med en kappa och 4 artiklar (se referenser nedan). Olovsson vill framför allt undersöka hur det han kallar bedömningsprocessen framträder i klassrummet före och efter reformernas införande. Bedömningsprocessen involverar såväl arbetet med mål, undervisningen som bedömningen. Även om avhandling i huvudsak har eleverna i fokus, så är det vad som händer i klassrummet som undersöks. Olovsson har suttit i klassrum och gjort observationer, intervjuat lärare och elever, samt samlat in elevuppsatser kring betyg och bedömning. Materialet är rikt, även om det bara samlats in från tre skolor.

Studien tar sin utgångspunkt i de nyligen genomförda reformerna i grundskolan kring betyg, nationella prov och nya kursplaner med kunskapskrav och som påverkar åk 5 och 6. Den första artikeln som ingår i avhandlingen handlar om hur bedömningsprocessen i ett årskurs 5-klassrum framträder och hur elever och lärare upplever den, före de nämnda reformernas införande. I den andra artikeln studeras skillnader mellan bedömningsprocessen i två årskurs 5-klassrum, efter införandet av nya kursplaner men före införandet av betyg och utökade nationella prov. Den tredje artikeln handlar om förändringar i bedömningsprocessen i två skolor, mellan årskurs 5 och 6, i relation till införandet av betyg och utökade nationella prov. I den fjärde artikeln, slutligen, studeras hur förändringar i bedömningsprocessen påverkar elevers lärandeidentiteter.

Betyg har länge varit en omstridd fråga. Ursprungligen gavs betyg i varje årskurs, för att de som lämnade skolan i förtid i alla fall skulle få med sig några meriter. För att stärka skolplikten och barns rätt att slippa barnarbete infördes 1900 ett krav på slutbetyg för att anställa barn vid industrierna (Lundahl 2014). I takt med att allt fler gick allt längre i skolan, gavs betyg senare. I och med läroplanerna 1962 och 1969 kom betyg bara att ges från åk 3, 6 och i högstadiet. I slutet av 1970-talet och i början på 1980-talet genomfördes en reform som ledde till att betyg helt avskaffades i de lägre skolåldrarna för att endast ges i högstadiet. Eftersom standardproven, sedermera de nationella proven, var ett stöd för betygen togs de också bort i de lägre åldrarna. I förarbetena till 1990-talets skolreformer föreslogs under moderaternas skolminister Beatrice Ask att betyg skulle sättas i åk 7 (men inte tidigare än så då barn under 13 år ansågs sakna den psykologiska mognad som krävdes för att hantera betyg) och i skalstegen F-A. Så blev det inte, då, utan när socialdemokraterna kom till makten 1993 ändrades den föreslagna betygsskalan till G, VG, MVG och betygen skulle fortsättningsvis sättas först från åk 8. Under tidigt 2000-tal väcktes igen idéer om tidigare betyg och tog fart på allvar i och med att Alliansen kom till makten 2006 och återvaldes 2011. Nationella prov infördes i åk 3 2009 och 2011 fick vi betyg från åk 6.

Olovsson kopplar, i linje med annan forskning, de senaste reformerna till den mål- och resultatstyrnigstrend som internationellt sett påverkat offentlig sektor mer och mer sedan 1990-talet. Detta kallas allmänt för New Public Management där ett nyckelbegrepp är accountability, dvs. att man ska hållas ansvarig för sina resultat. Bedömningar har blivit en viktig funktion för att generera och synliggöra dessa resultat:

Stobart (2008) lyfter fram att politiska beslutsfattare har insett att bedömning kan användas som ett kraftfullt verktyg när det gäller reformering av utbildning. Beslutsfattare har uppfattat att bedömning är ett sätt att snabbt få tag i ”rodret” (Stobart, 2008, s. 122) vilket gör att resten av systemet då måste ansluta. (Olovsson 2015, s. 13)

En del kallar också detta att ”styra hunden med svansen”. Detta påverkar givetvis också lärarna och i forskningsitteraturen brukar lyfta fram att lärares så kallade autonomi, självbestämmande, hotas.

Olovsson menar också att hans studie visar på en ökande kontroll av lärare och från lärare av elevers prestationer samt att detta är en effekt av den tydligare statliga styrningen av genom de nya reformerna. (2015, s. 48). Samtidigt visar artikel 1 att mycket av bedömningsprocessen i åk 5 där inte betyg sätts också kan vara rätt instrumentell. Så här säger t.ex. en lärare inför hela klassen:

Think about where you are in the maths book in relation to the goal. Work during the lesson – then you will avoid homework. (artikel 1, s. 6)

Det finns ett mönster visar Olovsson, av att lärarna bryter ner de vidare målen till enkla avprickningsbara prestationsmål, redan före det att betygen i åk 6 införts. Den återkoppling som ges är främst en bedömning av om eleven klarat uppgiften eller ej – och är alltså inte är särskilt framåtsyftande. Det blir ett fokus på hur mycket eleven har klarat av snarare än hur bra, där processen – resandet – blir underordnat slutprestationen – ankomsten.

I artikel 2 visar dock Olovsson att det finns olika bedömningsprocesser i olika klassrum. Han introducerar här Bernsteins begrepp klassifikation och inramning. Stark klassifikation och inramning betyder att ämneskunskaper står i fokus och undervisningen utgår från läraren. Svag klassifikation och inramning utgår mer från sammanhanget och elevernas behov. Två av skolorna i studien skiljer sig här åt avsevärt. En bedömningskultur som kännetecknas av det förra kan beskrivas utifrån följande lärarcitat:

In our school management area we have [this school year] met one whole day and several afternoons. We have worked in groups, discussing the new syllabuses and how to think when doing assessments in relation to the new knowledge requirements. (artikel 2, s. 576)

Ett motsatt exempel från en skola med svag klassifikation och inramning kan se ut så här, där en lärare säger:

Recording [pupil’s learning] is a directive from above, and maybe I handle it in a bad way compared with other teachers. But I will never stop thinking; every minute I spend with the kids or getting to know them is in the long run a better investment than putting lots of time into documentation. (artikel 2, s. 578)

Ett intressant resultat i artikel 3 är att de ganska olikartade uttrycken för bedömningsprocessen i de båda skolorna omformas till att få många likheter i årskurs sex efter det att betygen införts. Särskilt tydligt var att lärare och elever på skolan med svag inramning och klassifikation i årskurs sex hade ett mer tillpassat förhållningssätt till kursplaner och andra yttre ramar, jämfört med i årskurs fem när de i högre grad gick ”sina egna” vägar.

En elev på, den tidigare lite mer ”flummiga” skolan säger:

[T]here are notes put up [on the walls], the knowledge requirements which says what you should be able to do to get a C or a D or somthing like that. (artikel 3, s. 4)

Ett annat centralt resultat är att eleverna i årskurs fem, generellt i alla tre undersökta skolor, oftare visade glädje och lust i arbetet jämfört med i årskurs sex (när dock bara två av skolorna undersöktes). Den lustfyllda nyfikenheten inför lärandet av ett nytt kunskapsområde var i årskurs sex delvis ersatt av en mer allvarsam och koncentrerad attityd. I intervjuerna angav fler elever att pressen hade en negativ påverkan än att den påverkat dem positivt. (Olovsson 2015, s. 499

Så här uttrycker sig exempelvis en flicka i åk 6 om att eventuellt ytterligare sänka betygsåldern till åk 4:

And now maybe they will introduce grades from year four, too, and that is not good. The children will not have a fun childhood. I mean , when we were in year 4, it was only fun and laughter, but now they will sit there like owls and become pressed just like us. They are even younger, so if we get pressed, what will they be? Murdering their playful minds so they become adults at age ten? (artikel 4, s. 298)

Olovsson är befriande icke-normativ, även om många av resultaten visar på svårigheter med betyg och bedömning i lägre åldrar. Han summerar med att vissa av resultaten sett i relation till skolreformerna kan anses 1) avsedda, 2) icke avsedda, samt 3) icke önskvärda. Tydligt är att kontrollen av skolan och i skolan har ökat, men detta har också begränsat lärares autonomi vilket kanske inte varit den uttalat avsedda förhoppningen med reformerna. Prestationerna har hamnat i fokus men kanske på bekostnad av ”riktigt” lärande i form av djupare förståelse, skriver Olovsson ( 2015, s. 54). Reformerna tycks ha fått eleverna att koncentrera sig och göra sitt bästa, men för elever med lägre resultat kan det slå tillbaka negativt. På plussidan hamnar alltså ett tydligare genomslag av skolans mål och att elever blir mer disciplinerade. På minussidan hamnar att läroplanen blir avsmalnande och att elever upplever mer press och stress i skolan.

Olovssons studie bevisar inte vilka effekter vi får av betyg i åk 6. Det är sällan syftet med kvalitativ forskning. Däremot visar den på en bredd av problem och utmaningar som både policy och praktik står inför. Det är alldeles uppenbart, vilket också beskrivits i internationell forskning (Lundahl et al. 2015), att den här typen av reformer som syftar till ökad kontroll och införande av mer betyg och prov får snabba effekter. Implementeringen av 1990-talets reformer gick oerhört trögt, medan här ser vi effekterna direkt. Lärarna är tvingade att genomföra de nationella proven och att sätta betyg. Det gör att de också måste börja arbeta med målen. Detta kan vara bra, men det förutsätter också att lärarna har tillräcklig kompetens att göra detta på ett bra vis och att skolorna präglas av en sund bedömningskultur, som inte haussar upp prestationerna för mycket utan som vågar stanna i processerna och betona lärandet. Det finns skolor för de lägre åldrarna som aktivt uppmuntrar eleverna att inte jämföra sina betyg eller att skryta med dem. Det finns också skolor, barn och föräldrar som är illa förberedda på vad det innebär bedömningar av high stake karaktär, vilket betyg lätt upplevs som.

Den kända bedömningsforskaren Harry Torrance betonar att:

The key policy problem is that assessment will always impact on teaching and learning; the key issue is to try to accentuate the positive impact and diminish the negative impact as far as possible. (Torrance, 2011, s. 480)

Givet forskningsläget (Lundahl et al. 2015) var det en stor chansning att flytta ner betygen till mellanstadiet. Ingen kunde veta vilka olika effekter det skulle få. Nu ser vi att effekterna varken är entydigt negativa eller entydigt positiva. En hel del beror på betraktaren och dess behov och värderingar. Vi vet förstås heller inte vilka effekterna blir på lång sikt. Är det bra med ett ökat fokus i undervisningen på bekostnad av ett smalare undervisningsområde? Är det önskvärt att elever blir mer disciplinerade i skolan om de samtidigt känner en ökad press och stress? Hur påverkas deras lärande av detta på sikt?

Referenser

Lundahl, C. (2014). Bedömning – att veta vad andra vet. I U.P. Lundgren, R. Säljö & C. Liberg (Red.), Lärande, skola, bildning (3 uppl.) (s. 519-557). Stockholm: Natur & Kultur.

Lundahl, C., Hultén, M., Klapp, A., & Mickwitz, L. (2015). Betygens geografi – forskning om betyg och summativa bedömningar i Sverige och internationellt. Stockholm: Vetenskapsrådet.

Olovsson, T.G. (2015). Det kontrollera(n)de klassrummet. Bedömningsprocessen i svensk grundskolepraktik i relation till införandet av nationella skolreformer. Diss: Umeå universitet.

Artikel 1

Olovsson, T.G. (2014). The assessment process in a Swedish year five classroom: “Reach page 52!”. Education 3-13: International Journal of Primary, Elementary and Early Years Education.

Artikel 2

Olovsson, T.G. (2014). The assessment process in two different year-five classrooms in Sweden. Education Inquiry, 5 (4), 561-581.

Artikel 3

Olovsson, T.G. (kommande) Changes in the assessment process in Swedish compulsory school classrooms. Accepterad för publicering i Procedia – Social and Behavioral Sciences: 6th World Conference on Educational Sciences, 2014.

Artikel 4

Olovsson, T.G. (2014). The development of learner identities in relation to major reforms in the Swedish compulsory school. I A. Rasmussen, J. Gustafsson & B. Jeffrey (Red.), Performativity in education: An international collection of ethnographic research on learners’ experiences (s. 283-300). Painswick: E&E Publishing.

Torrance, H. (2011). Using assessment to drive the reform of schooling: Time to stop pursuing the chimera? British Journal of Educational Studies, 59 (4), 459-485.

 

Är det betygssystemets fel att Sverige underpresterar i PISA?

Publicerat av
5

Jag måste erkänna att jag blev lite irriterad när Andreas Schleicher i Aktuellt den 4 maj sa att svenska lärare ger elever betyg de inte förtjänar. Man måste fråga sig med vilken rätt han kan slå fast att det är lärarna som gjort fel när betygsnittet ökar trots att PISA resultaten sjunker? Jag skulle vilja pröva en annan hypotes – lärarna gör rätt men det svenska betygssystemet håller tillbaka kunskapsutvecklingen i svensk skola.

Den hypotes jag vill kasta fram är att mindre transparenta betygssystem gör det möjligt för lärare att över tid och omedvetet anpassa den generella kravnivån efter klassens bästa elever. Även om relativ betygssättning enbart tillämpas i ett mindre antal länder i Europa saknar många länder de tydligt formulerade betygskriterier som funnits i Sverige sedan 1996/96. Det gör att lärare i många europeiska länder i praktiken ändå följer en form av relativ betygsskala, där ytterlighetsbetygen tillåts vara ganska få. Det innebär en centrering mot mittenbetygen och en ökande konkurrens hos de duktigaste eleverna för de högsta betygen. Stämmer det skulle i så fall kraven på vad som är en normal prestation succesivt höjas. Den bristande transparensen gör att lärare inte kan anklagas för att vara för hårda i sina bedömningar. Samtidigt kan man misstänka att den höga graden av genomskinlighet som kännetecknar de svenska kunskapskraven bidrar till att elever får lättare att argumentera för att de förtjänar ett högre betyg än vad som är förankrat i djupet. Läraren kan inte ha diffusa krav av slaget att man vet vad som behövs för att klara sig, eller utgår ifrån personliga preferenser relaterat till att man själv är väldigt duktig i sitt ämne. Ställt på sin spets är frågan om rättsäkra bedömningar bidrar till att kunskapsnivån sjunker?

Värt att notera här är att OECD (2012) konstaterar att likvärdigheten i bedömning är bättre i utbildningssystem som använder en verbal kvalitativ skala av slaget: Very good, Good, Satisfactory, Sufficient, Insufficient. De menar att dessa kvalitativa uttryck är allmänna och lätta att förstå och relatera till oavsett det gäller kvalitet på mat, kläder eller kunskaper. Det intressanta är att länder med denna typ av skala också har betyg som överensstämmer bättre med PISA resultaten än där man tillämpar siffer- eller bokstavsbetyg. Frågan är om det kan förklaras av den hypotes jag ställt upp?

De finska betygen liksom de svenska är målrelaterade. I det betygssystem som gäller i Finland sedan 2002 (här) anges dock bara kriterier för mittenbetyget, vilket är betyg 8 och sedan 2004 även för lägsta godkända kunskaper:

I kriterierna för slutbedömningen definieras nivån för de kunskaper och färdigheter som förutsätts för vitsordet åtta (8). Kriterierna för slutbedömningen har gjorts upp så att eleven får vitsordet åtta (8) om han eller hon i medeltal uppvisar de kunskaper som kriterierna i ämnet anger. En del ouppnådda kriterier kan kompenseras genom överträffad nivå för andra.

Eleven har hjälpligt (5) uppnått de kunskaper och färdigheter som krävs i den grundläggande utbildningen om han eller hon åtminstone i någon mån kan uppvisa de kunskaper som kriterierna förutsätter. (Grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen 2004, s. 264)

Det här systemet kritiserades i en avhandling av Najar Oaukrim-Soivios från 2013 för att vara för godtyckligt i meningen att lärarna sätter betyg snarare utifrån en jämförelse eleverna sinsemellan än relativt betygskriterierna (här). Men det kanske inte har varit så dumt? Om vi dessutom ser närmare på de finska betygskriterierna ger de mycket större utrymme för läraren att bestämma hur ett kunnande ska prövas och var gränserna ska sättas (se nedan). Detta skulle givetvis kunna leda till att lärare sänker kraven, eller sänker dem för godkänt men höjer dem för de höga betygen. Om underkända resultat självklart leder till att rätt stöd kan sättas in minskar dock sannoloikt risken för att kraven sänks.

Finska betygskriterier i svenska som modersmål 2004 års läroplan

Kriterier för vitsordet åtta vid slutbedömningen

Kommunikation

Eleven

  • har lust och vilja att uttrycka sig muntligt och skriftligt både individuellt och i grupp och strävar efter att få kontakt med sin publik
  • kan lyssna koncentrerat och tar till orda i en problemorienterad diskussion och visar förmåga till en aktiv och analytisk dialog
  • visar respekt för andra talare, accepterar olika åsikter och kan delta i en diskussion på ett konstruktivt sätt, t.ex. genom att ställa frågor och komma med förslag och motiveringar
  • känner till de viktigaste skillnaderna mellan talspråk och skriftspråk, är medveten om privatspråkets möjligheter och begränsningar och kan förändra sitt språkbruk beroende på situationen och mediet
  • tar emot och utnyttjar respons på egna texter för att utveckla sina egna färdigheter och kan också ge andra konstruktiv respons och arbeta både enskilt och i grupp.

 Så här ser de svenska kunskapskraven ut för motsvarande moment i modersmålet:

Svenska kunskapskrav i svenska som modersmål, 2011 års läroplan

Krav för betyget C i årskurs 9

Kommunikation

Eleven kan samtala om och diskutera varierande ämnen genom att ställa frågor och framföra åsikter med utvecklade och relativt väl underbyggda argument på ett sätt som för samtalen och diskussionerna framåt. Dessutom kan eleven förbereda och genomföra utvecklade muntliga redogörelser med relativt väl fungerande struktur och innehåll och relativt god anpassning till syfte, mottagare och sammanhang. Eleven kan föra utvecklade och relativt väl underbyggda resonemang om svenska språkets historia, ursprung och särdrag samt jämföra med närliggande språk och beskriva tydligt framträdande likheter och skillnader.

Den tydligaste skillnaden här ligger i värdeorden. Även om värdeorden kan sägas vara relativa i sig, öppnar frånvaron av värdeord för en ännu större relativitet. Denna relativitet behöver dock inte nödvändigtvis leda till helt godtyckliga betyg. I frånvaron av värdeord finns utrymme för lärares eget professionella omdöme och språk. När standardproven infördes på försök under 1940-talet oroade sig lärare för att deras rätt att avge subjektiva omdömen skulle försvinna (Lundahl 2006). Och nog har den gjort det. Ett problem med de svenska transparenta kunskapskraven är att de är transparenta mer på statens villkor än på lärarnas. Kunskapskraven bygger på formuleringar, som inte är förankrade i respektive ämnes terminologi eller kvalitetskriterier, utan i en idé om att det går att standardisera kvalitetsuttryck, vilket gör att lärarna inte har något direkt stöd i sina ämneskunskaper, utan måste försöka förstå vad någon annan menar. Det problemet gällde i högsta grad även den gamla G, VG, MVG-skalan.

Jag tror att vi ska vara försiktiga med att hävda att skillnaden mellan svenska lärares betyg och svenska elevers resultat på PISA främst beror på att svenska lärare inte kan sätta betyg eller att de ställer för låga krav. De sätter de betyg nuvarande betygssystem leder till. I ett mindre genomskinligt system kan lärare omedvetet höja kraven för att upprätthålla en norm som ter sig rimlig, där ganska få når toppen men som därigenom bidrar till en högre allmännivå. Det går självklart att invända att man kan kräva av lärarna att bättre hantera ett så komplext system som vi har. Staten kände dock till att svenska lärare hade liten (om någon) formell utbildning i betygssättning när det målrelaterade betygssystemet infördes på 90-talet (och komplicerades ytterligare 2011). Med vilken rätt säger man att lärare inte gör rätt? Vilken måttstock är mindre fri från problem, mot vilken lärarnas bedömningar ställs? Är det genom att göra rätt enligt styrdokumenten som det i praktiken blir fel? Och skulle det vara värt att offra en mer transparent bedömning för bättre PISA-resultat?

Jag har lagt fram en hypotes som går ut på att ett mindre transparent betygssystem gör det möjligt för lärare att över tid, om än kanske ofta omedvetet, anpassa den generella kravnivån efter klassens bästa elever. Det borde gå att pröva dess giltighet, men för det krävs att problemformuleringen för svensk skola omfattar även systemet och inte bara de som verkar i det.

Referenser

Lundahl, C. (2006): Viljan att veta vad andra vet. Kunskapsbedömning i tidigmodern, modern och senmodern skola. Arbetsliv i omvandling 2006:8. Akademisk avhandling vid Uppsala universitet. Stockholm: Arbetslivsinstitutet.

OECD (2012). Grade expectations: how marks and education policies shape students’ ambitions. Paris: Organisation for Economic Co-operation and Development (OECD).

 

Hur OECD vill att svensk skola ska utvecklas – en bild med tusen ord

Publicerat av
1

Idag kom OECDs rapport Improving schools in Sweden: An OECD perspective. Den som tidigare läst OECDs landsrapporter känner igen mycket av retoriken och förslagen. Se hur jag gissade vad OECD skulle ta upp i januari 2014 här. En sak som jag inte hade gissat var att OECD skulle lägga så mycket av utvecklingsansvaret på eleverna och lärarna. Där de tidigare haft ett tydligt fokus på systemförändring är det nu lärarna och eleverna som ska göra de stora förbättringarna. Det är dock inte möjligt om inte omgivande aktörer drar åt samma håll och att lärare och elever ges rätt slags stödjande strukturer, skriver OECD.

En sammanfattande bild över vad flitigt självrefererande OECD anser att svensk skola behöver får vi med ett ordmoln över rapportens mest förekommande ord:

OECD rapport 2015 word cloud

En illustration av att det är OECDs perspektiv och att det handlar om att förbättra och utveckla lärare och elever får vi om vi tittar närmare på det vanligaste orden:

wordcount lista

Det är på många vis kloka och välbalanserade förslag OECD avger, men bakom dem finns oerhört mycket komplexitet. Hur ändrar man elevers attityder till skolan? Hur ökar man läraryrkets attraktionskraft? Hur blir det fria skolvalet mer likvärdigt? Hur kan man utveckla samarbetet mellan kommuner och friskolor? Hur får man skolinspektionen att bli mer av en skolutvecklingsmyndighet? Det ska bli spännande att se vad den svenska skolkommissionen sätter upp på sin ”att göra lista”, och framför allt att se deras förslag på hur det ska göras.