Många av dagens tankefigurer om skolan återfinns i historien. Just nu befinner jag mig i Lund och gräver, eller ja… bläddrar varsamt i Lorentz Bolins (1887–1972) arkiv. Bolin var fil. lic i biologi, seminarielektor, läromedelsförfattare (naturkunskap för folkskolan), debattör, naturvårdsaktivist mm mm… Jag tänker återkomma till Bolin, för honom var frågan om skolkunskap-akademisk kunskap central (mitt favoritämne), men i materialet dök en annan gammal tankefigur upp, talet om elevers försämrade kunskaper. Jag kunde inte hålla mig från att publicera det. Här följer ett utdrag ur ett brev till Bolin från en adjunkt i slutet av sin gärning. Brevet är daterat 13/10 1963:

Min lärargärning lackar mot sitt slut. Jag träder i pension 31/7 1964 och samma år fyller jag i september 69 år. Min lärargärning har jag fullgjort i skilda skolformer och på olika åldersstadier: folkhögskola, privatskola, mellanskola, realskola, flickskola, gymnasium och som folkbildare.

[…]

Mitt slutomdöme är mycket enkelt: någonstans måste det vara ett grundfel, elevmaterialet blir ”sämre” och sämre först och främst vad beträffar koncentrationsförmåga och hörsamhet, och bristen på förmågan att ”studera” i meningen att dra egna slutsatser av ett ”händelseförlopp” är skrämmande. I viss mån instämmer jag i folkhögskolerektorn dr Johannes Boethius (Sörängens folkhögskola, Nässjö) uttalande på direkt fråga: elevernas träning att lära utantill har åstadkommit att de icke har en grund att stå på – förr kunde de sitt pensum från folkskolan, nu kan det praktiskt taget ingenting: allting flyter.

Vid studiedag i Västerås var vår ledare = Bioerth och det blandade åhörarmaterialet (akademiker, fortbildade folkskollärare, dispenserade, helt obehöriga…) rörande ense om att det var orimligt att begära att eleverna skulle komma ihåg = kunna just något av vad de lärt i folkskolan, och Bioerth tillade ”förhoppningsfullt”, tro inte att era elever kan något heller, ni kan ju fråga sjuorna när de kommit upp i nian… En glad snopenhet spred sig i salen men ingen framställde frågan: är det då inte skandal att kosta på en biologiinstitution c:a 50-tusen kronor för att, som motiveringen lyder ordagrant: kunna bedriva en effektiv undervisning? Tja, kan eleverna inte så är ju pengarna kastade i sjön. Men på Boethius tid kunde de en hel del – från folkskolan!

Nutidens ungdom ska underhållas och inte studera och jag är övertygad om att särskilt TV spelar här en stor roll, och nu flyttar denna undervisningsmetod in i skolorna! Jojo! Icke ens eleverna känner sig ”säkra” på just något, de blarrar friskt utan att duga till att tänka logiskt. Ursäkta pratet…

Brevet är inte utan intressanta poänger, men jag lämnar dessa därhän. 1963 var till delar kulmen på ett drygt decennium av försöksverksamhet och utredningar. Grundskolan, som den kom att kallas (andra namn som diskuterades var uppmarschskola, framtidsskola och allskola), var inne på sitt andra år. För vissa var grundskolan det yttersta tecknet på samhällets förfall, för andra infriandet av ett århundrade av kamp. Oavsett vilket, grundskolan är och förblir en skolform som fångar tidens strömningar på ett pregnant sätt.

En reflektion kring fortbildningsdelen i regeringens nya satsning mattelyftet och dagens ledare i Dagens Nyheter, Låt hela skolan lyfta. De senaste tre decennierna, kanske längre än så, har skolforskare diskuterat problemet med att elever sitter och räknar tyst för sig själva under lektioner i matematik eftersom detta leder till att elever inte lär sig centrala ord och begrepp inom matematiken utan ofta uppfinner egna och högst personliga mattespråk, något som i sin tur sätter hinder för deras matematiska kunskapsutveckling. Nu vill Jan Björklund göra något åt det hela. Det är bra, det stör mig inte.

Det stör mig inte heller att DN ifrågasätter att ministern vill styra den pedagogiska metoden i fortbildningsdelen av mattelyftet mot katederundervisning. Det är en rimlig hållning av en liberal ledarsida. Samtidigt verkar det inte förnuftigt att satsa 800 miljoner skattekronor på vad som helst (den summa som enligt regeringens presentation skulle avsättas till denna typ av fortbildning). Och min högst personlig uppfattning är att katederundervisning, trots sin omoderna klang (eller kanske tack vare) kan leda till något bra eftersom det är ett begrepp som rymmer många olika sorters metodik. Exempelvis skulle katederundervisning mycket väl kunna tolkas i linje med den kollegiala lesson study modell som används vid undervisning i matematik i Japan, har fått stor internationell uppmärksamhet och sägs förklara japanska elevers mycket goda kunskaper i matematik. Skolverket har redan ett gott öga till denna metodik. Matematiken skulle gynnas av en riktad, inte splittrad, metodiksatsning.

Det som stör mig är det sätt på vilket läraren (återigen) porträtteras på i DN (det finns faktiskt en doktorsavhandling som behandlar hur läraren framställs i DN, Matilda Wiklunds Kunskapens fanbärare). Lärare beskrivs oftast som vardagshjältar medan de som ställt till det i skolan är andra, politiker, skolforskare, lärarhögskolor mm. Det kan låta bra, men nu råkar det vara så att hjälteepitetet är villkorat.

Som begreppshistoriskt inriktad forskare är jag särskilt intresserad av användning av ord. Ordet lärare används nästan uteslutande om de som håller sig innanför klassrummets fyra väggar. Så fort läraren skriver en bok om, låt oss säga, ”att tala matematik” och reser land och rike runt till intresserade kollegor blir läraren farlig. Då får han eller hon negativa epitet som ”proffspedagog”, ”skolforskare” och liknande. Likadant om han eller hon börjar undervisa på ”lärarhögskolan”, då blir han eller hon en maktfaktor som bör bekämpas. ”Lärarhögskolan” används oftast om den del av lärarutbildningen där lärare, traditionellt, har utbildat andra lärare, och det används nästan uteslutande för att tala om negativ påverkan på lärare och skola. Som DN uttrycker det i sin ledare ”har lärarna aldrig verkat i ett svart hål. De har ständigt utsatts för påverkan, av politiker, trender, lärarhögskolor, forskare och proffspedagoger i en salig blandning. Det har de senaste decennierna försämrat den svenska skolan.” Kort sagt: Världen utanför klassrummet är farlig, håll dig på din plats! Vilket är konstigt när till och med PISA-chefen Andreas Schleicher, dvs. den man som är chef för de tester som Sverige genom mattelyftet vill förbättra sig i, talar om vikten av att bryta lärares isolering (se Lärarnas Nyheter eller Youtube).

Nej, jag blir allt mer dystopiskt inställd till talet om att ”höja läraryrkets status” och vad olika aktörer egentligen vill säga genom detta. Om jag ska hårdra logiken i DNs resonemang lyder det som följer: Låt ämnesexperter skriva detaljerade kursplaner för skolan, så att det verkligen blir kunskap i kursplanen, inget tjafs. Låt sedan lärare utbilda sig i ämnet, inget pedagogiskt flum. Stäng sedan in läraren i klassrummet, det där hur man tar elever och lär ut kommer ju av sig själv när kursplan och ämneskunskap finns.

Om jag har rätt i mina iakttagelser handlar talet om att höja läraryrkets status egentligen om att begränsa lärarkårens utåtriktade engagemang och utbyte av pedagogiska idéer, att förstärka deras isolering, att få dem att bliva vid sin läst.

(För den som vill läsa andra berättelser om skolforskning och mattelyftet än den DNs ledarsida erbjuder, se Sydvenskan eller Svenska Dagbladet.)

Trots att jag själv saknar barn och familj så är kärnfamiljsdebatten den mediala diskussion jag helst av alla tar del av. Det skrivs många intressanta inlägg, förgyllda av nya begrepp som curlingföräldrar, tigermammor och supernannys. Alla dessa historier om barn som tagit makten över oss, barnalängtan och barnlöshet. Om generationer som hoppades bryta ny mark men vars uppgörelse med föräldragenerationen är tveeggad. Det blir både bredd och djup i den allmänna debatten. Något jag saknar när det gäller skolan, trots att de båda områdena äger allmängiltighet och har fått likartade diagnoser. Studenter som tagit makten, som godkänns på kurser de knappt närvarat på osv…  Kort sagt, vem skriver The battle hymn of the tiger professor, boken som på ett kraftfullt sätt gör upp med det västerländska utbildningssystemet, så som det utvecklats?

Några menar att den redan har skrivits. Av Jan Björklund. Andra ser namn inom akademin som språkprofessorn Inger Enkvist och historieprofessorn Hans-Albin Larsson (Mot bättre vetande). Men det är svårt att känna respekt för de här namnen. Enkvist sågade min kollegas avhandling med argumentet att pedagogikprofessorn Ingrid Carlgren hade varit hans handledare. Och vad ska man säga om Larsson, som lyfts fram på liberala ledarsidor i brist på andra forskarinlägg som stödjer deras storstilade skolberättelse samtidigt som samma sidor ställer sig kritiska till politiserad skolforskning… Larssons skolhistoria ligger farligt nära den man normalt finner på extremsidor (som här). Hur går den ekvationen ihop? Det är möjligt att man kan skriva Larssons skolhistoria när man flyger 10 000 meter över marken, för han har knappast funnit den i arkiven. Hur kan man ta dessa representanter för vetenskap och skoldebatt på intellektuellt allvar?

Nej, jag saknar fortfarande en värdig representant för tigerlektorn. Eller ja, inte helt. Jag har faktiskt funnit en kandidat. Han heter Stanley Fish (f. 1938), är litteraturprofessor och har skrivit böcker som How to write a sentence (som jag själv borde läsa). Klicka er gärna till hans numera två år gamla, men fortfarande mycket läsvärda, blogginlägg i The New York Times, What should colleges teach? Inläggen handlar om vad man egentligen lär sig på universitetens skrivutbildningar. Allt annat än att skriva, konstaterar Fish i första inlägget.

Det hela framstår först som ytterligare ett inlägg från en universitetsprofessor som tycker allt var bättre förr, när studenterna verkligen kunde något (som att skriva korrekta meningar). En professor som sätter klassisk ämneskunskap framför nya trender och påhitt inom akademin. Men istället för ett ställningskrig utvecklas inlägg och kommentarer till en initierad diskussion om (skriv)undervisningens vad, hur och varför.

Särskilt intressant blir det när han mot slutet av tredje inlägget skisserar sitt eget didaktiska credo. Fish blottar här de sätt han brukar undervisa på, hur han lägger upp sina lektioner, vad han fokuserar och varför. Det är inga revolutionerande idéer han lägger fram, det märkvärdiga är hans uppenbara intresse för såväl sina studenter som deras lärande. Och att polariseringen i skoldebatten därmed luckras upp. Det handlar inte om ”kunskap mot flum” om ”auktoritär pedagogik mot studentcentrerad” utan om olika vägar till (grovt) ett och samma mål, i det aktuella fallet att få studenter att skriva angelägna och intressanta texter. Jag tänker ofta på Fish, och att ett samtal som når bortom skyttegravarna, in i väsentligheterna, är möjligt.

Här följer ett kort utdrag ur hans andra inlägg:

”The main criticism is that my emphasis on teaching forms and only forms (a) leaves out everything interesting, (b) leads to boring classes no student would want to take and (c) has been discredited by the research years ago. That research, according to Dee, shows that “teaching grammar out of context” is ineffective, in part because, as writer teacher observes, “students are afraid that they aren’t abiding by the rules.”

If that is what is meant by teaching grammar — memorizing rules and being always afraid of breaking them — I agree. If the effect of instruction is to make students fear that they are walking through a minefield of error and that at any moment they are going to step on something that will wound them, the odds of their learning anything are small.”

TEDtalk listar de populäraste föreläsarna inför skolstarten, se här.

Inte helt förvånande ligger Ken Robinson som vi skriver mer om under fliken ljud och bild i topp.

Under årets sommarledighet valde jag att koppla av med en bok om självspäkning.

Den japanske författaren Haruki Murakamis Vad jag pratar om när jag pratar om löpning handlar om långdistanslöpning, och jag är inte ensam om att ha inspirerats av den idag 62-årige författarens skildringar av löpningens kamp. I en tid när det ständigt talas om att ta vara på stunden, leva i nuet och lära sig att njuta kan det kännas uppfriskande med en bok som skildrar nöjet i att anstränga sig.

När jag läste Murakamis bok fick jag en distinkt känsla av att detta är en bok som är som mest inspirerande under sommarledigheten. Förklaringen tror jag står att finna i en tankevana som är skapad av den speciella livsrytm som vi växer upp med i moderna samhällen.

Sedan barndomen har vi vant oss vid att tillvaron delas in i läsår och sommarlov. Det är ett speciellt sätt att förhålla sig till tiden som är typiskt för moderna samhällen och deras centrala institution skolan. Att göra samma sak hela året, och så plötsligt göra ett avbrott i detta samma, det är typiskt för skolans människor. Att vi under barndomen växer upp med denna mycket säregna livsrytm tror jag lämnar vissa avtryck i vår mentalitet.

När man var skolelev var sommarlovet en tid då man förväntades vila sig, återhämta sig och göra allt det som inte rymdes inom institutionens ramar. Men vid sidan av sorglös lek fanns också något annat. Sommarlovet var också en uppladdning inför det kommande skolåret, det var en tid då man intalade sig att det här året, då skulle det bli skillnad, då skulle äntligen skolprestationerna lägga sig på en helt annan nivå än tidigare. Uppladdningen ackompanjerades inte sällan av nya inköp – papper till böcker, en ny linjal, kanske rentav en miniräknare, nya pennor, nya suddgummin. Det var en tid av förväntan, av löften till sig själv, av självpeppning. Ett nytt jag fanns inom räckhåll. Sommarlovet var något mycket större än en paus från skolarbetet, det var – hoppades man – en vattendelare mellan ett tidigare jag och ett nytt jag.

Det fanns på så sätt ingen motsättning mellan ledighet och skolarbete. Det var under ledigheten som idén om det nya, mer högpresterande, jaget föddes. Under terminerna var den egna personen egentligen relativt statisk. Ingenting gav några avgörande impulser till förändring. Men under sommarlovet föddes idén om kvalitativa språng i utvecklingen.

Kanske är det delvis denna djupt liggande tankevana som gjort att jag har haft glädje av att läsa Murakamis bok om löpning i sommar. Den har inte bara talat till mitt åldrande jag (det är tilltalande att Murakami springer fast han är i övre medelåldern). Den har också talat till mitt yngre jag, som impregnerats av uppfattningen av sommaren som en tid av mental uppladdning inför ett nytt läsår.

I den meningen är böcker om självspäkning mer lämpade för sommarlovet än spänningslitteratur.

Skolöverstyrelsen.se är en partipolitiskt oberoende kollektivblogg för utbildningsforskare om skola, pedagogik, utbildningshistoria och utbildningspolitik. Den startade den 22 augusti 2011. Syftet med Skolöverstyrelsen.se är att bidra med fler och fördjupade perspektiv till diskussionerna om skola, utbildning och utbildningsforskning.

Vi som skriver här är alla disputerade forskare med anknytning till pedagogik, didaktik och utbildningsvetenskap. Vi är verksamma vid olika lärosäten och har olika specialinriktningar, från utbildningshistoria till ämnesdidaktik.