Författararkiv: Joakim Landahl

Om Joakim Landahl

Joakim Landahl (f. 1974) är docent i pedagogik vid Institutionen för pedagogik och didaktik vid Stockholms universitet. Nyligen publicerade han Politik & pedagogik: en biografi över Fridtjuv Berg. Hans forskning är huvudsakligen utbildningshistoriskt orienterad och har inte minst diskuterat frågor kring disciplinering och utbildningens sociala dimensioner. Bland publikationer märks avhandlingen Auktoritet och ansvar (2006), rapporten Den läsande läraren (2009) samt boken Stad på låtsas (2013).

Framtiden är här!

Publicerat av
Svara

…och den använder sig av transparenta material, en spegel som kastar ljus genom en lins, och en pedagog som aldrig behöver vända sig bort från klassen. OH-projektorn var extremt futuristisk när det begav sig, vilket bilden från den statliga utredningen Hjälpmedel i skolarbetet (1961) nedan illustrerar. När man läser bildtexten är det lätt att se hur den nya tekniken kändes som en revolutionerande nyhet. OH2

I det senaste numret av History of education skriver jag i artikeln ”The eye of power(-lessness) lite mer om OH-projektorns intåg i den svenska skolan, men framförallt om det disciplinära problem som projektorn sågs som ett svar på. Sedan 1800-talets andra halva hade två motstridiga disciplinära ideal presenterats för lärare. Å ena sidan förväntades de övervaka eleverna noggrant från sin kateder. Å andra sidan skulle de helst skriva så mycket som möjligt på tavlan. Dessa ideal var inte riktigt kompatibla, vilket tydligt illustrerades i Skolöverstyrelsens film ”Läraren och klassen” från 1960-talet. Filmen skildrar i detalj hur en lärare utan framgång försöker att kombinera de båda idealen.

 

Försämringens historia, del 5

Publicerat av
1

I ljuset av dagens PISA-rapport kan det vara en poäng att åter reflektera kring vilken roll bilden av försämringar spelar när det gäller att forma samtalet om skolan. En distinktion som jag tror är av värde är den mellan absoluta och relativa kunskapsbrister. När PISA-studierna riktar fokus mot kunskapsbrister är det alltid fråga om relativa kunskapsbrister: att svenska elever presterar sämre än tidigare år, eller sämre än elever i andra länder. Genom jämförelser över tid finns det utrymme för att uttala sig om kunskapsbrister i termer av försämring. Denna problembeskrivning skapar nästan oundvikligen en viss typ av tillbakablickande lösningsstrategi. Om något har försämrats, bör vi rimligen försöka att återuppliva detta något som gjorde att vi tidigare presterade så mycket bättre.

Denna lösningsstrategi behöver inte i sak vara felaktig, men den har en blind fläck: den ser inte framtiden. Synliggörandet av försämring tenderar att osynliggöra frågan om vilka kunskaper vi tror oss behöva i framtiden.

Ett annat sätt att tala om kunskapsbrister återfinns exempelvis i betänkandet från 1946 års skolkommission. I ett avsnitt beskrevs där en studie som gjorts av värnpliktigas kunskaper i samhällsorientering. Slutsatsen var att kunskaperna var mycket låga:

Det torde vara en allmän mening, att ungdomens kännedom om samhällsfrågor är mycket mindre, än man skulle önska. Denna uppfattning har bestyrkts av undersökningar av de värnpliktigas samhällsorientering, vilka företagits för ett par år sedan. Omkring 50 procent visste, att den i Sverige vanligaste vaccinationen är avsedd som skydd mot smittkoppor, cirka 35 procent kunde räkna upp de politiska partierna i riksdagen, och mindre än 20 procent kunde rätt ange vilka av följande tre grupper som förlorar på en försämring av penningvärdet: fordringsägare, skuldsatta, personer med oförändrad penninglön (SOU 1948:27).

Detta var inte en relativ kunskapsbrist, det var inte en minskning av kunskaperna som beskrevs som problemet . Kunskapsbristen var absolut, den var ett problem eftersom kunskaper om det allt mer komplicerade samhället antogs bli allt viktigare. Skolkommissionen drev därför inte någon tes om att äldre ämnen skulle återupprättas. Man argumenterade exempelvis inte för att läroverkens ”Historia med samhällslära” skulle ges fler timmar. Nej, det man istället argumenterade för, det var att den kommande enhetsskolan skulle få ett helt nytt ämne. Det ämnet skulle heta samhällskunskap.

Försämringens historia, del 4

Publicerat av
1

Fram till för inte så länge sedan var konsten att skriva vackert en helt central kompetens. I skolorna var välskrivning ett ämne som betygsattes, på seminarierna där lärarna utbildades gavs undervisning i ämnet, och det utarbetades en stor mängd metoder för undervisning i välskrivning. Trots, eller snarare tack vare, den vikt som lades vid denna förmåga, hävdades det ibland att handstilen genomgått en försämring. 1947 påstods följande:

Det är ju påfallande, hur dålig handstil folk i allmänhet har. För femtio år sedan var tillståndet relativt bra, men numera är en verkligt god skrivare en sällsynthet. Vilka är orsakerna?

Man kan hänvisa till tidens jäkt och skrivmaskinens segertåg. En annan orsak – kanske den viktigaste – ligger emellertid hos den använda skrivstilen. Denna är en frukt av barockens och rokokons smak samt baserad på kopparstickares och litografers skicklighet. Under 1800-talet kunde man tack vare stor ambition skriva denna riktigt svåra stil riktigt bra. Men numera har man helt och hållet förlorat tålamodet med den.

Orden var skrivna i häftet ”Normalskrift” från 1947 som lanserade en ny handstil, utarbetad av rektorn Bror Zachrisson och den så kallade välskrivningskommittén från 1942. Efter engelsk och amerikansk förebild utarbetades en ny handstil som var mer lätt att skriva och lätt att läsa, och dessutom ansågs mer internationellt gångbar. Bokstäverna i denna nya  handstil påminde mer om tryckta bokstäver än de snirkliga 1800-talskrumelurer som alltså nu ansågs ha gått ur tiden.

Det är lite fascinerande att betrakta det allvar med vilken man tog sig an frågan om handstilens modernisering. Från 2000-talets mer individualistiska horisont kan idén om att utforma normer för handstil upplevas som ganska främmande. Idén om att tillsätta en kommitté för hur bokstäver ska se ut skulle knappast födas idag. Samtidigt finns det också något inspirerande med hur man här tog sig an frågan om handstilens upplevda försämring.

Detta var en tid när man fortfarande trodde att tiden var en pil med en riktning – framåt. Att dra tillbaka klockan var varken möjligt eller önskvärt. Detta skapade en ambivalent hållning till det förflutnas handstil. Å ena sidan ansågs alltså att man då skrev bättre, men å andra sidan skrev man på ett sätt som var främmande för den moderna människan – handstilen avfärdades som ”pretentiös.” Den nya handstilen var i relation till detta något helt annorlunda. Den beskrevs som en modernisering av den gamla, och därmed upphörde det förflutna att fungera som en relevant måttstock för den samtida pedagogiken. Även om man på ett generellt plan talade om en försämring, var det uppenbart att man inte ville tillbaka till 1800-talet. Man ville framåt, mot en ny människa och en ny handstil. I denna acceleration skulle avståndet mellan framtiden och det förflutna bli så pass stort att de inte längre kunde jämföras med varandra. Därmed blev också talet om försämring delvis desarmerat, och ersatt av ett annat tal: om förändring. Även om handstilen på det stora hela försämrats, kunde man åberopa individuella exempel på hur den nya metoden för välskrivning skapat en förbättring. Före och efter-bilder kunde illustrera den nya metodens förträfflighet:

Intresset för handstilens förnyelse var inte på något sätt ett exklusivt svenskt fenomen. 1948 arrangerade UNESCO och I.B.E. en internationell konferens på temat ”The teaching of handwriting.” I rapporten visades hur man i land efter land var i färd med att klippa förtöjningarna till historien. I den tillsynes lilla frågan om hur man kan undervisa skolbarn i att skriva besvarades också en mer generell fråga om hur skolan bör förhålla sig till framtiden och det förflutna.

 

Försämringens historia, del 3

Publicerat av
Svara

Allt tal om försämring är selektivt. När man säger att skolan, eleverna, lärarna eller lärarutbildningen försämras, är det alltid vissa aspekter som lyfts fram. Beskrivningar av försämringar säger därför ofta lika mycket om värderingen av viktig kunskap, som de säger något om hur kunskaper rent generellt har försämrats. Hur avlägsen känns exempelvis inte nedanstående rubrik från Svensk skoltidning 1973?

På två uppslag diskuterade här en logoped frågan om elever börjat tala sämre. Författaren  arbetade på lasarettet i Falun, och enligt ingressen mötte hon föräldrar och lärare ”över hela landet som är oroade inför utvecklingen.” Visserligen fanns det inte någon tillförlitlig statistik som kunde belägga att en försämring skett, men utifrån egna erfarenheter och utsagor av lärare och föräldrar gav hon ändå bilden av att en försämring sannolikt skett. Barnen talade mindre tydligt och hade ett sämre ordförråd. Dessutom tycktes det som att hesheten hade ökat.

Vad berodde då denna utveckling på? Logopeden presenterade här flera tänkbara orsaker. Det handlade om moderns förvärvsarbete som gav henne mindre tid till barnen, det handlade om TV-tittandets utträngning av naturlig kommunikation mellan människor, om ändrade umgängesvanor där ungdomar mindre umgås med vuxna. En attitydförändring låg också bakom, nämligen att det blivit ”inne att vara nonchalant och slapp.” Att ungdomar talade otydligt kunde också ha att göra med att de var så vana vid att lyssna på tal som överförs via mikrofon och högtalare. Detta kunde ha en negativ inverkan på tydligheten i deras eget tal

med tanke på att de i TV ständigt iakttar människor som står eller hänger på endast några decimeters avstånd och som därför fordrar eller inbjuder till en mindre energisk artikulation.

Artikelförfattaren sökte även förklara hesheten  på ett snarlikt sätt. Visserligen var det inte belagt att hesheten verkligen ökade, men det var en vanlig uppfattning bland lärare, och även föräldrar beklagade sig över skrikande barn. En möjlig förklaring till detta ökande problem var att ungdomarna lät radioapprater och bandspelare stå på på högsta volym. I sina försök att överrösta dem blev de hesa. Att de rökte gjorde heller inte saken bättre.

Hur kan denna försämringstext förstås? Varför publicerades en text om just detta problem vid denna tid? Bortsett från att den säkerligen kan ha haft sin grund i rent faktiska förändringar i normer för hur man talar under den aktuella tiden, tror jag att man grovt kan skilja mellan två anledningar till att en viss typ av försämring uppmärksammas: Antingen har det uppstått ett nytt sätt att mäta försämringen, eller så är själva förmågan som antas genomgå en försämring något som tillmäts stor vikt. I detta fall handlade det inte om att mätbarheten skulle ha ökat – tvärtom underströk författaren avsaknaden av statistik. Mer begriplig blir artikeln mot bakgrund av att det funnits en lång tradition inom skola och lärarutbildning av att tillmäta just talet en stor vikt.

Inom lärarutbildningen har det funnits talträning, och heshet kunde på 1950-talet innebära att man inte fick komma på utbildningen. I skolan har man motarbetat dialekter, svordomar och ”slarvigt” språk. Ett exempel på hur viktigt ett vårdat tal var ges i en läsebok i medborgarkunskap från 1949, Läs om ditt samhälle. Där berättar författaren en historia om några flickor som han en dag iakttog på spårvagnen. Vid en första anblick fann han dem vara mönstergilla:

De hade inte dolt sin naturliga ansiktsfärg under ett lager av smink och puder. De hade inte svärtat sina ögonbryn och ögonfransar. De hade inte rödlackerade naglar. De var välklädda men inte eleganta. Jag tänkte: ”Det där är flickor från enkla men goda hem. De är väluppfostrade. Tänk vad svenska folket klär sig bra och för sig väl!”

Men just som författaren satt där och myste över de ordentliga svenska flickorna som inte svärtade sina ögonfransar hände något som omkullkastade det första intrycket. En av flickorna började tala.

 Just då vände sig den ena flickan till den andra och sade något, det kan göra detsamma vad. Ett ord bara – och hela intrycket var förstört. Hon hade avslöjat sig som en slarvtalare. Hennes trevliga yttre var bara yta.

I detta fall räckte det med ett enda ord för att ändra författarens mening om flickorna. Från att framstå som representanter för det svenska folkets höga klass, föreföll de nu som avvikande ”slarvtalare.” Talet blev själva nyckeln till flickornas personlighet. Att bedöma dem utifrån deras yttre, det visade sig vara ytligt, men att bedöma dem utifrån deras tal, det var inte alls ytligt. Tvärtom bar talet på möjligheten att  ”avslöja” en människa:

Det finns inte mycket, som så avslöjar en människa som ett slarvigt tal. Det finns inte mycket, som gör ett så gott intryck, ett intryck av hyfsning och uppfostran, som ett vårdat talspråk. (alla citat, s. 64).

Efter denna text från 1940-talet hade det väl hänt en hel del, så när Svensk skoltidning i början av 1970-talet ställde frågan om en försämring av talet, skulle man nog inte tala lika entydigt om värdet av ett vårdat tal. Men att frågan om en försämring ändå kunde ställas kan relateras till den längre tradition av att tillmäta det vårdade talet en betydelse.

Försämringens historia, del 2

Publicerat av
Svara



Emil Häggs De svenska läroverkens förfall (1915) har nästan hundra år på nacken, och att läsa den idag är en egendomligt dubbel upplevelse. På många sätt känns dess sätt att utmåla en kris för den tidens läroverk oerhört avlägsen, men i andra avseenden känns det som att väldigt lite har hänt.

Hägg målade upp en bild av att den högre utbildningen – alltså utbildningen i läroverken – höll på att utarmas. Problemen var att allt för många sökte sig till läroverken, att allt för många släpptes in, att kunskapskraven var för låga och att resultaten därför blev katastrofala.

Detta budskap hamrades in med hjälp av en disparat samling av fakta och retoriska strategier. Statistik, internationella jämförelser och exempel på vilka felaktiga provsvar av elever blandades med Goethe-citat och en allmän verbal aggressivitet.  Uppfattningen att läroverken tog emot alldeles för många elever demonstrerades genom att svensk statistik jämfördes med utländsk statistik, en jämförelse som skulle visa att Sverige var skrämmande slappt i sina krav på eleverna. Så kunde Hägg konstatera att studentexamen i Frankrike 1908 avlades av knappt 7000 elever – d v s 0,17 promille av befolkningen. I Sverige var andelen personer som tog studentexamen nästan dubbelt så stor. Hela 0,30 promille av befolkningen tog under ett år studentexamen. Hägg såg denna tillväxt – som också var märkbar på universitet, högskolor och lärarutbildningar – som djupt problematisk.

Det är tydligt, att här föreligger en fullkomligt onaturlig tillväxt av ett organ i den svenska samhällskroppen, att här försiggår en förskjutning av de sociala skikten, vars snabbhet innebär den största fara (s. 17).

Sällan har väl 0,3 promille av befolkningen förefallit så hotfulla. Hur kunde då Hägg vara så säker på sin sak? Varifrån hämtade han sin bild av läroverkens förfall? Han hade inte själv arbetat inom läroverken, men däremot hade han arbetat som tyskalärare på Göteborgs Handelsinstitut, och där hade han haft elever som tidigare gått i läroverk. Deras förkunskaper uppfattade han som mycket svaga. Han mötte elever som var inte bara var ”outvecklade och obildade” utan som dessutom var ”utvecklingsomöjliga och obildbara.” Men det var inte bara egna erfarenheter som lyftes fram. Han hänvisade också till resultat i realskoleexamen, där antalet icke godkända blev ett mått på undervisningens bristande kvalitet. Att det fanns en inflation på högre utbildning exemplifierades också – för kanske första och sista gången i utbildningshistorien – med kriminalitet inom postväsendet. I ett land där allt för många hade en för hög utbildning, blev överklassen för stor utan möjlighet att tjäna stora pengar. Genom att här hänvisa till utländska undersökningar – ett säkert sätt att förefalla objektiv och vederhäftig – kunde han här antyda att hög utbildning som når flertalet i själva verket skapar kriminalitet:

Det har även i utländska arbeten påpekats, att intet land har att uppvisa så mycket förskingringar som t. ex. det svenska postverket (Wikmark, Die Frauenfrage) (s. 180).

Mest av allt odlade Hägg en retorik som gick ut på att utmåla Sverige som ett land som utmärkte sig för sin slapphet och kravlöshet. Han talade om ”silkesvantarnas pedagogik”, att Sverige höll på att bli ”ett land av morsgrisar.” Han talade om att faktakunskaper och grammatikplugg hade nedvärderats, och att vi behövde hålla ”det tråkiga arbetets fana högt.” Han menade att man inom läroverken var ”hypnotiserad av en panisk förskräckelse” för att pojkarna skulle lära sig någonting grundligt och framförallt utantill. Han konstaterade brister i elementära kunskaper, och beskrev det som resultatet av den ”renodling av slapphetsbaciller” som bedrevs inom tidens läroverk.

Inför denna svada av retorik, statistik och förakt för skolans arbete kan man tänka sig att en och annan läsare blev svarslös. Jag känner inte närmare till vilket mottagande boken fick, men en mycket kritisk text publicerades i tidskriften Hertha. Där fick Hägg smaka på sin egen medicin: sarkasmen. Den kritiska recensionen är ett exempel på att det under denna tid inte fanns någon fullständig enighet om hur skolans utveckling skulle förstås. Beroende på utkikspunkt kunde väldigt olika bedömningar göras. Där vissa betraktade en framryckning – för folkskolan och för flickors möjlighet till utbildning – såg en sådan som Hägg bara förfall. Även om han sökte underbygga sina resonemang med statistik och förnuftiga resonemang, var den ideologiska grunden för hans ställningstaganden tydlig. Föreställningen om förfall var ännu inte hegemonisk.

 

Försämringens historia, del 1

Publicerat av
4

Skolan är ett av de tydligaste exemplen på en institution som sysslar med individers utveckling. Trots detta är samtalet om skolan inte alls dominerat av detta. Tvärtom är det frågan om försämring – av skolan som helhet – som står i centrum. Det är idag närmast omöjligt att finna en debattartikel om skolan som inte tar sin utgångspunkt i denna påstådda försämring. Det verkar närmast oanständigt att skriva en debattartikel utan att börja med att försäkra läsaren om att man minsann är inläst på de senaste undersökningarnas allra mest deprimerande slutsatser. Denna försäkran fyller idag samma funktion som bordsbönen en gång fylld i respektabla, kristna hem: som en obligatorisk inledande ritual som måste klaras av innan man tar sig an sitt egentliga ärende.

Denna försämringens och krisens tankefigur bygger på antagandet om att all eventuell försämring är av relativt sent datum. Dess skrämmande karaktär skulle gå om intet om försämringen hållit på i hundra år. Känslan av kris blir som störst om vi får känslan av att vi precis i detta nu har knuffats ned i en djup brunn, och handlöst faller. Det är också en tankefigur som bygger på vissa antaganden om vad som är viktigt att lära sig och hur man rent praktiskt kan bedöma om en skola förbättras eller försämras.

Mot bakgrund av detta har jag funderat över hur man skulle kunna skriva försämringens, eller snarare försämringstankens, historia. Vilken roll har egentligen föreställningen om skolans försämring spelat i historien? Vilka motsvarande exempel finns det på ett utbildningens krismedvetande, och vilken innebörd har lagts i försämringar? Jag planerar att i en bloggserie presentera några reflektioner och empiriska fynd i frågan. I denna första del finns det anledning att uppmärksamma ett födelsedagsbarn som idag fyller jämnt.

Den 26 april 1983 släpptes en rapport som kan anses ha slagit an tonen för de senaste decenniernas samtal om skolan. Den amerikanska rapporten A Nation at risk, hävdade att det amerikanska skolsystemet befann sig i en allvarlig kris. Rapporten publicerades under en tid när intresset för utbildningsfrågor var lågt. 1950-talets Sputnik-kris började bli bortglömd och Ronald Reagan talade rent av om att lägga ned utbildningsdepartementet.

Något oväntat blev dock rapporten en succé. Plötsligt skrev massmedia ständigt om skolan, och själva rapporten ska ha tryckts i 600 000 exemplar (Holton 1984). Delar av förklaringen till det stora genomslaget torde vara rapportens närmast dystopiska anslag. A nation at risk var en katastroffilm i rapportformat som inte väjde för de stora orden. Man menade att

the educational foundations of our society are presently being eroded by a rising tide of mediocrity that threatens our very future as a Nation and a people.

I krigiska ordalag förklarade man vidare var skulden för denna försämring skulle läggas.

If an unfriendly foreign power had attempted to impose on America the mediocre educational performance that exists today, we might well have viewed it as an act of war. As it stands, we have allowed this to happen to ourselves. We have even squandered the gains in student achievement made in the wake of the Sputnik challenge. Moreover, we have dismantled essential support systems which helped make those gains possible. We have, in effect, been committing an act of unthinking, unilateral educational disarmament.

30 år senare hänvisas det fortfarande till denna egentligen mycket oansenliga rapport. Den hade kunnat bli en anonym rapport i mängden, men istället för att bli hyllvärmare åt skolbyråkrater blev den en tändande gnista för de senaste decenniernas diskussion om skolpolitik i USA och stora delar av resterande världen. Som bekant är det ett samtal dominerat av en föreställning om kris och försämring, med betyg och tester som lösningar. Rapporten är därför än idag kontroversiell. Där vissa ser en destruktiv svartmålning av skolan har andra sett ett nödvändigt uppvaknande.

I den planerade bloggserien ska jag dock försöka att tidsmässigt hålla mig på andra sidan om denna diskurs. Det är alltså försämringstankens tidiga historia som jag mest kommer att uppehålla mig vid, där jag – preliminärt – kommer att fokusera på 1900-talets första halva. Det jag är nyfiken på är bland annat dessa frågor: i vilka avseenden har man ansett att skolan har försämrats? hur har denna försämring förklarats? vilka åtgärder har man föreslagit som lösningar på de försämringar som man iakttagit? I samband med detta kommer jag också beröra det omvända fenomenet: idén om att skolan förbättras. Under vilka förutsättningar och med vilka belägg uppstår och sprids föreställningen om att skolan förbättras? Det ska sägas att i perioder har denna berättelse varit den dominerande, medan berättelserna om försämring stundtals har handlat om vissa inslag som kanske kan verka perifera.

Sammantaget tänker jag mig att bloggserien kan bidra med några perspektiv kring vad skolan egentligen syftar till. När vi säger att skolan blir bättre eller sämre framställs det ofta som om detta vore en fullständigt neutral fråga, som på ett fullständigt objektivt sätt kunde mätas. Men när frågan studeras historiskt blir det också tydligt att bilder av försämring och förbättring är genomsyrade av föreställningar om vad som utgör en god skola och vilka kunskaper som värderas högt.

Så, häng med på en exposé över 1900-talets kanske mest deprimerande påståenden om skolan!

 

De nya moderaternas nya skolpolitik

Publicerat av
3

Det slog ned som bomb, moderaternas senaste skolpolitiska utspel. Att alliansens största parti valde att gå ut och övertrumfa Björklund när det gäller betygsextremism har förvånat och inte minst upprört många lärare (t ex här och här). Hur är det möjligt att ett parti som gärna vill framstå som mainstream nu vill dela ut betyg till nioåringar? Och var kommer denna plötsliga brådska att hinna tillbaka till det förflutna ifrån?

I Fredrik Reinfeldts bok Det sovande folket från 1993 kan vi kanske få ett svar. Den må ha 20 år på nacken, men publicerades när Reinfeldt hade suttit två år i Riksdagen och rimligtvis hade format sina politiska värderingar. Bokens kapitel blandar olika genrer, och inleds med – en novell! Vi serveras här en dystopisk skildring av ett framtida välfärdssamhälle som spårat ur. Det är ett samhälle där alla är lata, passiviserade och saknar känsla av mening. Berättelsen inleds med att en 28 årig man dör. Det visar sig att han drabbats av en epidemisk sjukdom.

 

Han dog precis som en lång rad andra unga människor började göra den sommaren i vad som snart skulle komma att kallas 2000-talets farligaste och dödligaste epidemi. Fullt jämförbar med pest, smittkoppor eller AIDS. Han dog välfärdsdöden.

Nu till det verkligt intressanta. I karakteristiken av denne man nämns hans skolgång.

Han kom tidigt att tillhöra sovhjärnorna. Det var inget fel på dessa människors hjärnor, de bara utnyttjade en försvinnande liten del av sin kapacitet. Sovhjärnorna kunde tala, läsa och skriva. De hade gått i skolan och ofta varit ganska intresserade, till en början. Sedan hände inget mer. Sovhjärnorna tappade tidigt intresset för skolan, och för allting annat också. De visste att de aldrig skulle arbeta med någonting, det gjorde bara dårarna. Dårarna var de som bestämde, de tappade inte orken i skolan utan fortsatte anstränga sig, fast de inte behövde. Det var därför som sovhjärnorna kallade dem dårarna. Det var ingen som brydde sig om vad dårarna sa, det var ingen som orkade intressera sig. Dårarna servade välfärdsstaten. Sovhjärnorna såg dem nästan bara på TV och bytte då snabbt över till en annan av det dryga hundratal kanaler som fanns.

I Reinfeldts dystopi skildras alltså ett polariserat samhälle. En stor del av befolkningen är inte bara sjukligt lat utan föraktar dessutom de flitiga och duktiga politikerna som redan i skolan visade prov på sin goda karaktär.

Det måste förstås ha varit oerhört trist att bli kallad för dåre när man i själva verket är frisk och den som bestämmer. Men nu verkar moderaterna äntligen ha hittat ett läkemedel för sovhjärnorna. Betyg beskrivs som en synnerligen effektiv universalmedicin mot dålig arbetsmoral, och man lovar att dela ut den gratis. Lärarkåren och eleverna förväntas lydigt svälja. Nu ska det sovande folket minsann väckas igen. Denna gång börjar vi med skolbarnen.

P.S. Onsdagen den 27 februari uppmärksammas Det sovande folket på Kulturhuset i Stockholm i inspelningen av podcasten Flumskolan.

Att lära av andra länders skolor innan TIMSS och PIRLS

Publicerat av
2

Idag publicerades resultaten av TIMSS och PIRLS, där elevers prestationer i matematik, läsning och naturvetenskap jämförs. Som man kunnat förutsäga har undersökningen skapat de sedvanliga reaktionerna runt om i världen där man antingen oroar sig eller gläds över det egna landets prestationer. Och snart kommer väl undersökningen följas av diverse försök att efterlikna de länder som klarat sig bättre än Sverige.

Att de internationella kunskapsjämförelserna är selektiva när det gäller vilka kunskaper som testas är självklart. I sin strävan att jämföra kunskaper mellan länder vars utbildningssystem kan vara ganska olika är det oundvikligt att de bara jämför begränsade aspekter av det som en skola kan göra.  Detta skulle man inte behöva beklaga om det inte vore för att de internationella kunskapsmätningarna har fått en så dominerande position i diskussionen om vad man lär sig i skolan. För vad lär vi oss egentligen av dessa mätningar, annat än att det går upp för vissa länder och ned för andra? Vad lär vi oss om vad man faktiskt lär sig i andra länder?  Vad lär de oss om vilka skolämnen de har, vilka kunskapskvaliteter som betonas, och vilka undervisningsmetoder som används? Hur avlägset ter sig inte nedanstående reportage från en utställning på Svenska skolmuseet 1924? Att ställa ut barns alster i skolämnet teckning andas en helt annan nyfikenhet på lärandets innehåll än vi idag bevittnar.

 

Skönhetsfostran

Publicerat av
Svara

1883 ställde sig en förmodligen ganska stolt Otto Påhlman i talarstolen på Folkskolläraremötet i Uppsala. Ämnet var välskrivning, och talaren skulle tala om sin egen lilla specialitet ”den påhlmanska skrivmetoden.”

Påhlman talade länge och väl, och illustrerade fylligt sitt föredrag med exempel på svarta tavlan. Föredraget avslutades med en förhoppning. Hade han lyckats intressera sina åhörare, var det gott, om han lyckats övertyga dem, ja då var det ju ännu bättre.

Snart skulle hans förhoppningar grusas rejält. Efter föredraget begärde nämligen Fridtjuv Berg replik, och hans invändningar mot metoden var inte direkt diplomatiskt formulerade. Bergs mest centrala kritik var att den påhlmanska metoden var hälsovådlig. I linje med tidens rådande tankar hävdade han att metoden skapade ryggradskrökningar och närsynthet.

Men det mest intressanta är inte detta, utan den kritik som Berg lite i förbigående levererade. I samband med den medicinska kritiken passade han även på att bedöma den påhlmanska metoden ur estetisk synvinkel. Denna bedömning var egentligen överflödig, eftersom han redan dömt ut metoden ur medicinsk synvinkel. Ändå valde han att rikta kritik mot estetiken, och det på ett relativt skoningslöst sätt. Ur estetisk och kalligrafisk synpunkt fanns ”åtskilligt” att anmärka på den handstil Påhlman lärde ut:

 t. ex. ovalens oädla och godtyckliga form, den onaturliga 45 ° starka lutningen, staplarnes dubbla tryckning, den genomgående smaklösheten hos de s. k. italienska bokstäverna, den synnerligen fula form på åtskilliga bokstäfver i stora alfabetet, hvilken föredragshållaren nyss satte oss i tillfälle att se, exempelvis N, M, V och W o.s.v.

Notera att denna långa uppräkning av frånstötande detaljer inleds med ett ”t. ex.” – listan kunde alltså göras längre. Till att börja med väcker detta förstås en del tankar om den sociala dynamiken på folkskolläraremötet. Här ställer sig först en metodiker upp och redogör för sin metod för skrivundervisning. Därnäst får han höra att hans metod är inte bara hälsovådlig utan dessutom ful.

Framförallt tror jag att detta är ett exempel på att den tidens utbildning präglades av ett helt annat värdesystem än vad som idag är rådande. Det tycks som att den estetiska aspekten förr spelade en större roll i bedömningen av skolors kvalitet. I arkitektur, i läromedel, i ämnet välskrivning, i argument för att metoder är dåliga eller bra, för att ämnen är viktiga eller oviktiga återkommer ett argument: det som är vackert är gott. Hur denna övertygelse har påverkat utbildningshistoriens förlopp är en intressant fråga som det ännu finns för lite forskning om. I väntan på det föreslår jag att du avnjuter följande drygt 100 år gamla citat från en optimistisk skolinspektör.

Landskapsdialekten lägger visserligen stötestenar i vägen för en vacker läsning. Men där ovannämnda tillämpning av ljudmetoden begagnats, har det visat sig, att resultatet blivit mycket gott. Jag har i skolor till och med på Uppsalaslätten, där dialekten dock lägger stora svårigheter i vägen för en naturlig läsning, hört innanläsning, som varit fullkomligt mönstergill. (Berättelser om folkskolorna i Uppsala stift för åren 1905-1910 avgivna av tillförordnade Folkskoleinspektörer, s. 22f).

 

 

Skolan och högertrafiken

Publicerat av
1

Idag är det exakt 45 år sedan Sverige övergick till högertrafik. Hela omläggningen kan beskrivas som ett gigantiskt pedagogiskt projekt. Att informera om omläggningen var en fråga som bokstavligen var på liv och död, något som underströks av den samtida olycksstatistiken där cirka 1200 årligen dog i trafiken. När det begav sig 1967 var det en stor fråga även för skolan, som involverades i det unika projektet att vänja eleverna vid att bilarna över en natt skulle börja köra på motsatt sida.

Året innan övergången informerade Skolöverstyrelsen om skolornas insatser i sin tidskrift Pedagogiska meddelanden från Skolövertyrelsen, som ägnade ett helt nummer om trafikundervisning. Själva omläggningen till högertrafik skulle förberedas noggrannt. Först skulle elevernas vanliga trafikundervisning intensifieras, fram till den 19 augusti 1967. Med start den 20 augusti skulle förberedelsen för själva omläggningen ske. Denna förändring skulle även involvera en rejäl vidareutbildning av lärarna. Så här skrev SÖ om detta:

Målsättningen för verksamheten under omställningsskedet är, att genomföra en trafiksäker omläggning. Under två studiedagar – 24 och 25 augusti 1967 – kommer samtliga lärare att få information om skolans medverkan vid högertrafikreformens genomförande. De får då gå igenom ett detaljerat program som omfattar teoretisk högertrafikundervisning för skolans elever m m under veckan före omställningsdagen samt ta del av en speciell lärarhandledning i högertrafik.

Man får onekligen bilden av en väl förberedd skolmyndighet, som visserligen riktade tydliga förväntningar på lärarna, men som samtidigt inte spridde nervositet genom att vara sent ute med anvisningarna. 

Att skolan var förberedd och fick en viktig position i omläggningen bottnade i flera faktorer. Sedan decennier tillbaka fanns en tradition av att skolan skulle ägna sig åt trafikundervisning. Redan 1936 blev detta ett obligatoriskt inslag i landets skolor. 1900-talets utbildningsexplosion och grundskolans framväxt gjorde sedermera att allt fler av landets unga kom att befinna sig i skolan. Och  över detta nationella skolväsende befann sig en skolmyndighet, Skolöverstyrelsen, som utan att darra på manschetten kunde beordra fram två obligatoriska studiedagar för landets lärare.