Om Christian Lundahl

Christian Lundahl (f. 1972) är professor i pedagogik vid Örebro universitet. Han disputerade 2006 vid Uppsala universitet på avhandlingen: ”Viljan att veta vad andra vet. Kunskapsbedömning i tidigmodern, modern och senmodern skola” Lundahl forskar om utbildningshistoria, internationella jämförelser, kunskapsbedömning och utbildningspolitik bland annat utifrån ett läroplansteoretiskt perspektiv. Han har undervisat på Studie och yrkesvägledarprogrammet, lärarutbildningen och rektorsutbildningen kring statlig styrning, utvärdering och bedömning, där också flera av hans böcker ingått som kurslitteratur. Lundahl har också tillsammans med kollegor och med Skolverket 2013 utvecklat Sveriges första MOOC för lärarfortbildning med över 30000 kursdeltagare i en kurs om betyg och bedömning. Lundahl utbildar också skolledare och kommunala skolförvaltningar om Skola på vetenskaplig grund och utifrån beprövar erfarenhet. Lundahl är vetenskaplig ledare för flera olika forskningsprojekt kring kunskapsbedömning och utbildningshistoria, bland annat det från Vetenskapsrådet finansierade projekt Det globala laboratoriet – Torsten Husén och internationaliseringen av pedagogisk forskning. Lundahl leder också ett större skolutvecklingsprojekt i Stockholm kallat Hållbart lärande. Han har publicerat ett stort antal böcker och artiklar (se https://www.oru.se/personal/christian_lundahl). Han twittrar aktivt om pedagogisk forskning under kontot @drlundahl.

Hur stor är en skolreform?

Publicerat 11 september, 2014 av Christian Lundahl

Svara

Utbildningsminister Jan Björklund har ofta hävdat att den pågående skolreformen är den största sedan 1842 års skolreform. Vad betyder detta? För det första måste vi reda ut hur begreppet reform kan definieras. För det andra behöver vi diskutera vilka olika sätt en reform kan vara stor på. För det tredje behöver vi kunna säga något om olika skolreformers olika storlek.

En vanlig uppfattning är att reformer skiljer sig från revolutioner i det att en reform är en sedan länge förberedd förändring (t.ex. NE.se). En reform tänks ofta syfta till en förbättring, t.ex. att man inför något nytt som saknats eller råder bot på, tar bort, något erkänt problem (Websters Dictionary). Någon menar att en reform är en förändring som föregåtts av en utredning och sedan genomförs med utredningen som stöd (t.ex. Wikipedia). Vi borde med detta som utgångspunkt kunna enas om att en reform är en väl förberedd förändring som syftar till att göra något bättre än vad det var.

Reformers storlek kan avgöras på många sett. En reform kan vara stor om den bygger på långa och eller många utredningar. En reform kan vara stor om den berör många, eller om den kostar mycket. En reform vara stor till sina konsekvenser. I forskning om reformer brukar man skilja på reformens implementering och dess institutionalisering, där det senare representerar just reformens långsiktiga effekter (Lingard & Gerrick 1997). En reform kan också vara principiell, t.ex. att staten med 1842 års skolstadga påbörjade övertagandet av skolan från kyrkan, eller att 1990 års skolreformer ändrade fokus från styrning med regler till styrning med mål.

Frågan om reformers storlek kan diskuteras med ett historiskt perspektiv. Några nedslag får räcka och ytterligare flera andra viktiga reformer kunde diskuterats på likande sätt. Med ett historiskt perspektiv på 1842 års skolreform kan vi se att den i några avseenden inte var så stor som man kanske kan tro. I grunden handlade det om en stadgad rätt till utbildning, men stadgan sa t.ex. inget om hur omfattande utbildningen skulle vara. Stadgan var inte direkt produkten av många stora utredningar. Folkskolan var en ganska naturlig utveckling av husförhören och hemundervisningen. Det fick på pappret en del stora konsekvenser, men i praktiken gick det långsamt de följande 50 – 60 åren. 10 år efter ”reformen” undervisades fortfarande en tredjedel av eleverna i hemmen (Lirén 1986). 1901 gick drygt 50 procent av 716 799 folkskoleelever i halvtidsläsning och många tog bara några få år i folkskolan, och fick därmed inget avgångsbetyg. 1915 – 1919 var det drygt 20 procent av befolkningen som inte fullföljt någon utbildning, varav 12 procent aldrig börjat (SCB 1974:5). Förmodligen skulle man säga att avskaffandet av realskolan och införande av enhetsskolan under 1960-talet var en mer underbyggd, och mer direktverkande reform än 1842 års skolreform. Det samma gäller även några av 1990-talets reformer:

Ändrad politisk styrning och omfördelat ansvar för skolans verksamhet
Ändrad myndighetsstruktur där Skolverket ersätter skolöverstyrelsen
Ändrade läroplaner och kursplaner mot mål- och resultatstyrning
Ändrat betygssystem från ett relativt till ett målrelaterat betygssystem
Införandet av en treårigt program- och kursuppbyggd gymnasieskola
Ett fristående skolsystem med skolpeng införs
Barnomsorg och skolbarnsomsorg blir en del av skolsektorn och Förskoleklassen etableras. (Se vidare Lundgren 2014)

Det senaste decenniets reformer är förstås i flera avseenden större än 1840-talets, men kanske inte principiellt lika viktiga. Även jämfört med 1990-talets reformer kan vi diskutera hur stora de principiella förändringarna är. I mångt och mycket är pågående förändringar snarare re-reformer av redan införda principiella förändringar. Det nya ”betygssystemet” lanserades exempelvis inte som ett nytt betygssystem utan just som en ”förändring av skalan”. Läroplanerna är vidare förtydliganden av tidigare läroplaner och bygger inte på en principiellt ny kunskapssyn eller ett nytt uppdrag för skolan. Resultatstyrning infördes med 1990-talets reformer, men kontrollen har nu skärps via fler nationella prov och ökade mandat för Skolinspektionen. Däremot kan lärarlegitimationen ses som något principiellt nytt.

Vi kan också fråga oss hur stor en reform är genom att räkna med utredningsarbete, parlamentariska förberedelser och beslutsprocesser (motion, direktiv, utredning, remiss, proposition m.m.). Svaret förutsätter ett mer omfattande empirisk arbete än vad som gjorts här, men den nuvarande reformens mer centrala utredningar (gymnasieutredningen, nya läroplaner, utredningen om ny lärarutbildning, lärarlegitimation, 7-gradig betygsskala, betyg från åk 6) har i huvudsak varit 1 – 1,5 åriga enmansutredningar eller departementsskrivelser (se här). Dessa utredningar är väsentligt snabbare och tunnare än tidigare centrala skolutredningar. Mest extrem är 1940 års skolutredning med sina 10 000 sidor men fram till 1990-talet var det inte ovanligt med 4-8 år långa utredningar med fleråriga försök och experiment som grund för sina ställningstaganden. Försöket med enhetsskola inleddes exempelvis 1949 och omfattade då 2 483 elever; 1961 pågick det fortfarande och omfattade 436 595 elever, vilket motsvarade 52 procent av alla eleverna (Marklund 1981, s. 25, 97). Uppfattningen var att stora och viktiga förändringar på skolans område inte fick ske på svaga grunder.

Det tålamod som kännetecknade införandet av enhetsskolan finns inte idag. Redan utredningar under senare delen av 1990-talet och fram till regeringsskiftet 2006 var kortare än de traditionella skolutredningarna, men utredningstiden har sedan dess kortats ytterligare och bruket av enmansutredningar med hur-direktiv snarare än om-direktiv förefaller dominera under Alliansens regering. Sedan har Alliansen tagit fram osedvanligt många utredningar under, men dessa kan inte samtliga knytas till en reform utan är ibland mer justeringar och tillägg till andra reformer.

Ett annat sätt beskriva en reforms storlek är genom dess långsiktiga konsekvenser. Införandet av folkskolestadgan lade grunden för vidare reformer, där den mest viktiga var skolplikten (1878), som stärktes 1900 med regeln att barn inte fick anställas om de saknade betyg från folkskolan. Så småningom kring 1930-talet gick i princip alla barn i folkskolan dagligen i 6 år. Om det är denna reformperiod på över 80 år mot en allmän skolgång Björklund syftar på, ja då är nuvarande reformer ännu så länge klart mindre, då de inte direkt lett fram till motsvarande så genomgripande förändring.

En reform kan också få andra eller ytterligare effekter än de avsedda. I grunden har modern tids skolreformer handlat om rätten till skola och rätten att lyckas i skolan. Dessa vägledande principer har dock också haft ekonomiska delvis oväntade effekter. Om folkskolan fick alla barn till skolan, skulle grundskolan enkelt uttryckt ge dem samma förutsättningar att lära sig i skolan. Rätten till utbildning ersattes med rätten att nå sin fulla potential (jfr Hadenius 1990). Skolan skulle inte diskriminera vid inträdet men heller inte vid utträdet. Elever med sämre sociala eller kognitiva förutsättningar skulle få kompensatoriskt stöd. Skolan kom också genom Lgr 80, SIA-utredningen (Skolans Inre Arbete) och liknande initiativ att få ett tydligare demokratifostrande uppdrag. Detta ackompanjeras kring skiftet 1980/90-talet med decentraliseringsreformer vad gäller själva förvaltningen av skolan. Oavsett vad vi anser om dessa ”reformpaket” följde de en idé om skolan som viktig för demokratin, både till sitt innehåll men också genom att vara en förbild så som en antiauktoritär institution, förankrad i lokala behov och med transparens i beslutprocesserna. Mårten Palme har i olika studier visat att införandet av enhetsskolan/grundskolan, med sina fel och brister, totalt sett varit en väldigt god samhällsekonomisk investering (sammanfattning här). Samtidigt hade införandet av grundskolan beskrivits snarare som en jämlikhetsstärkande reform än en ekonomistärkande reform (jfr Lundgren 2014).

Vilka långsiktiga effekter pågående reformer får vet vi inte. Regeringens egeninitierade utredning Det tar tid!, om när reformerna får effekt, pekar mot att vi vet om de får önskad effekt runt 2017. Men för att en reform ska kunna mätas i sina effekter måste även vi veta vad den har ställt sig för utsikter. Trots att det är lite svårt att se vad det är som håller samman regeringens skolreformer får man kanske beskriva dem som en skolresultatsreform. Om 1842 års skolreform i backspegeln kan förstås som en 80 år lång skolrättighetsreform, och 1960 till 90-talets reform som en jämlikhetsreform framstår regeringens ambition vara bättre skolresultat. Vi ska nå högre och bättre resultat än flertalet länder i internationella kunskapsmätningar!

Men vad är skolans resultat? Är vi överens om det? Vilka kunskaper, kompetenser och sociala egenskaper vill vi att barnen ska ta med sig in i framtiden? Vilka olika alternativ finns det? Regeringen har genomfört många utredningar väldigt fort, åtminstone ur ett historiskt perspektiv. Mastodontutredningarna under 1930 – 1950-talet och även 70 – 80-talets omfattande utredningar är kanske ett svunnet (omöjligt) ideal, men svensk skola förtjänar nu analyser och diskussioner som tar regeringens kunskapsambitioner på allvar. Vi kan behandla dessa ambitioner mer seriöst än vad regeringen hittills gjort, med riktiga expertutredningar kring kunskapssyn och lärande samt med gedigna utvärderingar av de reformer som redan initierats. Vi kan inte bara nöja oss med resultatmåtten från internationella mätningar – de säger till exempel väldigt lite om hur elever ser på sig själva och om deras framtidstro, deras värderingar och deras förmåga och vilja att lära sig lära.

Det är märkligt att retoriken om reformerna inte diskuterats mer. En sak vi kan vara rätt säkra på är att reformer får effekter och att vi inte alltid vet vilka dessa blir. Därför går det inte heller att flytta ansvarsutkrävandet mot framtiden eller skylla allt på tidigare reformer. Att vara minister för ett verksamhetsområde borde innebära att man tar det yttersta ansvaret för hur situationen ser ut nu, oavsett hur stor egen skuld man själv har. Att stolt slå fast reformernas storlek, eller som oppositionen hävda att förändringarna varit för många, tycks vara ett bekvämt sätt att dölja bristen på visioner. Vilka är de principiella förändringar svensk skola står inför – och bör stå inför?

Referenser

Hadenius, K. (1990). Jämlikhet och frihet: politiska mål för den svenska grundskolan. Diss. Uppsala universitet. Uppsala.

Lingard, B. & Gerrick, B. (1997). Producing and practising social justice policy in Education: a policy trajectory study from Queensland, Australia. I Marshall, J. & Peters, M. (red) Education Policy. Cheltenham: Edward Elgar.

Lirén, G. (1986). Facklärarna i skolans och arbetsmarknadens perspektiv: en kamp för jämlika villkor. Del: 1800-1950. Utgiven av Svenska Facklärarförbundet (SFL).

Lundgren, U. P. (2014). Det livslånga lärandet – att utbilda för ett kunskapssamhälle. I Lundgren, U. P., Säljö, R. & Liberg, C. (red). Lärande, Skola, Bildning. Tredje utgåvan. Stockholm: Natur och kultur.

Marklund, S. (1981). Skolsverige 1950–1975 : Del 2 : Försöksverksamheten. Stockholm: Liber.

SCB promemorior Nr 1974:5 ”Elever i obligatoriska skolor 1847 – 1962”, av Vinge, M., november 1974.

Se även:

Skolverket (2013). Forskning om skolreformer och deras genomslag. Skolverkets aktuella analyser 2013.

#Björklundsskola – vad kan vi läsa ut av en hashtag?

Publicerat 24 januari, 2014 av Christian Lundahl

Svara

Den 21 januari lade ett twitterkonto @__nneka ut följande uppmaning på Twitter: ”ELEVER! Ni får gärna tagga era tweets med typ #björklundsskola eller ngt! Så vi kan samla, dela med oss, visa för alla vuxna” etc. Hashtaggen togs av vissa skoldebattörer som ett uttryck för vad ungdomar tycker om dagens skola. Det kan man givetvis inte säga generellt då Twitter och särskilt inte en uttalat kritisk hashtag är reptentativt för vad alla ungdomar tycker. Trots det kan det vara värdefullt att försöka förstå vad denna lilla twitterstorm handlade om.

Hashtaggen blev snabbt populär och ”trendade” på Twitter. Ett sätt att sammanfatta vad som sägs under en hashtagg är att spara ner så många tweets som Twitter tillåter en att spara ner och sedan göra en ordfrekvensanalys på det. När jag gjorde detta den 24 januari fick jag spara ner 1341 tweets som gick tillbaka till ursprungstweeten. Jag har dock inte kunnat få fram hur många tweets det totalt blev under denna hashtag. När jag valt bort vissa icke meningsbärande ord enligt en standardmall jag har i mitt analysprogram Nvivo, samt alla ord med mindre än 5 bokstäver kan de 1000 mest använda orden sammanfattas i ett ordmoln enligt figuren nedan.

För att vara tydlig med den exakta frekvensen presenterar jag först en lista över de 11 vanligaste orden:

#björklundsskola	16	585	4,49
#bjoerklundsskola	17	140	1,07
betyg	5	79	0,61
världens	8	79	0,61
omdömen	7	77	0,59
@top3ivarlden	13	76	0,58
betygssystem	12	76	0,58
nyanserade	10	76	0,58
orimliga	8	76	0,58
orimligt	8	76	0,58
utförliga	9	76	0,58

Kolumnerna är: Ord, antal bokstäver i ordet, faktisk frekvens, relativ frekvens

Ganska självklart blir själva hashtaggen det mest vanliga ordet som sedan följs av betyg, samt av invektivet världens (förekommer ofta tillsammans med ”bästa” eller ”sämsta”), därefter omdömen. Nyanserade står oftast för värdeordet nyanserade i kunskapskraven. Sedan kommer orden orimliga och orimligt, vilket har att göra med uppfattningen om höga krav. Därefter utförliga, som ofta handlar om att kraven är för detaljerade.

Ordmoln baserat på hashtaggen #björklundsskola 2014-01-21 till 2014-01-24

Andra hyfsat frekventa värdebärande ord är stress (13ggr), ångest (12ggr), sorgligt (9ggr). Vi ser också en riksdagspolitiker i molnet, Jonas Sjöstedt (@jsjöstedt, 10ggr), samt en del skoldebattörer. Hashtaggen kom som jag nämnde att användas av skoldebattörer för att kritisera Björklund.

Oavsett vad denna hashtag representerar så kan vi i alla fall anta att en representativ uppfattning under just denna hashtag är att det framförallt är betygen som ungdomarna uppfattar som det stora problemet. Här har det kanske brustit i tydlighet om vad som förväntas och krävs? (Se också tidigare inlägg)

Tänk om vi skrev brev till varandra med kunskapskraven i bakhuvudet

Publicerat 22 januari, 2014 av Christian Lundahl

En utmaning med kunskapskrav och betygskriterier är att de ska konkretiseras och förtydligas för att kunna fungera som pedagogiska verktyg, dvs. utgöra exempel på kunskapskvaliteter av olika värde. En svårighet härvid ligger i att det sätt som man beskriver kunskap på i kursplanerna ligger ganska långt ifrån hur vi talar om varandras kunskap i vardagslivet. Om vi för skoj skull tänker oss att vi kommenterade varandra i en personlig brevväxling utifrån kunskapskraven skulle det kunna se ut så här:

Stockholm 140122

Tack för ditt brev på C-nivå!*

Jag blev mycket glad för ditt brev med en relativt god språklig variation och utvecklad textbindning. Jag känner att du har en relativt väl fungerande anpassning till den texttyp, språkliga normer och strukturer som vi brukar ha i vår brevväxling. Dina berättelser innehåller utvecklade gestaltande beskrivningar och berättargrepp samt dramaturgi med relativt komplex uppbyggnad. Jag ser att du använt ett relativt varierat urval av källor och för utvecklade och relativt väl underbyggda resonemang om dessa källors trovärdighet och relevans. Det gjorde att ditt brev blev mer värt att läsa. Dessutom visar du med det youtube-klipp du länkar till i brevet att du kan kombinera olika texttyper, estetiska uttryck och medier så att de olika delarna samspelar på ett ändamålsenligt sätt och jag upplever att du därmed levandegör ditt brevs huvudbudskap. Jag uppskattar vidare den feedback jag fick på mitt förra brev och de utvecklade omdömen du gav om brevets innehåll. Jag ser också att du tagit till dig av mina synpunkter och utifrån den responsen bearbetat ditt brev mot ökad tydlighet, kvalitet och uttrycksfullhet på ett relativt väl fungerande sätt. Det var verkligen roligt att läsa och se att du växer som skribent i dina brev till mig! Tänk på att variera språket lite mer nästa gång bara och försök om möjligt att vara mer nyanserad i dina omdömen om mina brev!

Bästa hälsningar Christian

*Betyget C för skrivkunskaper i ämnet svenska i åk 9 i princip ordagrant. Ord i fet stil är de så kallade värdeorden. Ord i kursiv stil ingår inte i kunskapskraven.

Vad kan vi vänta oss av en internationell skolkommission? Några av OECD:s tidigare expertutredningar av Norge och Sverige

Publicerat 15 januari, 2014 av Christian Lundahl

Frågan om vad kan vi lära av OECD:s tidigare expertutredningar aktualiseras av regeringens initiativ att tillsätta en internationell skolkommission. Regeringen har bett OECD att skapa en grupp av internationellt erkända skolforskare för att granska Sveriges utbildningssystem och komma med förslag på förbättringar. Den här typen av granskningar har OECD tidigare genomför i ett flertal länder, även i Sverige men då utifrån mer specifika aspekter. Ett aktuellt och nära exempel på ett mer vittgående samarbetet finns mellan OECD och Norge. Skillnaden mellan Sverige och Norge har emellertid varit väldigt stor vad gäller inte minst förvaltningen av skolan och det är inte rimligt att OECD:s experter kommer med samma samma synpunkter och förslag till Sverige. Det är heller inte säkert att det är experter tidigare associerade till OECD som väljs ut. Men det faktum att OECD ska ta fram lämpliga experter innebär rimligtvis ändå en viss styrning mot den typ av utvecklingsideal OECD står bakom. Det kan därför vara intressant att se vad OECD uppskattat respektive önskat mer av i sina tidigare studier av skolutvecklingen i Norge och i Sverige.

1988 genomförde OECD en analys av norsk utbildningspolicy (se vidare OECD 2002). En av huvudslutsatserna var att det i Norge saknats bra system för uppföljning och utvärdering av skolans resultat. Här har Norge traditionellt sett skiljt sig en hel del från Sverige i det att Norge, mer likt Finland låtit lärarna själva utvärdera sin verksamhet för sin egen skull. Dessutom har decentraliseringsgraden varit hög. Den nationella styrningen av den norska skolan ansågs även på andra punkter svag i Norge, t.ex. genom otydliga mål. Kritiken, eller synpunkterna, från OECD fick stora konsekvenser. Styrning och förvaltning kom att förändras med fokus på utvärdering och resultatuppföljning, särskilt i och med regeringsskiftet 2005 då staten stärkte tillsynen över skolan.

Norge bjöd in OECD:s experter igen 2010 med syfte att få belyst effekten av dessa satsningar. Inför den nya genomlysningen författade Utdanningsdirektoratet (Norska Skolverket) en egenvärdering Utdanningsdirektoratet, Country background report (2010).

Egenvärderingen låg till utgångspunkt för OECD:s följande granskning, men OECD:s experter genomförde även egna intervjuer (under en veckas besök). Efter ett år lämnades följande rapport OECD Reviews of Evaluation and Assessment in Education (2011) (eller i pdf). Rapporten ingick i en vidare internationell granskning där även Sverige granskades, vilket jag återkommer till, med fokus på utvärdering och bedömning: OECD Review on Evaluation and Assessment Frameworks for Improving School Outcomes.

De policyrekommendationer expertgruppen lämnade till Norge var (något förenklat):

Fortsätt och förstärk arbetet med nationell kvalitetsuppföljning (NKVS).
Utveckla tydligare lärandemål (betygskriterier) för att underlätta bedömningen av elever.
Utveckla tydliga standards för vilken kompetens som krävs för att vara lärare/undervisa i specifika ämnen (jfr lärarlegitimation). Främja möjligheter till lärarfortbildning.
Stärk skolledares kompetens att bedöma lärares arbete och skicklighet, samt att leda/utmana lärarna utifrån dessa bedömningar.
Skapa tydliga karriärvägar för lärare med utgångspunkt i bedömning av deras skicklighet.
Stärk den externa utvärderingen av skolorna men i syfte att utveckla ramverk för lokal självutvärdering.
Utveckla utvärderingsverktyg för att bättre fånga arbetsprocesser i skolan och inte enbart resultat.
Stärk den nationella resultatuppföljningen av kommunernas resultat.
Utveckla resultatrapporteringssystemet så att det blir mer överskådligt (digitalt).
Utveckla användningen av nationella prov så att det går att dra nationella slutsatser. (se s. 133ff.)

Överlag bedömdes dock Norge vara på rätt väg. Norge har också lagt vikt vid att balansera tillit och accountability vad gäller utvärdering och bedömning (se rapporten Balancing trust and accountability?- The Assessment for Learning Programme in Norway). Därmed bejakar man även OECD:s intresse för Bedömning för lärande (se här).

Sverige har inte haft samma policysamarbete med OECD som Norge, men i den motsvarande rapporten för Sverige ser vi liknande teman där Sverige överlag får beröm för att av sig själv så att säga slagit in på den rätta vägen: OECD Review of evaluation of assessment in education, Sweden. OECD pekar först på några styrkor och svagheter i Sverige (något förenklat):

Sverige producerar mycket högkvalitativa data om sitt utbildningssystem men behöver bli bättre på att använda dessa.
Det finns en stor tillit till den lokala nivån vilket främjar professionalism, men leder också till stora variationer i kvalitetsarbetet.
Svenska bedömningar är allsidiga och såväl lärares bedömningar som nationella prov täcker in komplexa kunskaper. I de yngre åldrarna är bedömningarna främst formativa. Problemen uppstår i betygssättningen då svenska lärare rättar nationella prov själva.
Det finns en hög tilltro till lärarna men de får litet professionellt stöd och feedback. Den svenska individuella lönesättning är relativt unik, men lärarna får snarare lön för ansträngning än prestation.
Kopplingen mellan skolors/kommuners egna kvalitetsgranskningar och statens behöver stärkas. Den nationella kvalitetsgranskningen har fått för mycket slagsida åt skolinspektion vilket kan leda till att skolor inte uppfattar att deras kvalitetsarbete tas på allvar.
Sverige producerar och offentliggör mycket data, men frågan är om data tjänar sina syften. För mycket tyngd ligger på betyg som resultatmått med den svagheten att lärarna själva producerar dessa resultat. Vidare saknas systematiska analyser på nationell nivå om prestationsskillnaderna mellan kommuner. (s. 8-10)

OECD följer upp sin analys av styrkor och svagheter med några konkreta råd:

Sverige behöver en tydlig utvärderings och bedömningspolicy/plan som anger tydliga krav på utvärdering och bedömning på olika nivåer samt klargör ansvaret på de olika nivåerna. Sverige bör systematiskt kartlägga olika utvärderings och bedömningsmetoder och de kompetenser som idag finns i syfte att optimera bedömningspraktiken på olika nivåer.
Sverige behöver stärka den kommunala uppföljnings och utvärderingskompetensen. Den policy som utvecklas på nationell nivå måste vara i samklang med kommunala behov av t.ex. resultatanalys.
Öka reliabiliteten i de nationella proven med hjälp t.ex. av extern rättning.
Det är lovvärt att Sverige fått tydligare kunskapskrav (Lgr 11) men det räcker inte utan staten behöver arbeta fram verktyg för lärares bedömningspraktik, t.ex. elevexempel för de olika kravnivåerna.
Lärare behöver fortbildning i såväl summativ som formativ bedömning och särskilt vad gäller de dagliga formativa bedömningarna i klassrummet. Lärare i de yngre skolåldrarna behöver bli bättre på att tolka resultaten från diagnostiska prov.
Sverige behöver formalisera hur lärare bedöms och värderas efter förtjänst så att det även blir tydligt vad som är en god undervisningspraktik.
På lokal nivå måste det finnas utrymme för feedback, utvecklingsdialog och kollegialt lärande.
Det behövs tydliga planer på skolnivå för hur lärares arbete ska utvärderas och bedömas.
Sverige måste bli bättre på att bygga extern inspektion på intern självbedömning. Detta minskar kostnaden för inspektionen, ökar kvaliteten i den samt ökar motivationen hos skolor att utvärdera sig själva.
Om den regelbundna inspektionen blir mer internt producerad via självbedömning kan den externa inspektionen fokusera på riskområden.
Hjälp skolledare att bli bättre på att använda skolutvärderingar.
Utforska olika sätt att förbättra den nationella uppföljningen via nationella prov, t.ex. genom sambedömning eller sampleutvärderingar.
Sverige måste öka mobiliteten i sina resultatdata så att de enklare blir tillgängliga för systemets olika aktörer; mellan kommun och stat, mellan de statliga myndigheterna och mellan myndigheterna och forskning. (s. 10-14)

OECD:s Reviews of Evaluation and Assessment in Education var som sagt en stor internationell granskning som omfattade flera andra länder än Norge och Sverige. 2013 höll OECD en uppsummeringskonferens av projektet. Denna förlades till Norge, som uppenbart arbetat föredömligt med sina utvecklingsområden och ges möjlighet att visa upp The Norwegian Model (se här).

Norge har alltså varit en god elev till OECD vilket belönats enligt den måttstock OECD använder för att mäta skolresultat, PISA-undersökningen, och i enlighet med de ramverk OECD tagit fram för välfungerande utbildningssystem: OECD Review on Evaluation and Assessment Frameworks for Improving School Outcomes. Det intressanta är att Sverige i större utsträckning än Norge redan uppfyllt OECD:s grundläggande ”krav” på utvärdering och resultatuppföljning genom våra nationella prov, betygsstatisk offentligt via SIRIS/SALSA, nationell utvärdering och deltagande i internationella kunskapsmätningar, karriärvägar för lärare och yrkesstandards via lärarlegimtiationen. Det OECD pekar ut som våra förbättringsområden är snarare att se över hur vi använder de redskap vi både sedan länge och alldeles nyligen etablerat, att dessa harmonieras med varandra för olika systemnivåers syften samt att vi på alla nivåer i skolsystemet vidareutvecklar kompetensen att utvärdera och bedöma.

Vad den rapport, som väntas komma om drygt ett år ytterligare kan komma fram till utöver det vi idag redan idag vet är styrkor och svagheter ska bli spännande att se. Vilka ytterligare strängar har OECD på sin lyra? Det har ju inte precis saknats konkreta och tydliga förslag hittills. Kanske kommer det om ett år att handla om att se över hur och om dessa redan lagda förslag genomförts och vem som har haft ansvaret för det?

Vilket är elevens rätta resultat?

Publicerat 16 september, 2013 av Christian Lundahl

Det finns de som påstår att det är lätt att mäta kunskaper. Allt som oftast står det i tidningarna att elever får för höga betyg eller fel betyg med utgångspunkt i jämförelser mellan de betyg lärare har satt på elevernas kunskaper och elevers resultat på de nationella proven. Redan här förstår man kanske att det inte är helt lätt, för vem har egentligen mätt rätt? I dagsläget och på goda grunder som jag ska visa, ska emellertid inte de nationella proven styra lärares betyg. De ska vara ett stöd i betygssättningen. Anledningen är att det inte helt objektivt går att mäta den typ av kunskaper våra läroplaner anger att eleverna ska lära sig, och att mätandet i sig påverkar vad och hur eleverna lär sig. Detta brukar diskuteras i termer av validitet och reliabilitet. Validitet, giltighet, handlar ytterst om hur säkert vi kan uttala oss om ett resultat utifrån hur säkra vi är på vad vi har mätt, eller som Samuel Messick uttrycker det i sin klassiska artikel Validity:

Validity is an integrative evaluative judgment of the degree to which empirical evidence and theoretical rationales support the adequacy and appropriateness of inferences and actions based on test scores or other modes of assessment. (Messick 1989:13)

Messick diskuterar två hot mot möjligheten att göra valida tolkningar av ett testresultat, dels construct under representation, dels construct irrelevant variance. Det första handlar om att ett prov inte tillräckligt förmår fånga skillnaden mellan elever kring det vi ville mäta. Om vi t.ex. har ett flervalsprov i historia så fångar det elevernas skilda kunskaper kring historiska fakta men inte huruvida eleverna kan konstruera ett historiskt argument, eller för att ta något uppenbart, att muntlig förmåga inte mäts på ett skriftligt prov. Alltså, construct under representation handlar om att viktiga aspekter av ett kunnande är underrepresenterade i ett prov.

Construct irrelevant variance handlar om motsatsen, uppgiften mäter något som den inte borde mäta. I ett test i matematik kan frågorna vara formulerade med ett så pass svårt språk att vi inte vet om skillnaden mellan eleverna beror på läsfärdighet eller matematisk färdighet. Reliabilitet, trovärdighet, handlar om i vilken grad resultaten på ett test kan bero på slumpmässiga faktorer, eller faktorer utom testarens kontroll. Paul Black och Dylan Wiliam (2011) menar därför att reliabilitet ytterst är en fråga om construct irrelevant variance, alltså om validitet. Har ett test låg reliabilitet går det inte att göra valida tolkningar av resultatet eftersom man inte vet vad resultatet beror på.

En vanlig metafor för reliabilitet och validitet är nedanstående bild (se t.ex. Koretz 2008):

Den fjärde bilden ses som både reliabel och valid. Men säg nu att kursplanen definierar hela tavlan som mål för undervisningen. Då får du en påtaglig construct under representation i det fjärde fallet. Snarast är det då den andra bilden som ger bäst construct representation, men mot en betydligt lägre inre konsistens. Man får alltså i praktiken i viss utsträckning bestämma sig för om man ska betona reliabilitet eller validitet, eller hitta någon lämplig kompromiss – vilket inte är det lättaste.

Det finns tre övergripande hot mot reliabiliteten:
1) Olika bedömare gör olika tolkningar av elevernas svar
2) Elevernas dagsform påverkar hur de svarar och om de kan eller inte
3) Olika uppgifter men som mäter samma kunskaper uppfattas på olika sätt av olika elever.

Ett sätt att öka reliabiliteten är genom att införa fler frågor på varje mätområde. Vi vill kanske ge eleverna tre olika möjligheter att visa att de förstår ett specifikt moment. Om vi på detta sätt vill öka den så kallad interbedömarreliabiliteten från ett läge där oberoende bedömare kommer till samma slutsatser i 64 procent av fallen till 81 procent av fallen, behövs en uppgiftsmängd som förlänger provtiden 5 till 6 gånger menar Black och Wiliam (2011), dvs. upp mot 25-30 timmar om vi tar ett Nationellt prov som exempel. Skulle vi göra det får vi dock ett annat problem – eleverna blir så trötta att de underpresterar. Alternativet är att vi gör ett test som täcker in färre områden, men då får vi alltså underrepresenterade kunskapsområden. Det hela handlar om klassisk testteori. Vanligtvis brukar man beräkna hur många uppgifter som behöver adderas till ett prov för att uppnå en viss reliabilitet. Det gör man med hjälp av Spearman-Browns formel. De flesta provkonstruktörer väljer en balans mellan dessa poler med den uppenbara konsekvensen att det finns mätfel även i de allra mest ambitiöst konstruerade proven. Ska man göra vettiga tolkningar av ett prov måste man därför ha en aning om mätfelets storlek. Black och Wiliam (2011) har ett resonemang om hur man kan tänka om det genom att ha en hypotes om elevernas rätta resultat. Det finns inget meningsfullt prov där elever skulle få samma resultat varje gång. Elever gör olika fel vid varje mättillfälle och bedömare gör olika rättningar vid olika tillfällen. Men om man lade ihop en elevs resultat på fem till sex liknande prov under en begränsad tid skulle man få fram ett genomsnittligt resultat som kallas the true score – det rätta resultatet. Ett sätt att åstadkomma detta i praktiken är att arbeta med split half-metoden som innebär att man gör ett prov som kan delas i två delar. Sedan jämför man utfallet på de två delarna. Är det hög överensstämmelse har uppgifterna en hög inre konsistens avseende vad de mäter. Överensstämmelsen är dock också beroende av hur man delar upp testet och därför måste man korrelera alla tänkbara rimliga sätt att dela testet på med varandra. Då får man ett värde som kallas Cronbachs alpha och som uttrycks mellan 0 och 1, där 0 betyder att proven ger slumpmässiga utfall och 1 att provet är helt reliabelt – varje gång vi gör det får vi samma resultat. En vanlig uppfattning är att Cronbach alpha bör ligga på 0.7 och uppåt om testet ska vara användbart, men det beror givetvis på vad det faktiskt är man mäter. För att förstå vilken effekt olika grader av reliabilitet faktiskt kan få t.ex. för vilket provbetyg en elev får behöver vi kombinera Cronbach alpha med ett mått på elevens sanna resultat (the true score).

För att undersöka hur provets inre konsistens påverkar resultatet för en elev kan Cronbach alpha sättas i relation till standardavvikelsen, dvs. den genomsnittliga avvikelsen från medelvärdet. En bra illustration till hur man kan räkna finns i Black och Wiliam (2011). På en normalfördelningskurva faller 68 procent av resultaten inom en standardavvikelse och 96 procent inom två standardavvikelser. Genom att kombinera dessa mått går det att få fram ett förväntat standardfel, SEM. Standardfelet anger för varje reliabilitetsnivå den förväntade spridningen av felprocent inom en och samma faktiska kunskapsmängd.

Formeln för SEM är X √(1-r)

Om r är reliabilitet så betyder detta att SEM på ett prov med en reliabilitet på 0.85, där man kan få 50 poäng och där standardavvikelsen (X) är 7,5 poäng blir 2,9 poäng (SEM=7,5√(1-0,85)=2,9). Det innebär att den ”sanna poängen” för en elev med 35 provpoäng till 68 procents sannolikhet ligger mellan 32 och 38 poäng. Vill man ha 95 procents säkerhet kan man säga att den ligger mellan 29 och 41. Detta är i själva verket en approximation, men används allmänt i professionell provanalys. Detta innebär hursomhelst att i en klass på 30 elever så är det minst en elev, vi vet aldrig vem, som avviker mer en 12 procent i positiv eller negativ riktning, det kan vi heller inte veta, från sitt riktiga resultat. Minst tio elever avviker 6 procent från sitt sanna resultat relaterat till provens bristande inre konsistens (som i det här exemplet trots allt inte var så farligt hög). Effekten för den enskilda individen kan dock bli stor varför professionella testkonstruktörer gärna är extra försiktiga med vilka slutsatser de drar från ett prov. Black och Wiliam skriver:

even the best tests can be widly inaccurate for a few individual students /…/ This is why testing experts invariably say that high-stakes decisions should never be based solely on the results of a single test. (Black & Wiliam 2011, s. 252)

Det är också av detta och likande skäl som nationella prov inte ska styra elevernas betyg. Om de gör det kommer vissa elever ändå att få fel betyg. Staten har därför valt att lita också på lärarnas omdömen. Frågan som uppstår är emellertid om lärares betyg hamnar ännu mer fel. Det kan vi inte veta med mindre än att vi forskar mer om hur lärare tänker när de ger eleverna deras betyg. Vi vet alltså inte vilken bedömning det är som är mest construct relevant, provbetyget eller lärarnas betyg. Men om vi bara håller oss till reliabiliteten i bedömningarna av proven går den att förbättra med olika medel. Ett sätt har varit att erbjuda elevexempel för olika betygsnivåer så att lärarna vet vad de ska titta efter. Det kvarstår dock fortfarande en stor del bristande bedömaröverensstämmelse, särskilt i uppsatsdelarna. Ett rimligt nästa steg är att låta lärare rätta proven tillsammans i grupp. Man rättar alltså sina egna elevers resultat och de andra lärarnas gemensamt. Det skulle göra att lärarna ”skrapar av” varandras extremer och därigenom, om gruppen är någorlunda heterogen, men inte nödvändigtvis större än 4-5 lärare, når en norm som skulle likna den liknande grupper skulle komma fram till (för en bra beskrivning av hur det praktiskt kan gå till se här och här). Det krävs alltså inte en särskilt stor kritisk massa för att enas om den mest rimliga tolkningen. I en sådan process skulle lärarna också utveckla sin ämneskompetens i det att de lära av varandra vad som är viktigt att fästa uppmärksamhet vid i olika moment av ämnet. Att låta lärare kontrollrätta varandras elevers anonymiserade prov menar jag däremot är en sämre väg att gå. Det förstärker misstroendet till lärarna och det blir inte nödvändigtvis rättvisare för eleven. Framförallt tar det bort ett tillfälle för lärare att lära av varandra. Bedömning av elevers kunskaper kan aldrig ske helt objektivt – däremot kan det utföras med en tillräckligt hög grad av intersubjektivitet för att tillfredsställa både individens och samhällets krav på likvärdighet!

Referenser

Black, Paul and Wiliam, Dylan (2011). The reliability of assessments. In John Gardner (ed.). Assessment and Learning. 2nd edition Los Angeles and London: Sage Publications, p. 243–263.

Koretz, Daniel M. (2008). Measuring up: what educational testing really tells us. Cambridge, Mass.: Harvard University Press

Messick, Samuel (1989). Validity. In Robert L. Linn (ed.): Educational Measurement. 3d edition 1993. Phoenix: The Oryx Press, p. 13–103.

Snabbkurs för Tomas Tobé och andra som inte hunnit sätta sig in i de senaste 20 årens forskning om bedömning i skolan

Publicerat 21 februari, 2013 av Christian Lundahl

Med anledning av diverse politiska utspel om fördelar med mer betyg, prov och läxor och det lättvindiga avfärdandet av kritiken mot dessa utspel, har jag tagit fram en Youtube-kurs för stressade utbildningsdebattörer. Den börjar med Skolverkets material kring värdet av en skola på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Därefter följer intervjuer och föreläsningar med några av väldens främsta forskare kring motivation, lärande och bedömning. För dem som föredrar föreläsningar på svenska har jag även lagt till några av mina egna föreläsningar om bedömning och lärande.

Flera duktiga lärare och rektorer som riktat kritik mot politikernas betygsiver har lättvindigt avfärdats som betygsmotståndare (t.ex. här). Kursen avslutas därför med tre exempel på utomordentligt lärararbete kring bedömning i syfte att illustrera hur kreativa och duktiga lärare flyttat gränserna för bedömning långt bortom ” den eviga betygsfrågan”.

Målet med kursen är att studenten ska kunna uttala sig om betyg och bedömning på ett sett som ligger i fas med forskning om motivation, lärande och bedömning och ett modernt samhälles förväntningar på skolan.

1. Att bygga en skola på beprövad erfarenhet och vetenskaplig grund

Skolverkets filmer om beprövad erfarenhet, vetenskaplig grund och evidens

http://www.youtube.com/watch?v=6ABUlzbpVVE&list=PLoRTp-jkn2Oimmmmocg31FmLPhv-Lo3nd

http://www.youtube.com/watch?v=shInnMH53Ok&list=PLoRTp-jkn2Oimmmmocg31FmLPhv-Lo3nd&index=1

http://www.youtube.com/watch?v=JJ6_Y4cDHVc&list=PLoRTp-jkn2Oimmmmocg31FmLPhv-Lo3nd

2. Bedömning och motivation

Professor Carol S. Dweck

http://www.youtube.com/watch?v=aPNeu07I52w

http://www.youtube.com/watch?v=TTXrV0_3UjY

http://www.youtube.com/watch?v=ICILzbB1Obg

Professor Edward Deci

http://www.youtube.com/watch?v=VGrcets0E6I

Daniel Pink

http://www.youtube.com/watch?v=rrkrvAUbU9Y

3. Bedömning och självuppfattning

Carol Dweck – Growth mindset video gallery

http://www.mindsetworks.com/webnav/videogallery.aspx

4. Bedömning och lärande

Norska Utdanningsdirektoratets föreläsningssamling om bedömning

http://beta.udir.no//Vurdering/Templates/Pages/QuestionOverviewPage.aspx?id=33634&epslanguage=no

Professor Dylan Wiliam

Embedding formativ assessment
http://www.youtube.com/watch?v=B3HRvFsZHoo

Del 1 (1 h) föreläsning
http://www.youtube.com/watch?v=krbTilxjayM
Del 2 (1 h) föreläsning
http://www.youtube.com/watch?v=PXBUlbe1C1I
Del 2 (25 min) paneldiskussion
http://www.youtube.com/watch?v=YVPnEz2mpMI

Keynote, SSAT National conference 2012 (27 min)
http://www.youtube.com/watch?v=r1LL9NX1hUw

The Classroom experiment. Dylan Wiliam utvecklar undervisningen med hjälp av formativ bedömning
A damaging classroom habit Hands up
The lollipop sticks
The classroom experiment del 1
The classroom experiment del 2

Professor Christian Lundahl

Skillnaden mellan summativ och formativ bedömning
https://www.youtube.com/watch?v=GEQWcf3arKw

Tydliggöra mål och kunskapskrav
https://www.youtube.com/watch?v=s0r–Iu2ClM

Skapa uppgifter som synliggöra lärandet
https://www.youtube.com/watch?v=Ow37GNG2obk

Återkoppling som för lärandet framåt
https://www.youtube.com/watch?v=O5m2Rp9MRIs

Aktivera eleverna som resurser för varandra
https://www.youtube.com/watch?v=eP0KrXKgF64

Aktivera eleven som ägare av sitt eget lärande
https://www.youtube.com/watch?v=YhWoWpboaSc

5. Moderna svenska lärares arbete med bedömning

Katarina Lycken om Flippad bedömning med hjälp av surfplatta

http://www.pedagogstockholm.se/Utveckling/Bedomning-och-betyg/Verktyg-for-formativ-bedomning/Flippad-bedomning/

Åsa Wennersten om kamratbedömning – Tvår stjärnor och en glödlampa

http://www.youtube.com/watch?v=nmYFhjDFlE0

Daniel Barker om digitala responssystem

http://www.youtube.com/watch?v=UPeAT06afds

Kursen examineras genom självvärdering. Lycka till!

Hur var det att sätta betyg i årskurs 6?

Publicerat 21 december, 2012 av Christian Lundahl

Nu är höstterminen 2012 slut. Det innebär att du som lärare i årskurs 6 har satt betyg för första gången. Det innebär att svenska 12-åringar för första gången på över 20 år fått betyg. Detta är en unik situation, då Sverige aldrig tidigare sänkt åldern för betygssättning och då det heller inte finns internationella erfarenheter av att sänka betygsåldern. Därför är det viktigt att följa upp och utvärdera lärares och elevers erfarenheter av detta och det är viktigt att göra det medan erfarenheterna är färska. Rutiner uppstår snabbt och det blir svårare att se skillnaden mellan det som var och det som har blivit.

Skolverket har inte fått regeringens uppdrag att utvärdera erfarenheterna av betygssättning i årskurs 6. I syfte att dokumentera detta unika skolhistoriska skeende har därför Skolöverstyrelsen.se bestämt att vi vill göra en enklare utvärdering kring hur du som lärare i årskurs 6 har upplevt det att sätta betyg för första gången. Om underlaget blir omfångsrikt kommer vi att kunna använda det som en förstudie till en större vetenskaplig ansökan hos Vetenskapsrådet om att studera bedömning i tidiga åldrar mer på djupet. I vilket fall som helst kommer vi sammanställa underlaget till en text här på skolöverstyrelsen.se. Vi kommer också skicka en text till Regeringen och Skolverket.

En erkänd utvärderingsmetod är att använda brev/mail som datainsamlingsmetod när man vill fånga bredd och perspektiv kring en fråga. Vi vill därför uppmuntra dig att skriva om dina erfarenheter av att sätta betyg första gången i ett mejl till skoloverstyrelsen@skoloverstyrelsen.se (fram till 15 mars). Ditt brev kommer behandlas med vetenskapliga krav på sekretess. Du kan med andra ord vara anonym. Har du en personlig e-postadress är det bara vi som kommer att läsa brevet. Vi följer Vetenskapsrådets etiska riktlinjer.

Vi önskar oss först och främst en rak och ärlig beskrivning av vad som har fungerat bra och vad som har fungerat mindre bra vid betygssättningen. Hur du som lärare har upplevt det att arbeta med kunskapskraven och att så småningom sätta själva betyget på eleven. Om du upplever att du fått tillräckligt stöd och kompetensutveckling. Vi är också intresserade om betygen i årskurs 6 påverkat samtalet om skolan mellan dig och dina kollegor. Vi är även intresserade av hur du upplever att betygen påverkat eleverna i positivt eller negativt avseende, och om du noterat olika reaktioner hos olika elever (t.ex. ökad motivation eller studieoro). Slutligen är vi också intresserade om betygen påverkat de möten och samtal ni haft med elevernas målsmän.

Du behöver inte förhålla dig till alla dessa frågeställningar utan väljer själv vad du skriver om och hur mycket. I det här läget är all information du kan bidra med om betygssättningen av intresse.

Läser du detta som rektor eller skolutvecklare hoppas vi du förmedlar vårt intresse till lärare i din organisation av att få ta del av deras röster om betygen i åk 6.

Christian Lundahl, Professor i pedagogik, Karlstad universitet och Stockholms universitet

Magnus Hultén, Fil dr, KTH

Joakim Landahl, Forskarassistent Stockholms universitet

Daniel Sundberg, Docent, Linnéuniversitet

Statistikmissbruket i skolan

Publicerat 15 november, 2012 av Christian Lundahl

Svara

Den här artikeln handlar inte om missbruk av statistik i meningen att ljuga med statistik, utan i meningen att överproducera och överkonsumera statistik, tillsynes främst i syfte att dämpa ångesten över att inte veta.

I anslutning till novemberlovet sjunker lärares axlar under arbetsbördan med de skriftliga omdömena. En rutinerad lågstadielärare frågade mig vid ett tillfälle: vem skriver jag dessa omdömen för egentligen? Är det för mig själv, för eleverna, för föräldrarna, för mina kollegor, för rektor eller är det för kommunen och staten. Det verkade som att hon inte riktigt visste, och menade att vet man inte det är det svårt att veta hur man ska skriva. Skriftliga omdömen tar kanske mest tid, men det är också frånvarostatistik som ska rapporteras in i skolans dokumentationssystem. Betyg och resultaten från nationella prov åker in i samma system, men används sällan i analyser av hur skolan kan utvecklas (Skolinspektionen 2012).

Mycket av den dokumentation som sker i skolan verkar vettig, men vi måste först fråga oss hur mycket den egentligen används, vem som styr hur den ser ut och vad datainsamlingen har för alternativkostnader. Det känns inte helt orimligt att likna kulturen av att dokumentera och samla in statistik över snart allting i skolan, med det som i äldre tider kallades politisk aritmetik.

Den politiska aritmetiken grundlades av engelsmannen William Petty (1623 – 1687) och brukar ses som en tidig rörelse till modern statistik och nationalekonomi. År 1749 blir den politiska aritmetiken institutionaliserad i Sverige i och med skapandet av Tabellverket, som var en enkel befolkningsstatistik. 1756 uppgick Tabellverket i Tabellkommissionen. Denna myndighet finns fortfarande kvar men nu under namnet: Statistiska Central Byrån (SCB). Det huvudsakliga syftet med Tabellverket var att ”Informera om tillståndet i nationen” med en särskild uppmärksamhet på förändringar (proposition 1734, i Johannisson 1988, s. 157). Den första rapporten från Tabellverket 1761 följde tydligt den ideala politiska aritmetiken och kategoriserade människor efter deras förmåga att producera rikedom (Johannisson 1988, s. 166). Tabellverket samlade in tre sorters data som presenteras i olika diagram: kvantitet, status och rörelser (dvs antalet registrerade födelser/död, hälsa mätt utifrån orsaken till dödsfall, äktenskap och andra familjeförändringar) (Beronius 1994, s. 24ff). Tabellverket producerade fyra större rapporter under andra halvan av 1700-talet, men sedan blev det helt tyst från myndigheten under flera decennier. Varken politiker eller allmänheten förstod nämligen hur rapporterna skulle användas. Att enbart visualisera ett tillstånd i olika diagram ger inte riktlinjer om hur man ska göra för att åstadkomma en bättre utveckling (Johannisson 1988). Det kommer att dröja fram till början av 1800-talet innan denna typ av data börjar väcka politikernas intresse i Sverige – och då ser vi också de första exemplen på statistik om utbildningssystemet.

Den skolstatistik som producerades under 1800-talet var främst en ”kartläggning” utifrån kategorier baserade på saker som lätt kunde räknas i antal: skolor, lärare, studenter, andel pojkar och flickor, och löner etc. (se t.ex. här). Om vi adderar tid till dessa tabeller, händer något. Det blir möjligt att se förändringar till exempel i elevkullarnas storlek, lärares lön, mängden kvinnliga lärare etc. Samtidigt är det svårt att ur den här typen av statistik se vad som i utbildningssystemet kunde utvecklas och hur.

Idag har möjligheterna att samla in data kring skolan exploderat lavinartat och det finns en hel del statistik som det går att analysera och agera på. Alltför ofta stannar dock bruket av statistik vid just deskription. Statistik analys kräver en ganska specifik kompetens, som det kanske går att samla på myndigheter och departement, men som är svårare att tillgodose i varje svensk kommun. Genom decentraliseringen fick kommunerna ett allt större ansvar för uppföljning och utvärdering. Skolverket kritiserade under 1990-talet ofta kommunerna för att inte sköta sin datainsamling och egenkontroll. Delvis som ett svar på det träder privata företag fram och tillhandahåller lättanvända digitala uppföljningssystem. Några år in på 2000-talet hittar näringslivet skolans uppföljningsbehov och företag som Schoolsoft, Unikum, Infomentor börjar sälja sina dokumentationssystem. Programmerare och konsulter med förmåga att designa insamlingen skapar kategorier och potentiella användningsområden – men visar mindre vägledning kring analys och tolkning. De ser möjligheter och arbetsbesparande IT-lösningar som i praktiken också skapar svårigheter. Schoolsoft marknadsför sig exempelvis som en helhetslösning ”Administration, dokumentation, dialog med hemmet samt ett pedagogiskt stöd samlas på en och samma plats” som dessutom är ”smidigt, enkelt och tillgängligt för lärare, elever, föräldrar dygnet runt” (www.schoolsoft.se). Vi har fått Tabellverk åt alla och en var – men till vilken nytta och till vilket pris?

Oreglerad tillgång till data eller medveten informationspolitik

Inom alkohol och narkotikastudier talar man om tillgänglighetsprincipen. Ju enklare det är att få tag på alkohol- och narkotika desto större är risken för missbruk. Kan det finnas ett behov av att bättre reglera tillgången på utbildningsinformation, som man t.ex. gör i Finland? Internationella studier visar att lärare inte upplever att resultatpublicering gynnar den pedagogiska utvecklingen (Croxford, Gray et al. 2009, Grek, Lawn et al. 2009). Den information som publiceras handlar väldigt lite om orsakerna till resultaten, och resultaten i sig publiceras ofta med lång eftersläpning. Lärarna har sannolikt redan börjat med nya klasser eller teman när resultaten offentliggörs.

Bild 1. Standardisering av folkskolans betyg med hjälp av standardproven. Teckning: Yngve Svalander (Husén, Björnsson et al 1956, s. 33)

I Sverige har resultatpubliceringen inte främst motiverats med pedagogiska förtecken. Det har i stället funnits andra argument och inte minst har det handlat om att ge medborgarna insyn i den offentliga sektorn (Lundahl 2009). Statens publicering av olika skolresultat är en efterfrågad tjänst. SIRIS (Skolverkets Internetbaserade Resultat- och kvalitetsInformationsSystem) hade i snitt drygt 26.000 sidvisningar i månaden år 2009. Statistik och rapporter avseende Skolinspektionens regelbundna tillsyn är dock de informationsområden som efterfrågas mest. Totalt hämtades statistikrapporter cirka 350.000 gånger under 2011 (Skolverket 2011). Det brukar framför allt vara kommunala tjänstemän som använder statistiken (Skolverket 2008). Det tycks med andra ord finnas en stor efterfrågan på de olika skolresultat staten sammanställer. Frågan är dock vad statistiken används till. I Skolverkets rapport (2009) om kompensatorisk resursfördelning fanns flera kommuner med många riktigt lågpresterande skolor som ändå inte tillämpade resursstyrning.

Det skulle vara möjligt att tänka om resultatpubliceringen som ett larmsystem som indikerar när resultaten blir ”alltför” ojämlika, men de svenska erfarenheterna pekar emot en sådan förhoppning. Synliggörandet av ojämlikheten räcker inte för att förändring ska ske, utan här krävs både mandat och kunskap att använda olika modeller för resursfördelning och kompensatoriska åtgärder (jfr Vlachos 2012). Saknas den kompetensen får publiceringen mer karaktär av nameing and shameing. I en artikel om utvecklingen av datapublicering i England skriver Jenny Ozga och Martin Lawn:

The speed with which data now move and the technical capacity of new systems means that data analysts at all levels – schools, local education authorities and the Department for Children, Families and Schools – are preoccupied with constant updating of information rather than with making sense of it. (Ozga & Lawn 2009, s. 1)

Om Lawn och Ozga har rätt är alla så upptagna med att se till att systemet fylls med information att ingen har tid att fundera över hur informationen kan användas (2009). Vi har en situation som liknar den som gällde för de tidiga Tabellverket – data finns men den verkar inte användas (om vi bortser från forskning och statlig utvärdering). Med tanke på de inte helt positiva pedagogiska effekterna av för mycket kontroll och testning kunde man ha trott att den administrativa vinsten skulle vara högre. Att den var värd sitt pris (se ett tidigare inlägg om det här).

Eller så är vinsten högre än vad det verkar, fast på ett annat sätt. Att ha information kan verka ångestdämpande. Staten och kommunerna vet i alla fall att det inte går ”åt skogen” med skolan. Data behöver alltid samlas in, ifall ifall… Det är emellertid lätt att fastna i ett beroende av data. I en finsk studie intervjuades en tjänsteman ansvarig för kvalitetsutveckling av skolan. Han beskriv sitt förhållande till utvärderingar så här:

Just as a personal deliberation, I have a strong personal love-hate relationship with evaluation. I know it will stand you in good stead if it is used properly, but it’s rarely used properly. Therefore it’s a bit like drinking alcohol: a small amount is O.K.; it’s good for your system and so on. With evaluation it’s the same thing. If it’s accurately focused and accurately used, it produces knowledge that’s useful for management. (Simola, Rinne et al. 2009, s. 175)

Det finns som Lundahl & Waldow (2009) visat en stark dragningskraft i statistiska resultat av olika slag. Statistik är ett så kallat ”snabbt språk”. Det ger en symbolisk legitimitet åt dem som hanterar och använder statistiken. Men statistik och resultat är också en förutsättning för att underhålla ett så pass komplext system som utbildningsväsendet. Även om det inte alltid används aktivt fyller det passiva funktioner. Statistik skapar samhörighet i kommunikationen mellan skolans olika aktörer. Man kan tala samma språk och tro att man förstår varandra. Och det går fort. Inte minst ger det individer på alla nivåer i systemet en bild av att de gör rationella val och att systemet är någorlunda rättvist. Höga betyg ger inträde till attraktiva utbildningar et cetera. Faran uppstår om den snabbare kommunikationen in/om skolan går utanför sina legitima verksamhetsdomäner. Lawn och Ozga beskriver hur härskarna över och användarna av datorerna börjat ta över kommunikationen om skolan i England. ”Datorerna” kräver att bli matade med vissa data och avgör vad det är möjligt att veta om skolsystemet:

Drawing on our research, we identify concerns about the displacement of local expertise, and illustrate here some of the ways in which the data machine takes on a life of its own and dominates the work of local government of education, to the extent that it may displace expertise and eliminate local knowledge. (Lawn & Ozga 2009, s. 3)

Det verkar med andra ord som vi är på väg mot en utveckling mot ett statistiskt språk för skolan som formats utifrån vad som är möjligt att mata in i våra datorsystem, i stället för ett språk som bygger vad vi behöver kunna kommunicera om. Även om så i all välvilja har den här typen av dygnetruntöppna och genomskinliga datarika system bieffekter bortom vad som är möjligt att förutse. I Skolinspektionens kvalitetsgranskning av bedömning i årskurserna 1 – 3 framgår exempelvis att vissa lärare känner sig osäkra på hur de skulle kommentera barnens lärande och utveckling nu när föräldrarna så att säga hela tiden kan ”titta på” (Skolinspektionen 2012). En likande problematik beskriver Eva Mårell-Ohlsson 2012 i sin avhandling om individuella utvecklingsplaner och digital dokumentation.

Det har ju också helt rimligt tillsats en utredning för att se över lärares administrativa arbetsbörda (här). Men frågan är om det är så enkelt att bara exempelvis ta bort de skriftliga omdömena och så löser det sig. Skolan har blivit allt mer komplex, särskilt då den som för närvarande förvaltas inom ett valfrihetssystem. God information är en grundpremiss i ett kundorienterat skolsystem. Problemet är när informationen tar tid och uppmärksamhet från undervisningen utan att användas på ett sätt som bidrar till ökad förståelse för hur skolan kan utvecklas. Vilka data behövs egentligen till vad och vem kan samla in dem utan att lärare och elever får betala ett för högt pris? Jag tror egentligen inte detta är frågor för en enmansutredning, som regeringen återigen förlitar sig till, utan här krävs en gemensam konsolidering och behovsanalys utifrån olika intressenters perspektiv. Det är rimligt att tänka sig ett system där skolans behov sätts först och att lärares dokumentation primärt begränsas till vad som främjar den pedagogiska verksamheten. Det är också viktigt att komma ihåg att skolhuvudmannens och målsmännens törst på information är svår att släcka.

*Delar av texten är tidigare publicerade i min bok Bedömning för lärande (Lundahl 2011)

Referenser

Beronius, M. (1994): Bidrag till de sociala undersökningarnas historia – eller till den vetenskapliggjorda moralens genealogi. Stockholm: Symposion.

Grek, S., Lawn, M., Lingard, B., Ozga, J., Rinne, R., Segerholm, C. & Simola, H. (2009). National policy brokering and the construction of the European Education Space in England, Sweden, Finland and Scotland, Comparative Education, 45(1), 5–22.

Husén, T., Björnsson, C. H., Edfeldt, Å. W. & Henrysson, S. (1956): Standardproven. En redogörelse för konstruktion och standardisering. Almquist & Wiksell: Stockolm.

Johannisson, K. (1988). Det mätbara samhället: statistik och samhällsdröm i 1700-talets Europa. Stockholm: Nordstedt.

Lundahl, C. & Waldow, F. (2009). Standardisation and ”quick languages”: The shape-shifting of standardised measurement of pupil achievement in Sweden and Germany. Journal of Comparative Education, 45 (3), 365–385.

Simola, H., Rinne R., Varjo J., Kauko J. and Pitkänen, H (2009). Quality Assurance and Evaluation (QAE) in Finnish Basic Schooling – a national model or just the unintended effects of radical decentralisation?, Special Issue of Journal of Education Policy, 24(2), 163–178.

Skolverket (2008). Redovisning av uppdrag om Förstudie av modernisering av Skolverkets uppföljningssystem. Dnr U2006/9555/BIA/G. Stockholm: Skolverket

Skolverket (2009). Resursfördelning utifrån förutsättningar och behov? Rapport 330. Stockholm: Skolverket.

Det svenska skolhuset i Central park

Publicerat 30 augusti, 2012 av Christian Lundahl

Svara

Det svenska skolhuset i Central park

På västra sidan av Central park i New York vid 79 gatan, inte alls långt ifrån det berömda minnesmärket över John Lennon, står sedan 1877 ett svenskt skolhus som benämns The Swedish Cottage, och som främst är känt som en marionetteater. Den första frågan som infinner sig är förstås – varför står det en svensk skola i Central park? Den andra frågan är, varför ser det inte ut som svenska skolor gjorde vid slutet av 1800-talet?

Svenskt utbildningsväsen och världsutställningarna i slutet av 1800-talet

I övergången till det moderna samhället spelade skolan en viktig roll parallellt med industriernas framväxt. Ett forum där den moderna industrins framsteg visades upp jämte skolans framsteg var de världsutställningar som anordnades i slutet av 1800-talet (Lawn 2009). Genom en noggrann gallringsprocess valdes industriella, kulturella (konst) och pedagogiska produkter ut (t.ex. Swedish catalogue 1876), för att skeppas till London 1862, Paris 1867, Wien 1873, Philadelphia 1876 etc.

Samma år, 1876, som det blodiga slaget mellan General Custer och Siouxindianerna stod vid Little Big Horn i Montana (25-26 juni) ställdes ett svenskt skolhus ut på världsutställningen i Filadelfia. Skolhuset hade i nedmonterad form avseglat från Sverige torsdagen den 14 oktober 1875 för att ett drygt halvår senare, i maj, monterat och inrett ta emot besökare från hela världen i ett naturskönt Filadelfia (Kalmartidningen 1875-10-16).

Bild 1. The Swedish school house, Philadelphia (samling okänd)

Sverige hade redan vid världsutställningen i Wien 1973 ställt ut ett skolhus, men det var snarare en mindre modell av ett skolhus, vilket var den vanligaste utställningsformen också bland andra länder som ställde ut sina utbildningssystem. I Skolhusen ställde man däremot ut riktiga böcker, även om de var av en finare bindning än annars (bild 2), kartor och annat undervisningsmaterial, bänkar, stolar samt elevarbeten. De senare, elevarbetena var inte minst viktiga för att visa på landets utveckling. I några fall ställdes faktiskt riktiga elever och riktig undervisning ut, vilket jag återkommer till. Men 1876 slog alltså Sverige till och skickade ett helt skolhus – inte en modell utan en riktig byggnad (bild 1). Den var dock inte särskilt representativ.

Bild 2. De här böckerna som står på institutionen för pedagogik och didaktik på Stockholms universitet är utställda och några inköpta under 1860 – 1880-talets världsutställningar.

Det svenska skolhuset var ritat av slottsintendenten Ernst Abraham Jacobsson (1839-1905). Det följde de svenska normalritningarna för skolhus – plansch 11 i 1865 års föreskrifter (Bild 4) – i sin grundstruktur, men material, byggstil, ornamentering var särskilt exklusiva. Huset kostade också mer än ett genomsnittligt skolhus. Uppgifterna varierar härvid men 15.000 – 30.000 kronor har nämnts (Kalmartidningen 1876-04-26 anger 30.000, medan Kalmartidningen 1875-10-16 angav 14.000), att jämföra med den mer normala kostnaden för ett skolhus på 4-5.000 kronor.

Att Sverige tog i så här hade säkert delvis att göra med att man vill imponera på de svenska emigranter som i ganska stor utsträckning bosatt sig i omnejd till Filadelfia. Hvita Stjernlinien, ”Svenskarnas favoritlinje”, gick via Helsingborg över Liverpool, New York och Boston till Filadelfia. Många svenskar tog sig vidare inåt land mot Illinois, men en hel del stannade under en period i Pennsylvania. Det svenska skolhuset blev följaktligen också åtråvärt bland svenskättlingar i Illinois som bevistat det på världsutställningen. Den så kallade Augusta synoden (församling) uppvaktade svenska ecklesiastikministeriet med ett önskemål om att få ta över skolhuset. Man skrev:

För den svenska evangeliska lutherska kyrkans medlemmar häri landet hafva dock de till skolväsendet hörande utställningsföremålen haft det största intresset, synnerligen det utställda skolhuset som den därtill hörande förträffliga skolmaterialen. Man har både bland svenska och ickesvenska härstädes[?] med rätta synnerhet lofordat de nyss nämnda utställningsföremålen. Det har dock bland oss svenskar icke stannat blott därvid. Hos oss har tillika en lifaktig önskan gjort sig gällande att komma i besittning af detta skolhus för att få ega det såsom på en gång ett kärt minnestecken af vårt gamla fädernesland om folkupplysningen [in??] ärorika förtjenster och ett eggelsemedel för oss att med afseende på folkupplysningens befrämjande /…/ med ädelt sträfvande ’trampa fädernas fjät’. (Konselj 369/1246, September 1876, Brev angående avlämnandet av skolhuset till Augusta synoden)

En viktigare orsak till deltagandet i Filadelfia än att imponera på amerikasvenskar var emellertid möjligheten att imponerad på andra länder. Inte bara för egen vinning utan som ett sätt bland progressiva globetrottrar att gemensamt och på internationell nivå driva utvecklingen framåt för hela den civiliserade världen. Exempelvis hade den svenska utställningens ansvarige i utbildningsfrågor, folkskoleinspektören Carl Jonas Meijerberg (1816-1903) ett stort kontaktnät; bland 286 brev i den Meijerbergska samlingen på Kungliga biblioteket finns ett 30 olika utländska skribenter. Med dessa diskuterar Meijerberg inte bara skolfrågor utan även vårdinrättningar och fängelser. Det handlade alltså om en bred samhällelig progressiv rörelse.

För denna grupp progressivister var det idéer, kultur och bildning som skulle inhämtas och spridas. De skickar boktips till varandra och informerar varandra om viktiga kontakter. Men det var också så att det fanns klara och tydliga tävlingsinslag. Inte minst var dessa betydelsefulla för de produktionsinriktade utställarna på världsutställningen. Tittar man på annonser för symaskiner, kläder, verktyg etc. i tidningar från slutet av 1800-talet framgår det om företaget erhållit pris vid någon av världsutställningarna (bild 5). Men man tävlade också i utbildningssystem och undervisningsmetoder och läromedel.

The Swedish school house

Det svenska skolhuset väckte uppmärksamhet. I en amerikansk katalog över världsutställningen i Filadelfia beskrivs det svenska bidraget på följande vis:

Swedish School-house, situated north of the Main Building, which attracted so much deserved attention from its tasteful desig. The materials used in its construction were imported from Sweden. It represented a typical primary country school-house, and was forty by fifty feet in size. The main entrance opened into a large vestibule, on the right end of which was a large private apartement for the teacher, and at the other was the school-room. Three rows of school-desk of peculiar patten were here arranged. The desk were all of the sam size, but were adapted to children of different ages by means of a folding foot-board, which could be raised or lowered. The desks were provided with an ink-well, book-rest, a place for the slate, and the books were protected from the dusk by a lid.

The teacher had a commodious desk, behind which was a high chair. Each school-room was provided with a cabinet organ, cheaply constructed, which is usually played by the teacher. Music is taught in all the schools, and a large musical staff, with places for movable notes, was fastened to the organ.

The system of instruction in an elementary school seems to consist in a large degree of object teaching, judging from the articles on the exhibition in this building. There were glass cases of mosses, plants and woods labelled, and cards with pictures of birds and beasts, each with its appropriate label. (The Centennial Exposition, by J. S. Ingram, 1876)

Det är intressant att se hur enkla självklara saker som singelbänkar, bokstöd, bilder på djur och en orgel kunde fånga uppmärksamheten så. Så här belamrat med åskådningsmaterial var förstås inte en svensk skolsal (bild 3), men att observatörerna i citatet drog slutsatsen att svensk undervisning var väldigt objektsorienterad förvånar kanske inte – Sverige ställde ut det bästa material vi hade, och vem kunde kontrollera hur det egentligen såg ut?

Bild 3. Skolhuset inifrån. Centennial Exhibition Digital Collection

Rapporterna hem var översvallande. Den svenska generalkonsuln i Washington beskrev den svenska utställningen som exemplariskt ordnad jämfört med många andra länders mer kaotiska utställningar. De svenska folkdräkterna väckte uppmärksamhet, liksom skolhuset: ”Skolhuset, der C. Mejerberg den amore [?] fullgör sin befattning som funktionär [?] är nästan ständigt fullt med besökande.” (Brev från Carl Lewenhaupt, 1835-1906, Generalkonsul Legation Suede et Norvege, Washington, 19 maj, 1876 till Kungl Maj:t) (Konselj 105).

I Faluposten (1876-03-11) återges vad som stått i Filadelfiatidningen The Brief:

Den svenska regeringen har låtit icke långt från den stora utställningsbyggnaden uppföra ett skolhus, hwilket ådrager sig stor uppmärksamhet. Taket är sluttande och sträcker sig ut öfwer väggarna samt försedd med wackra sniderier. Hela byggnaden är uppfört av polerat och oljestruket trä. Egendomligt är, att man icke kunnat upptäcka en enda spik eller skruv på husets yttersidor. Alla fönster och dörrposter äro hållna i egendomlig stil, som wittnar om mycken smak hos arkitekten. Med ett ord, det hela är behagligt för ögat, och wi betwivla icke att många tusenden under utställningen skola med intresse taga kännedom om denna utställningsartikel.

Det är tydligt att skolan här framställs som ett objekt, en utställningsartikel, som man ska betrakta och lära sig något om – betraktaren ska lära sig att så där ser ett hus för lärande ut. Av samma skäl skulle enligt normalritningarna för skolbyggnader 1865 och 1878, skolhuset placeras vackert och högt beläget, så att folket kunde se att lärande var något särskilt, eller sär-skiljt från de vardagliga rutinerna. Skolan började ersätta familjen som institution för lärande. I just det här fallet, hade man dock spänt musklerna lite extra, vilket belönades med flera priser.

Bild 4. Förlagan för skolhuset i Filadelfia ur Normalritningar för skolhus 1865, plansch II, Skolhus i trä för 50 barn.

Ett centralt inslag på världsutställningarna var tävlingarna i de olika utställningsklasserna. I Filadelfia delades det ut ungefär 11.000 pris och medaljer. Sverige erövrade 216 belöningar. Inom kategorin utbildning och undervisning var Sverige särskilt framgångsrik och fick 40 utmärkelser (Redogörelser för Verldsutställningen i Filadelfia 1876, s. 42-43). En utmärkelse gick förstås till skolhuset och det Kongl. Civil och ecklisiastikdepartementen. Motiveringen löd:

[F]ör en utmärkt skolbyggnad inredd med möbler och material af alla slag innefattande även läroböcker och värdefulla samlingar, samt elevarbeten, ådagaläggande ett verksamt skolsystem, fullständigt ordnadt samt underhållet af regeringen och folket, äfvenså för en utmärkt utställning av elevarbeten från de tekniska skolorna i Borås, Eskilstuna, Malmö, Norrköping, Stockholm och Örebro. (Redogörelser för Verldsutställningen i Filadelfia 1876, s. 29)

Det svenska skolhuset var inte bara själva huset utan i det fanns också statistik och andra uppgifter som kunde visa att Sverige höll på att bygga upp ett av regeringen och folket ordnat skolväsende. Elevarbeten, exempelvis uppsatser eller räkneböcker var självklara ”resultat” att ställa ut. I ett brev till C Meijerberg skriver rektor vid Nerikes folkhögskola Peter Gödecke:

På samma gång som jag härmed tackar för vänliga meddelandet af den 27de, vill jag, i anledning av slutorden rörande inpackning av Filadefia-sakerna, framställa en fråga om hvilken dag, som är den sista för inlemnandet af sådana utställningsföremål. Såsom vi i fjor nämnde, hafva vi här i skolan några lärljungar som synnerligt hedrat sig med vackra linearritningar, att sådana ritningar ville vi gärna få medsända några få, som nu äro under arbete men som snart bör vara färdiga. (Brev från Gödecke till Meijerberg Sköllersta 1 mars 1876).

Skrivningen om elevmaterialen vittnar om att mycket handlade om att försöka visa upp det bästa landet kunde skaka fram i pedagogiskt hänseende. Inte bara Sverige ägnade sig åt att skapa vackra skyltfönster. Ett par decennier senare, på världsutställningen i San Francisco (1915) ställdes exempelvis 4 månaders montessoriundervisning ut bakom en glasvägg. Maria Montessori undervisade inte själv men var där och beskrev idéerna bakom sin pedagogik (Sobe 2004).

Betydelsen av att ställa ut och synas

Skolhuset var en modell av ett ideal. Skolundervisningen var sällan så ordnad och omfattande som regeringen vill göra gällande. Vid mitten av 1800-talet bodde alltjämt 90 procent av befolkningen på landsbygden, och för de flesta var det inte tal om att studera längre än folkskolan. År 1901 gick exempelvis drygt 50 procent av 716.799 folkskoleelever i halvtidsläsning och många tog bara några år i folkskolan, och fick därmed inget avgångsbetyg. Åren 1915–1919 var det drygt 20 procent av befolkningen som inte fullföljt någon utbildning, varav 12 procent aldrig påbörjat en utbildning (SCB 1974:5). En skarpt kontrasterande bild av skolhuset får vi som ett brev på posten också från en insändare – troligen en lärare – som kommenterar skolhuset med rubriken Dikt och verklighet.

Dikt och werklighet

Hittills har man i allmänhet ansett Amerika såsom oöfwerträffat då fråga warit om ”humbug”. Nu lär dock denna storhet blifwit öfwerträffad och detta till och med af wårt menlösa Sverige. En insändare till Karlskrona Veckoblad bewisar detta genom återgifwandet af en Amerikansk tidnings yttrande rörande ”Svenska skolhuset på Filadelfiautställningen”, hwari det heter att bland andra utställnings- föremål från Swerige äfwen finnes ett skolhus, ”sådant det begagnas i Sverige”, samt strax därefter, att detta skolhus kostar öfwer 10,000 dollars. Widare omtalas att bland den materiel, som i huset blifwit exponerad, utom böcker, kartor och andra wanliga och för en skola nödiga effekter, jemwäl finnes ”gravyr”, ”samlingar” och ”apparater” för barnens underwisande, ”och äfwen till begagnande af läraren”. Och slutligen uppräknar det amerikanska bladet att till skolhusets inredning äfwen man räknar ”Wilmans och Bolinders” wärme- och renluftsledningar, ”sådana som begagnas i de swenska skolhusen”. Så tar den swenska folkskolan sig ut på werldsutställningen i Filadelfia. Här hemma är den dock långt ifrån så der uppsträckt, något som hwar och en kan finna af den skildring öfwer en skola på landet, hwilken förutnämnde insändare tecknat på följande sätt: På en strid och mager sandmo eller ljungbacke ligger ett enstaka envåningshus, i lyckligaste fall måladt i rött på ohyflad panelning; en låg förstugudörr wisar oss hvar ingången finnes. I den lilla smutsiga förstugan stå några tjog lika smutsiga träskor, som likt barrikader stänga passagen. Till wenster i förstugan se wi en dörr, som leder till två små låga med spisar eller i bästa fall af tegelsten murade kakelugnar försedda kyffen, afsedda till ”bostad åt läraren”. Till höger i förstugan hitta wi jemwäl en dörr, och af bullret der innanför sluta wi till, att der ha wi ”skolsalen”. Sedan wi sparkat undan en hop träskor etc., stiga wi in. Längst fram i den låga af rök och smuts nersvärtade ”salen” se wi en upphöjning, föreställande kateder, och däri en person, nämligen skolläraren. På golfwet långa swarta bänkar och de en sju a åtta dussin mer och mindre trasiga, ohyfsade och oartiga barnungar. Pa wäggarne några fragmenter till kartor öfwer Skandinawien, den prowins der skolan finnes, och i lyckligaste fall öfwer Europa. Längst bort ett stort stenröse, föreställande spisen. När wi suttit en stund, öppnas dörren, och in träder en uppretad madam, antingen ensam eller i sällskap med sin kära man såsom förstärkning. En svada af owett börjar flöda från de inträdandes läppar öfwer den arme syndaren i katedern som råkat lugga xantippans okunnige pojk eller dotter. Ändtligen aflägsna sig de uppretade med den tröstande försäkran att de skola gå ”till wördi’ prosten och laga att skolmästaren blir afsatt”. Kastar wi nu blicken ut genom ett af de små fönstren, derigenom wi på afstånd se en annan rödmålad eller askgrå byggnad, om hwilken wi af läraren i skolan få den underrättelse, att denna byggnad är hans framtidsperspektiv, ty hwilket i fråga är — ett fattighus. (Lindesbergs allehanda 1876-06-30, s. 3)

Denna reflektion är väldigt spännande. Vi har inte särskilt många exempel från den här tiden på kritik mot överdrivna skolideal. För flera år framöver kom många svenska folkskolor att hålla en låg standard, och barnen satt snarare i kyrkbänkar än i skrivpulpeter – de kortaste barnen dinglande med benen. Men skolhuset i Filadelfia och dess enklare kusiner i 1865 och 1878 års normalritningar för skolbyggnader (bild 4) stod för ett ideal om en hygienisk skola för barnens och lärarens bästa, och som på många punkter de kommande 50 åren skulle förverkligas (Jfr Kristenson 2005).

Den 10 november var utställningen slut efter 159 dagar. Den hade då bevistats av 9.910.966 personer (Redogörelser för verldsutställningen i Filadelfia, 1877 s. XXXIII). Helt uppenbart var världsutställningar en plats för försäljning. Genom att den nitiska amerikanska tullen vägde alla kollin som kom in i landet och lämnade landet får man en bild av att mycket som så att säga blev kvar i USA. Sverige hade skeppat över 1586 kollin till en vikt av 860.177 engelska pund (ca 390270 kilo), skolhuset exkluderat. Hem från utställningen gick endast 520 kollin med en vikt av382.807 engelska pund. Mer än hälften av det överskeppade materialet, sett till vikten, såldes, skänktes eller slängdes (ibid s. xxxv). Bara den svenska katalogen trycktes på tre språk och spreds i över 1000 exemplar (ibid s. XIV). En del saker försvann och gick sönder. Det förargade exempelvis rektor Fredrik Sandberg vid folkskolelärarinneseminariet i Stockholm (Sandberg har fö. ritat de skrivpulpeter som ingår i normalplanen för Folkskolebyggnader 1878) som uppgivit att följande saknats: En karta i trä, i värde uppskattat till 32 kronor; Planschverket v. Wrights svenska fåglar, 237 kronor och Planschverket v Wrights Skandinaviska fiskar, 91.50 kronor. Kommittén för världsutställningen betalade för sig, 360 kronor och 50 öre och återställde dessutom en karta med kartlåda. I ett annat fall, vad gällde en modell över ett elementarläroverk till ett värde av 950 kronor menade man att det var i ett sådant dåligt skick vid framkomsten att det inte gick att använda eller skicka tillbaka. Man ansåg sig inte kunna ta ansvar för denna modell (som också tidigare ställts ut i Wien). (Konselj 189/808 Kommittén för världsutställningen i Filadelfia angående Återförskaffande av ofullständigt skolmaterial.)

Skolhuset var tänkt att säljas och kom heller aldrig tillbaka till Sverige. I en artikel i står det att man hoppas få igen hälften av värdet på 30.000 kronor (Kalmar 1876-04-26). Augusta synoden som visat intresse för det fick det emellertid inte. Deras önskan om att få ta över skolhuset avstyrktes av Kommittén för världsutställningen i Filadelfia den 24 november 1876 då man inte enkelt såg sig kunna bortskänka det för statsmedel ”ganska dyrt inköpta skolhuset” (Konselj 369/1246 Ang. Bortskänkande av Filadelfia skolhuset till Augusta synoden). Istället såldes skolhuset till Central Park för 1500 dollar, och där står det än idag. Se ett modernt reportage om The Swedish Cottage här.

Notan för Sveriges deltagande i Filadefia slutade vid 373.000 kr enligt kommerskollgeiets genomgång av kostnaderna för världsutställningarna inför utställningen i Chicago 1893 (så som det redovisas i Tidning för Wernersborgs stad och län 1891-12-31). I ett försök att uppskatta exportvärdet av dessa ansträngningar ställde Kommerskollegiet en enkät till de 80 företag som medverkat. Nästan samtliga svarade att det inte märkt av någon ökad försäljning utomlands, ”men några hafva ansett, att de erhållna medaljerna gagnat deras avsättning här hemma eller att de dragit fördel genom försäljning af en del artiklar under utställningen” (Tidning för Wernersborgs stad och län 1891-12-31). Ett exempel på det skulle kunna vara hur Wengströms mekaniska snickeri, som byggde det svenska skolhuset, väljer att framhålla alla sina medaljer från bland annat Filadelfia på framsidan av sin produktkatalog under slutet av 1800-talet (bild 5).

Bild 5. Produktkatalog Wengströms mekaniska snickeri. Odaterad, troligen slutet av 1800-talet.

Att internationellt sett visa upp det nationella är samtidigt att visa nationellt att man är internationell. Effekten av internationella jämförelser likt de som sker på världsutställningarna, men också genom kunskapsmätningar som PISA och TIMSS ska kanske snarare ses som lokala än globala. Att vi har ett behov av att ställa ut, visa upp och jämföra utbildningssystem är inget nytt – men hur utnyttjas jämförelserna från tid till annan? Hur används ”det internationella” för att få skolan att verka bättre eller sämre i olika syften? Vad gör jämförelserna med hur vi ser på vår egen skola, på skolan mitt i byn? Kan en skola som vill upplevt väl möta våra behov och krav plötsligt bli en dålig skola bara för att vi kan jämföra den? När blir det främmande bättre än det bekanta? Och var går gränsen för när det bekanta blir främmande i vår iver att förädla det vi har?

Texten utgör en skiss till en artikel jag skriver tillsammans med Martin Lawn, University of Edinburgh till tidskriften Paedagogica Historica. Studien redovisas också vid The ECER-conferense in Cádiz, 18 sept 2012.

Den populära pedagogiken

Publicerat 19 juni, 2012 av Christian Lundahl

I samband med att skol- och utbildningsfrågor blivit en allt större del av den allmänna debatten, har det också blivit populärt att kritisera pedagogisk forskning eller föreslå hur denna bör utföras (se t.ex. här och här). Det höjs exempelvis allt högre röster för mer styrning av skolforskningen, och då gärna mot inslag av så kallad evidensbaserad forskning. Det är en forskning som bygger på kliniska studier eller på stora så kallade naturliga experiment. Mot denna, som många uppfattar så lovande forskning, ställs kvalitativ och hermeneutisk forskning, med små undersökningspopulationer och färre entydiga resultat tillämpbara för undervisning. Svensk pedagogisk forskning kritiseras för att ha mer av det senare än det förra. Ett bra forskningslandskap rymmer givetvis båda dessa inriktningar och jag har i sak inget att invända mot kritiken. Däremot tycker jag att den formuleras på ett sätt som ibland blir alltför enfaldigt och misskrediterande.

Ska vi styra svensk pedagogisk forskning så att den upplevs mer nyttig för skolan? Oavsett sektor visar erfarenheterna att forskning blir bäst när forskarna själva får avgöra vad man bör forska om samt vad som är kvalitet i forskningen. Spjutspetsforskning uppstår i en kombination av nyfikenhet, kreativitet och hårt arbete. Inte sällan handlar det om att se helt annorlunda på ett fenomen, fråga sig ”men kan det inte vara så här i stället?”, och sedan arbeta benhårt både med att driva sin hypotes och att försöka motbevisa den. En sådan process kan svårligen administreras fram utan uppstår i en tillåtande och reflekterande miljö. Därmed inte sagt att forskning inte ska kunna stimuleras mot problemområden som finansiärerna, skattebetalarna, vill ha belysta. En hel del problem identifieras dock först och bäst inom specialiserade miljöer. Men även om forskning borde styras hårdare är det då så självklart vad som är bäst? Det finns överhuvudtaget lite evidensbaserad forskning om skolan och Sverige är inte sämre än många andra länder i det avseendet. Dessutom finns det ingen evidens för att mängden evidensbaserad forskning i ett land också leder till bättre skola. Finland och Korea har vad jag vet inte mer evidensbaserad forskning än Sverige medan USA har massor. Samhällsvetenskaplig forskning handlar heller inte bara, eller kanske inte ens främst, om att ta fram användbara modeller för bestämda praktiker. Det handlar väldigt mycket om att fördjupa och problematisera innebörden av begrepp och sociala relationer, så att vi kan tänka och kommunicera klarare med varandra (Habermas 1970/1994). Nyttan av detta kan vara svår att uppleva, men den märks i historiska jämförelser, till exempel kring hur vi kategoriserat och talat om barns möjligheter att lära. Offentlig statistik innehåller inte längre kategorier som ”A-barn”, ”trög”, ”sinnesslö” eller ”obegåvad”.

Det brukar också hävdas att svenska pedagogiska forskare publicerar sig för lite i internationella tidskrifter. Även detta måste sättas i relation till pedagogisk forskning i andra länder och inte till annan svensk forskning. Utbildningsfrågor är mer nationella till sin karaktär än till exempel medicin och kemi. Inte heller tyska, franska eller spanska pedagoger publicerar sig särskilt mycket i engelskspråkiga internationella journals. Visst bör svenska pedagoger kunna öka sin publiceringsgrad i internationella tidskrifter, men ju finare tidskrift desto mindre är ofta intresset för verksamhetsnära forskning så det löser inte ”nyttoproblemet”. Självklart måste den pedagogiska forskningen hela tiden utvecklas mot att leva upp till internationella standarder. Mycket av vår forskning gör dock det idag, även om vår internationella publiceringsgrad inte alltid är så hög. Det finns andra sätt att kalibrera sin forskning än att publicera sig i internationella tidskrifter och de som varit på europeiska forskarkonferenser om utbildning kan vittna om att Sverige har ett väldigt högt deltagande med papers på både doktorandnivå och seniorforskarnivå.

Kritiken mot svensk pedagogisk forskning har intressanta rötter. Det har sagts att pedagogerna varit allt för inblandade i dåliga reformer. Pedagogiska forskare fattar inga beslut. De levererar ett beslutsunderlag. Det är därför lite intressant att pedagogiska forskare var kritiska till både avskaffandet av absoluta kunskapsnormer under 1940-talet (SOU 1943:19) och införandet av grundskolan under 1950-talet (Elmgren, Husén, Sjöstrand & Trankell 1959). Mina företrädare bedömde att en skola för alla var tvungen att sänka kunskapskraven. Politikerna beslutade dock mot experternas inrådan att det var bättre att ge fler tillgång till mer kunskap och i stället senarelägga vissa krav. Sedan väl riksdagen fattat beslut om införandet av en grundskola, hjälpte vissa forskare till med standardprov, specialundervisning, kursplanekalibrering etcetera. Dessa forskare kritiserades starkt under 1970-talet för att gå statens ärenden. En av dem som kritiserades var Torsten Husén, vilken är en våra mest internationellt erkända pedagogiska forskare genom tiderna, och en av upphovsmännen till de internationella kunskapsmätningar som vi idag deltar i. Pedagogisk forskning kom under 1980- och 1990-talen att vända sig bort från policystyrda frågor bland annat för att frigöra sig från stämpeln som en allt för politisk vetenskap. Det här är inte unikt för den pedagogiska forskningen. Tittar vi på samhällsvetenskapen i stort ser vi att den här typen av bakgrundshistoria går igen, och inte bara i Sverige (Fridjónsdóttir 1990, Wagner, Wittrock & Whitley 1991). Samhällsvetenskapliga discipliner har vuxit fram genom att vara politiskt nyttiga. Det var så exempelvis äldre forskare fick sin träning i statistik och metod, vilken de även applicerade på egna kunskapsområden. Under den formativa perioden runt 1940 till 1980 inser dock alltfler forskare att forskning lätt missbrukas i legitimerande syften. Inte minst inser allt fler forskare att samhälls- och människofrågor är så pass komplexa att det är svårt att ge entydiga svar; särskilt när konsekvenserna tenderar att bli stora. Forskningen börjar därför frigöra sig något från den direkta samhällsnyttan (Fridjónsdóttir 1983, 1990). I vissa fall leder det till att den anklagas för att vara för onyttig. Samtidigt har dock andra utredande institutioner vuxit fram för att förse politiker med beslutsunderlag. Skolverket skulle exempelvis, som det hette i början av 1990-talet, se till att Sverige var det land i välden som var bäst informerat om sitt skolsystem. Ett lika stort, om inte större problem som att forskarna inte levererar modeller som löser skolans problem, är att dagens regering inte satsar på utvärdering av skolan i allmänhet och av sina reformer i synnerhet. Utvärderingar är mer lämpade för att uttala sig om best practice, men i stället för utvärdering satsar regeringen på skolinspektion och symbolfrågor som lärarlegitimation.

Samhällsvetenskapen har i uppdrag att vara en nagel i ögat på officiella makthavare; att vrida och vända på deras sanningar, att påvisa maktutövning där den döljs etcetera (Mills 1959/1997). Det är vetenskapens politik – vi ska vara kritiska mot allt, inte minst oss själva (Bourdieu 2004). Men vi ska inte vara partipolitiska, om vi inte tydligt deklarerar det, som exempelvis Stig-Björn Ljunggren som titulerar sig ”s-märkt statsvetare”. Några pedagogiska forskare har, precis som i andra discipliner, blandat ihop vetenskapens politik med partipolitik. Andra pedagogiska forskare har blivit byråkrater på Skolöverstyrelsen och sedermera Skolverket. Där har uppdraget varit att implementera reformer, ibland kanske till och med understödda av egna tidigare forskningsresultat. De har då agerat som statstjänstemän. Här måhända har det ibland funnits en otydlighet, men den har inte med den generella kvaliteten i pedagogisk forskning att göra.

Har pedagogisk forskning förstört svensk skola? Jag tror att vi ska vara ödmjuka inför att människor försöker göra sitt bästa utifrån de förutsättningar som råder när de gör detta, och ytterst är det en empirisk fråga om någon blundat för centrala invändningar och synpunkter och så att säga slagit in på galen väg med öppna ögon. Jag tror inte pedagogiska forskare här begått större synder än andra. För att ta ett exempel med hur svårt det är att hamna rätt med sin forskningsfråga. När jag antogs till forskarutbildningen år 2000 skulle jag ägna mig åt skoldemokratifrågor i ett statsfinansierat projekt. När jag våren 2001 var på min första forskarkonferens upplevde jag att det fanns väldigt många avhandlingsarbeten i sitt slutskede på liknande teman. Jag valde därför att följa min nyfikenhet för bedömning och skolresultat, och fick göra det. Jag upptäckte att här fanns nästan ingenting gjort inom forskningen, trots att de förekommer så mycket bedömning varje dag i skolan. Jag blev då också nyfiken på hur det kom sig. Under 6 år arbetade jag med dessa frågor ur ett historiskt och internationellt perspektiv. När min avhandling var klar 2006, var intresset för bedömning fortfarande svalt. Jag minns att Skolforum, denna enorma lärarkongress, frågade min chef om vårt forskningsprogram hade några intressanta bidrag att presentera. Hon rekommenderade då mitt arbete, men fick till svar att ”bedömningsfrågor är vi inte så intresserade av”. Först i höstas, 2011, blev jag inbjuden. Nu har frågan blivit ”het”. Tur då att det fanns forskningskunskap om bedömning, men det är också viktigt att komma ihåg att den bygger på att jag och några andra forskare inte följde med strömmen i den dåvarande svenska pedagogiska diskursen. Idag är det andra doktorander som tar andra spår, som vågar följa sin nyfikenhet snarare än vad som efterfrågas idag. Om fyra fem år är de klara. En del kommer direkt att kunna bidra till skolutveckling, andra till vidare forskning och ytterligare andra lämnar kanske ett mindre bidrag efter sig.

Till sist vore det klokt om de som kritiserar pedagogisk forskning riktar kritiken direkt mot de forskare, och kanske framför allt de forskningsresultat, som man är kritisk mot, så att berörda forskare kan försvara sig. Pedagogisk forskning idag är inte ”lärarhögskoleforskning” eller ”skolforskning”. En inventering enbart av forskning med utbildningsvetenskaplig relevans vid Uppsala universitet visar att utbildningsvetenskaplig forskning bedrivs vid samtliga fakulteter inom en rad olika ämnesområden (Broady & Lidegran 2009) . Ämnet pedagogik står bara för hälften av den utbildningsvetenskapliga forskningen vid Uppsala universitet vilket visar att utbildningsforskning idag är mycket mer än bara pedagogikämnets ansvarsområde.

Referenser
Bourdieu, P. (2004). Science of Science and Reflexivity. Chicago: The University of Chicago Press.
Ecklesiastikdepartementet. SOU 1943:19. Bilaga II. Den psykologiska forskningens nuvarande ståndpunkt i fråga om den psykiska utvecklingen hos barn och ungdomar m.m. Stockholm 1943.
Elmgren, J., Husén, T., Sjöstrand, W. & Trankell, A. (1959). Skolan och differentieringen. Almqvist & Wiksell Stockholm.
Fridjónsdóttir, K. (1983). Vetenskap och politik: en kunskapssociologisk studie. Stockholm: Akademilitteratur.
Fridjónsdóttir, K. (1990). Svenska samhällsvetenskaper. Stockholm: Carlsons.
Habermas, J. (1970/1994). Samhällsvetenskapernas logik. Göteborg: Daidalos.
Mills, C. W. (1959/1997). Den sociologiska fantasin. Lund: Arkiv förlag.
Wagner, B., Wittrock & R. Whitley (1991). Discourses on Society. The Shaping of the Social Science Disciplines. Dordrecht, Boston, London: Kluwer Academic Publishers.

Skolöverstyrelsen.se

En forskarblogg om skola, utbildning och utbildningsvetenskap

Författararkiv: Christian Lundahl

Om Christian Lundahl

Hur stor är en skolreform?

#Björklundsskola – vad kan vi läsa ut av en hashtag?

Tänk om vi skrev brev till varandra med kunskapskraven i bakhuvudet

Vad kan vi vänta oss av en internationell skolkommission? Några av OECD:s tidigare expertutredningar av Norge och Sverige

Vilket är elevens rätta resultat?

Snabbkurs för Tomas Tobé och andra som inte hunnit sätta sig in i de senaste 20 årens forskning om bedömning i skolan

Hur var det att sätta betyg i årskurs 6?

Statistikmissbruket i skolan

Det svenska skolhuset i Central park

Det svenska skolhuset i Central park

Den populära pedagogiken